Funderingar och tankar

Det är lätt att bli nostalgisk och tankfull, när jag efter drygt 40 år i branschen, ser tillbaka på ett liv i idrottens tjänst.

Det kan handla om dessa möten, som jag nämnt tidigare. Platser jag aldrig annars hade besökt. Händelser som fastnat i minnet, som troligen hade varit andra, men som tack vare idrotten blev på detta sätt.

På ett läger i Malta 1996, mötte jag en tränare från Polen som hade sprungit tillsammans med Dan Waern då denne satte världsrekord på 1000 meter. En annan på samma resa, kom från Skottland och hette Bob Sommerville, medan jag sa att mitt namn var Robertsson. Han tyckte att vi borde bytt nationalitet med varandra då hans namn betydde Sommarhus och mitt var vanligt i Skottland.

När vi besökte Barbados hade vi med oss en del upptryckta tröjor som vi ville ge till några personer på bland annat arenan. Den förste vi mötte verkade vara ansvarig så han fick en tröja. Det visade sig att han bara var där då och då, men vi gjorde mannen glad. Han berättade att han höll sig i god form genom att pressa aloe och dricka detta tillsammans med havsvatten varje dag.

I Sydafrika 2012 var ett par av våra aktiva med i en tävling över 300 meter häck. Speakern berättade att vi var där inför London-OS samma år och förberedde oss. Tävlingen genomfördes med våra löpare - en höjdhoppare och en kortsprinttjej. Det blev väl inga direkta framskjutna placeringar, så man kan ju undra vad publiken tänkte.

Min största ambition har varit att vara "närvarande" både kroppsligt och själsligt under alla möten med aktiva. Både vid träning och tävling, samt vid sidan av vid alla samtal - både officiella och mer privata. Jag har menat att det uppdrag och uppgift jag tagit på mig är och ska vara trovärdigt. Jag har ett ansvar och vill visa respekt gentemot den aktive.

De bjuder in mig till en gräns de satt upp och där ska jag finnas vid behov. Min egen gräns sätter jag upp och min filosofi har varit att jag inte ska delge dem mitt. Det är klart att vi pratat om händelser runt varandra, men för mig har det varit en sfär dit de inte ska/ eller bör komma in till.

Om jag ska vara trovärdig, så måste jag hålla den gränsen. Jag har säkert missat detta en och annan gång, men hela tiden önskat gå tillbaka till att hålla gräns. Vi har annat som vi möts till och orsaken har varit ett idrottsligt möte, som annars inte blivit av. Det är dessa möten och år av träffar, resor och annat som skapat ett liv för mig som jag har svårt att se hur det kunnat vara utan alla ni aktiva. Det har varit (och är på en betydligt mindre nivå idag) ett helt enkelt underbart liv.

Jag har velat vara den där personen som alltid funnits där. Som pushat, coachat, tränat, samtalat, tröstat etc. Jag har önskat ta till mig erfarenheter av andra mer erfarna, kunniga och framgångsrika. Har även velat avstå från vissa tränares "metoder" eller "uttryck" till deras aktiva. Hoppas att jag kunnat sortera och värdera detta till fördel för mina aktiva.

En del möten

Försöker sortera alla mina möten med andra kulturer, människor, tränare, aktiva. Vill ju inte göra en ranking kring detta, men några reflektioner blir det.

Kulturmöten

Här skulle jag vilja börja med mitt första utlandsmöte med andra kulturer. 1982 reste jag med en trupp från Norrköping till Eppelheim utanför Heidelberg. Ett utbyte mellan städer/föreningar. Vi blev inkvarterade hos olika familjer. Min sambo och jag hos ett par. Fick ett boende i undervåningen tillsammans med deras vinkällare. De lagade all mat och vi skulle försöka konversera med dem på tyska, då deras engelska inte var befintlig och vår tyska var knagglig. Det gick så där minst sagt.

Dock gick tävlingarna bättre vid deras stora "Pfingts-treff" där våra aktiva gjorde nästan rent hus. En av de sista kvällarna på deras hemmaplan, hade vi en liten fest. Det var grill och dryck. De hade en egen källare med hur mycket dricka som helst. Från vatten, läsk, cola, öl och vin. Sedan utmanande deras tränare mig i stav. Det gick inte så bra, men kul hade vi.

