Det luriga med att skriva om personer vid namn är att de som INTE nämns kanske känner sig förbigångna och släpper kontakten med mig. Jag hoppas att detta inte är fallet, för jag hyser stor respekt och tilltro den "svenska modellen" som har gett så mycket till den svenska idrotten.
För det är ju så att när framgångarna står för dörren är det lätt att hysta in rosor, men när det inte händer så mycket (vilket ofta inte är lika med att inte fungerar), då är det lätt att bli bortglömd.
Möten
Tränare
Det är ju så att det är genom mötet som det sker flera saker. Det är i mötet vi skapar kontakt och vi ser andra människor. Vi hör dem och vi upplever människan bakom ord och handling. Det är också här vi kan ge oss information och kunskap - om vi har ett öppet sinne. Varje dag möter vi personer som vi får olika relation till. De allra flesta kommer vi aldrig mer att träffa, men några stannar kvar och ger positiva intryck. Intryck som i många fall blir för evigt. Givetvis finns möten som vi helst hade velat slippa och som inte ger något positivt intryck.
Genom åren i Norrköping och fram till Lidingö via Tureberg, så kan jag lugnt påstå att de flesta har ett öppet sinne och mötet blir gott. Det vore orättvist att plocka ut vissa och utelämna andra, men jag dristar mig till att trots detta lyfta fram ett par tränare och ledare som betytt mycket för min egen utveckling och bild av ledarskapet.
Den första tränare jag kom i kontakt med var Zicka Djordjevic i IK Tiwaz. En engagerad och entusiastisk tränare som var en av de första i landet som heltidsanställdes som enbart tränare. Han kom från forna Jugoslavien och hade med sig kunskaper och metoder från den delen av Europa. Kunskapen var stor medan språket kunde ställa till det ibland. Han hade bl.a. Stefan Fernholm i sitt stall och Lilja Gudmundsdottir (svensk mästare på 1500 meter).
Vi kom bra överens och han skulle hjälpa mig i min sena karriär, som inte bara blev sen - den blev aldrig av. Tränarrollen och ambitionen var på helt skilda plan. Han överräckte en tränarbok, som följde med mig hela vägen till FIG:et. Skriven av Kalervo af Ursin och som innehöll mycket intressant för en blivande tränare.
Under åren i Norrköping kom jag att dels gå alla utbildningar och kurser som fanns och började efter några år även utbilda i Östergötland. I början av 1980-talet hade Nils Egil Rosenberg sammanställt massor av böcker och annat från bl.a. Sovjet och DDR och slagit samman detta i några häften, böcker och utbildningsmaterial. Då var det det mest heltäckande material som vi hade i landet. Jag kom att bli god vän med Nisse, som även var mycket framgångsrik tränare och kring 2005 även startade en utbildning "Coachutbildning" som jag hade förmånen att delta i.
När jag senare lyckades komma in på GIH (och även ut), så hamnade jag ganska snabbt i IFK Lidingö, tack vare Lennart Nilsson. En vän och kollega under åren 1986 fram till hans död 2007. Lennart och jag kom att följa varandra under åren på IFK och sedan FIG. Lennart var en person med massor av teoretisk kunskap och i sin autoritära roll uppvisa en mycket god portion humor. Det var massor av historier och annat som kom från hans varma hjärta. Det jag är osäker på är huruvida vi kom till diskussioner och samtal kring träning.
Lennart var också en person som var högt respekterad bland den svenska tränarkåren.
En annan person vill jag nämna som jag kom att möta samtidigt på 1980-talet i Lidingö var Kai Abrahamsson. En person med brinnande intresse friidrott och kanske i synnerhet - löpning. Jag vet inte hur många ungdomar (oftast flickor) han hittade och som fick chansen att möta Kai. Hans handskrivna träningsprogram kanske (hoppas jag), finns kvar hos hans adepter. En skön människa som jag hyser stor respekt för.
Under alla dessa år har jag haft förmånen att möta många av landets mest framgångsrika tränare och här har vi ibland pratat träning eller tankar på både metoder och pedagogik. I de allra flesta fall med stor respekt för varandra. De tränare jag möter numera, har en annan inkörsport än vad jag hade 1978. Det är med stor glädje jag följer dessa "ungdomar" i och kring friidrottsbanan.