Nästa större möten med kultur var 1991 i Tessaloniki, som jag nämnt tidigare där vi för första gången mötte den ryska invasionen på mat och dryck-fronten. Inget mat kvar när vi kom, så vi förflyttar oss till Australien och Sydney 1996. Junior-VM där.

Ett möte mitt ute i ingenstans fanns ett "Camp" dit vi förpassades tillsammans med ett tiotal andra nationer. Här var mitt möte med kalla nätter och varma dagar och spindlar och wombats. Samt ett pålägg vid frukost som var av det mest vidrigaste slag. Tydligen någon form av jäst som skulle bres på rostat bröd. Det blev ost sedan…

Annars var Sydney en härlig stad och trevliga människor.

2009 åkte vi till Barbados. Läger med Nadja, Jennie och Miss Li. Kanske den skönaste av alla platser. Underbara coola människor. Ingen stress. Inga ormar. Inga spindlar eller skorpioner. Regnade endast på natten och annars kring 25-28 grader och samma temperatur i vattnet. Och man talade engelska!

Arenan inne i en velodrom och nästan inga andra där. En styrkehall under läktaren. Rostigt och slitet, men fint på något sätt. Varje morgon så gick tre-fyra kvinnor och städade arenan. Trafiken lugn och man hjälpte varandra. Signalerade när man vill hjälpa andra ut från korsningar. Stannade på en smala gata bara för att hälsa på en kompis i trettio sekunder.

Till Sydafrika åkte jag med olika gäng vid sex-sju tillfällen. Stellenbosch hette staden och där fanns arenan. Det bästa stället jag varit på när det handlar om träning på elitnivå.

Arenan var sliten och kom senare att renoveras. ALLA åkte dit. OS guldmedaljörer, VM, EM och andra i toppen. Länder åkte dit under deras sommartid. Vi reste dit kring jul och stannade i tre-fyra veckor. Bodde mycket bra i Guest-Houses" med stor komfort. Fin frukost och allt till en låg kostnad, i synnerhet då deras Rand låg lågt.

Det finns mycket att berätta om resorna och träningen i Stellenbosch. I samma område fanns stora grönområden med flera fält för rugby. Backar och löprundor. Simhall inomhus och en 50 meters utomhus. Och deras styrkehall var bland det bästa man kan tänka sig. Därtill fanns bassänger för kyla resp. värmebad.

Möten av olika karaktär

Jag har berättat om några. Här kommer ett par till.

Som familjen Borlee från Belgien. Pappan med tre söner och en dotter. Kopior av pappa alla fyra. Pappan med samma kroppskonstitution som sönerna och samma frisyr och alla med solglasögon. Jag träffade på dem under flera år och nästan aldrig fick jag kontakt med pappan. På sin höjd en nick och kanske ett "Hey". Det visade sig att han inte kunde engelska så bra.

Det gjorde heller inte Thiams (sjukampare från Belgien) tränare. En gammal man i min ålder som varit med i OS 1968. Jag tog kontakt och vi pratade en del, eller snarare jag pratade engelska med honom och han pratade franska eller variant av "vallonska" med mig. Varje dag…

Däremot hade jag varje gång där och i Nerja goda kontakter med Tia Hellebauts make och tränare Wim Vandeeven (också Belgien) och hade goda utbyten av hur de arbetar, som inte skilde sig speciellt från vårt sätt. För det är egentligen ganska lika i hela världen.

Till arenan kom de bästa och därmed också tränare som arbetat med dessa som vi tittar på, beundrar och ser upp till. Tyskarna kom dit och tog för sig, som vanligt och ingen kontakt alls. Däremot sydafrikanerna som var hur öppna och välkomnande som helst.

De frågade en gång hur vädret var i Sverige. De hade svårt att föreställa sig hut långt bort det var och att det kunde vara kallt. Jag sa att i Stockholm var det minus tjugo grader. Då undrade de; "Kan man leva då?" "Kan man vara ute?". "Startar bilarna?" Då var det drygt femtio graders skillnad…

Under mina år på Lidingö var det ett par intressanta möten som skedde under flera år och vid olika tillfällen fastnade hos mig.

Jag bodde under en tid på Skotstigen och en nära granne var Helmer Falk. Vi möttes vid flera tillfällen och hade en del filosofiska stunder. Han var trogen Lidingöloppet och en tidig morgon möttes vi vid Grönsta. Solen var på väg upp och frosten låg vit på marken. Han kom bort till mig och sa; "Du i morse när jag gick hit ner, så såg jag en mäktig syn. En havsörn frigjorde sig och flög över topparna. Det var bara att stanna upp och beundra och begrunda!"

En annan person jag hade mycket nöje av att möta var Sven Gärderud och hustru Ingrid. Ofta lunch på Bosön. Vid varje tillfälle så kunde inte Sven låta bli att retas. Han kunde säga, med glimten och leendet nära till hands; "Har du några friidrottare som kan bli nåt?" Jag brukade svara så ärligt jag kunde till en början innan jag insåg att han hade nog bra koll på läget. "Tja, sa han, vi får väl se hur det blir med det. Men har de glöden?" Ingrid bara log.

Goda minnen med personer som betytt mycket för idrotten i allmänhet på Lidingö och friidrotten i synnerhet. De gav mig en hel del till den bok jag kom att skriva.

Kanske var trots allt mötena med allas vår Gusti Laurell de som fick mig att fundera vidare. Han var under många år mer eller mindre knuten till den svenska friidrotten. Bland annat i Karlstad. Jag fick kontakt med denne ikon tack vare Lennart Nilsson som hade samarbetat med honom under flera år och när han var på besök i Stockholm fick bo hos Lennart och Margareta.

Visserligen var han åldrad, men med en aldrig sinande glöd, som till och med dog "i mitten av ett mångsteg", som någon uttryckte det. Jag kom att bjuda in honom till ett par träffar och han satte nog avtryck hos både aktiva och ledare. Han stod och pratade med mig under en träning, så att min aktive var tvingad att säga ifrån, men han var så inne i längdhoppet och ville både förklara och visa att han helt glömde bort var han befann sig. Han kunde sitta i timmar och studera filmer för att se om han kunde hitta något nytt eller lära sig.

Jag hade kvar en hel hög med Over-head kopior och annat när han för sista gången åkte tillbaka till Finland. En sådan kunskap där fanns och hans överlägset bästa och enklaste träningsredskap var Belly Backen. Han visste till och med att det fanns en helt ny i Bosöns undre gömmor…

Sedan vill jag lyfta fram min gode vän och mentor - William Metz. Han kom till klubben genom Lennart Nilssons försorg och började mental rådgivning med en del av klubbens senioraktiva. Därefter ett par år i FIG:ets krets. Han hade enskilda samtal med eleverna och oss tränare/lärare. I slutet av 1980-talet även engagerad som lärare under en utbildning i förbundets regi.

Jag lärde känna William ganska väl och vi hade dels en hel del inofficiella möten och därtill ett antal där han coachade mig och stöttade mig i min roll som ledare och tränare. Jag kopplade in honom i teamet kring Nadja Casadei och han var även med vid EM i Barcelona.

William bor sedan flera år i Thailand där han är gift.

Som avslutning på mina berättelser, så återkommer jag mer än gärna till de aktiva som jag samarbetat med och som lärt mig SÅ mycket. Allt från de första åren som tränare i IK Tiwaz, via IFK Lidingö och FIG. Till ni kära aktiva som jag kom att uppleva så mycket tillsammans med. Vi har upplevt massor och sett mycket. Tränat mycket. Pratat mycket. Delat glädje och sorg.

Mitt liv som tränare med Er har satt avtryck för resten av mitt liv.

/Leif

Det luriga med att skriva om personer vid namn är att de som INTE nämns kanske känner sig förbigångna och släpper kontakten med mig. Jag hoppas att detta inte är fallet, för jag hyser stor respekt och tilltro den "svenska modellen" som har gett så mycket till den svenska idrotten.

      För det är ju så att när framgångarna står för dörren är det lätt att hysta in rosor, men när det inte händer så mycket (vilket ofta inte är lika med att inte fungerar), då är det lätt att bli bortglömd.

Möten

Tränare

Det är ju så att det är genom mötet som det sker flera saker. Det är i mötet vi skapar kontakt och vi ser andra människor. Vi hör dem och vi upplever människan bakom ord och handling. Det är också här vi kan ge oss information och kunskap - om vi har ett öppet sinne. Varje dag möter vi personer som vi får olika relation till. De allra flesta kommer vi aldrig mer att träffa, men några stannar kvar och ger positiva intryck. Intryck som i många fall blir för evigt. Givetvis finns möten som vi helst hade velat slippa och som inte ger något positivt intryck.