I takt med förändringar i och kring föreningen i mitten av 2000-början, så skedde en del andra omvälvningar och föreningens både styrelse och anställda kom att skifta med ojämna mellanrum.
Till klubben kom kring 2010 en person som kom att sätta prägel på föreningen på mer än ett sätt. När Rafael Askros dök upp som dels ansvarig för ungdomsdelen och dels som tränare med en del även i FIG, så kom det att bli tio år av föreningens bästa år. Sett till helheten.
Det fanns inte en sak som Rafael inte verkade brinna för eller hitta lösningar på. Det kunde vara föreningstält. Resor, läger, mat. Ordna upp i måltornet. Se till att aktiva syntes och märktes. Han talade med dem och han lade ner massor av tid på träning och VI pratade träning. De åren med Rafael var några av de bästa under mina år i Lidingö och därmed kommer jag in på aktiva och mina möten med dessa.
Aktiva
Under mina avslutande år i IFK Lidingö så hade jag från 2006 haft möjligheten att arbeta med och stötta ett ganska stort antal aktiva på junior- och seniornivå. Hade under något år 4-6 aktiva i seniorlandslaget och hade inte vare sig tråkigt eller jobbigt en enda sekund (jo, kanske ett par…).
De "sista entusiasterna" var en homogen grupp, där alla kunde/ville träna med varandra och i grupp eller bara med en annan. Jag hade inga problem med detta, utan såg det som en ynnest att ha dessa dedikerade aktiva runt mig och den träning jag stod för och som jag fått med mig genom åren med andra tränare och genom mina misstag.
I och med kontakten med Nadja, så kom det att innebära ett helt annat förhållningssätt till elitträning. Jag hade varit borta från den delen i några år, men nu var det på ett annat och nytt plan. Här handlade det om högre och tydligare mål. Tack vare detta innebar det också att jag som person kom att hamna i fokus på ett för mig nytt sätt. Jag hade visserligen fått förfrågningar och kontakter tidigare där ett par av landets bästa sprinttjejer ville träna med mig, men det föll på rent praktiska detaljer.
Nu var jag i ett nytt läge, där det tisslades och tasslandes om vad jag/vi hade gjort med och för Nadja, som redan efter ett år vann SM i sjukamp. Nu var jag intressant och ganska snart dök det upp aktiva som på ett eller annat sätt kunde och ville träna med mig och Nadja.
Redan kring 2010 dök de första upp och kom att följas av många som antingen redan befann sig i landslagen eller på väg dit. Margot, Hanna, Malin Olsson, Madde Eriksson var det första. De kom att följas av Malin Marmbrandt, Malin Eriksson, Andreas Otterling och Fredrick Ekholm. Därtill Linda och Victoria.
Under dessa år kunde vi konstatera att konceptet var bra (där tre komponenter var av stor vikt; nära hem, nära skola/arbete och nära träning). För mig var det mycket viktigt att dessa tre element fungerade då resten av dygnet skulle innebära bl.a. mat, vila och återhämtning.
Åren från 2007 och framåt kom att innebära VM, EM, E-cup och massor av SM. Vårt koncept fungerade från tidig höst, genom vintern och vår och sommar. Aldrig missades en formtopp!
Det innebar också minskade skador och sjukdomar.
Under de första åren av mitt engagemang i IFK Lidingö så fanns det en hel hoper av talangfulla tjejer och killar, där de flesta tyvärr inte (tror jag) nådde sin fulla potential. Jag och delare av teamet jobbade med dem (i och utanför FIG) i flera år och de nådde fina framgångar med landslag, mästerskap och SM-medaljer, men så här tjugo år senare hade jag gärna sett att Ylva, Agneta, Marie och Pia fortsatt några år till, men ibland tar det slut och det får vi acceptera och glädjas åt de år vi hade tillsammans och till de mål vi nådde. Jag är mycket tacksam över åren i Lidingö och med de inslag av andra föreningar som gav både mig och de aktiva den möjlighet som erbjöds att nå långt.
Övriga möten
Bland dessa framgångar som jag hade under åren, där Michael Hoffer sticker ut, eftersom vi hade chansen att jobba tillsammans under åren från 1988 och (nästan) fortfarande, så skulle jag vilja ta fram ett par andra aktiva och händelser som påverkat både mig och den aktive.
Då jag nästan varje dag sågs på Bosön, så innebar det också ett visst kändisskap. Jag fick ofta förfrågningar från allt från fotboll, orientering till militär mångkamp och VM för polis/brandkår. Det innebar också en del teve förlag av olika form, men det innebar också en del hel skilda åtaganden.
Ett av de första kom från ett möte med en mångkampstjej som jag kände sedan tidigare, men som nu fått problem. Efter en tids möten och samtal, framkom att hon led av bullemia och som hon hemlighållit. Nu började vi ett samarbete med en person som var kunnig inom området och efter en tid började vi forma ett program som kom att leda till friskhet och därefter både SM guld och landslaget. För mig en "seger" som jag lägger i den översta hyllan.
En dag kom en person fram till mig och frågade om jag kunde kolla och eventuellt hjälpa en elitsimmerska med en del av hennes fysträning. Vi träffades och inledde ett samarbete som kom att fortgå över nästan tre år. Hennes problem ar balans och bålstyrka, detta trots att hon var en av landets bästa ryggsimmerskor. Vi arbetade fram ett program som bl.a. ledde till SM guld och E-brons i lag.
Ungefär samtidigt fick jag ett samtal från en kvinna och undrade om jag kunde hjälpa en fotbollsdomare som blivit överfallen efter en match och som hamnat i fokus dels av det brutala överfallet, som uppmärksammandes i press och media och dels för hans dröm om att återfå sin licens.
Vi sågs och började med ett arbete som ledde till att efter en miss, gjorde att han åter kunde döma fotboll på den nivå han önskade och som han hade licens för.
Jag hade under ett antal år funderat över svensk längdskidåkning och bristen på tränare eller metoder. Därför tog jag kontakt via brev till tre svenska elitåkare. Fick svar från en och vi möttes under en halv dag där jag intervjuade henne. Hon hade nått internationella framgångar vis världscupen med en top-tio-placering ett par gånger. Nu satt hon hos mig och jag undrade, frågade och påstod. Fick många svar, en del nya frågor och samtidigt en undran om vad hon ville, önskade eller kunde tänka sig-
Vi kom att inleda en kommunikation kring hennes framtid som elitskidåkare och där jag kunde i viss mån bidra till att förändra/förbättra hennes träning. Dock kom detta aldrig till ens en början, då hon efter barnafödande avled.
Jag har haft chansen eller möjligheten att möta massor av aktiva som på ett eller annat sätt kommit (fortfarande) påverkat mitt ledarskap och min tränarroll.
Aktiva som kanske delvis varit vilsna i sitt sökande eller sin roll. "Är jag idrottaren X, eller är jag människan Y?" Vad är det som styr valet och vad är det för faktorer som till sist är avgörande för min framgång?
Jag har också kunnat delta i dessa samtal eller frågor som aktiva haft och som i en del fall, inte kunnat eller fått möjligheten att diskutera med den person som vid tillfället "styrt" träning och möten.
Till mig kom en gång en aktiv som var vilsen i hur denne skulle fortsätta. Jag satt i en god stund och lät denna prata. Ingen hade ställt frågan om vad som rörde sig i huvudet. Jag frågande helt enkelt: "Vem är du?" Det medförde fortsatta frågor. Jag sa att jag är nästan säker på att du skulle kunna sluta med friidrott i morgon och göra annat. "Jo", blev svaret.
Jag fortsatte; "Jag bryr mig inte ett dugg om dina prestationer eller resultat om du inte mår bra!" Detta hade denne inte hört tidigare eller ens funderat över.
Själv hade jag inte tidigare vare sig sagt eller tänkt denna fråga eller påstående. Nu var den självklar för mig. Om jag inte kan acceptera mig som unik person med allt vad detta medför, utan har grund och bild av mig som idrottaren den eller den, så kommer det att spricka en dag. Och kan vi som ledare och tränare för en kort stund, bortse från idrottsprestation (som visserligen fört oss samman), och se bakom den mask som vi presenteras genom bilder, teve och media, så är jag övertygad över att där har vi vinnarna.
/Leif Robertsson