      Genom åren i Norrköping och fram till Lidingö via Tureberg, så kan jag lugnt påstå att de flesta har ett öppet sinne och mötet blir gott. Det vore orättvist att plocka ut vissa och utelämna andra, men jag dristar mig till att trots detta lyfta fram ett par tränare och ledare som betytt mycket för min egen utveckling och bild av ledarskapet.

Den första tränare jag kom i kontakt med var Zicka Djordjevic i IK Tiwaz. En engagerad och entusiastisk tränare som var en av de första i landet som heltidsanställdes som enbart tränare. Han kom från forna Jugoslavien och hade med sig kunskaper och metoder från den delen av Europa. Kunskapen var stor medan språket kunde ställa till det ibland. Han hade bl.a. Stefan Fernholm i sitt stall och Lilja Gudmundsdottir (svensk mästare på 1500 meter).

      Vi kom bra överens och han skulle hjälpa mig i min sena karriär, som inte bara blev sen - den blev aldrig av. Tränarrollen och ambitionen var på helt skilda plan. Han överräckte en tränarbok, som följde med mig hela vägen till FIG:et. Skriven av Kalervo af Ursin och som innehöll mycket intressant för en blivande tränare.

      Under åren i Norrköping kom jag att dels gå alla utbildningar och kurser som fanns och började efter några år även utbilda i Östergötland. I början av 1980-talet hade Nils Egil Rosenberg sammanställt massor av böcker och annat från bl.a. Sovjet och DDR och slagit samman detta i några häften, böcker och utbildningsmaterial. Då var det det mest heltäckande material som vi hade i landet. Jag kom att bli god vän med Nisse, som även var mycket framgångsrik tränare och kring 2005 även startade en utbildning "Coachutbildning" som jag hade förmånen att delta i.

När jag senare lyckades komma in på GIH (och även ut), så hamnade jag ganska snabbt i IFK Lidingö, tack vare Lennart Nilsson. En vän och kollega under åren 1986 fram till hans död 2007. Lennart och jag kom att följa varandra under åren på IFK och sedan FIG.  Lennart var en person med massor av teoretisk kunskap och i sin autoritära roll uppvisa en mycket god portion humor. Det var massor av historier och annat som kom från hans varma hjärta. Det jag är osäker på är huruvida vi kom till diskussioner och samtal kring träning.

      Lennart var också en person som var högt respekterad bland den svenska tränarkåren.

En annan person vill jag nämna som jag kom att möta samtidigt på 1980-talet i Lidingö var Kai Abrahamsson. En person med brinnande intresse friidrott och kanske i synnerhet - löpning. Jag vet inte hur många ungdomar (oftast flickor) han hittade och som fick chansen att möta Kai. Hans handskrivna träningsprogram kanske (hoppas jag), finns kvar hos hans adepter. En skön människa som jag hyser stor respekt för.

Under alla dessa år har jag haft förmånen att möta många av landets mest framgångsrika tränare och här har vi ibland pratat träning eller tankar på både metoder och pedagogik. I de allra flesta fall med stor respekt för varandra. De tränare jag möter numera, har en annan inkörsport än vad jag hade 1978. Det är med stor glädje jag följer dessa "ungdomar" i och kring friidrottsbanan.

I takt med förändringar i och kring föreningen i mitten av 2000-början, så skedde en del andra omvälvningar och föreningens både styrelse och anställda kom att skifta med ojämna mellanrum.

      Till klubben kom kring 2010 en person som kom att sätta prägel på föreningen på mer än ett sätt. När Rafael Askros dök upp som dels ansvarig för ungdomsdelen och dels som tränare med en del även i FIG, så kom det att bli tio år av föreningens bästa år. Sett till helheten.

      Det fanns inte en sak som Rafael inte verkade brinna för eller hitta lösningar på. Det kunde vara föreningstält. Resor, läger, mat. Ordna upp i måltornet. Se till att aktiva syntes och märktes. Han talade med dem och han lade ner massor av tid på träning och VI pratade träning. De åren med Rafael var några av de bästa under mina år i Lidingö och därmed kommer jag in på aktiva och mina möten med dessa.

Aktiva

Under mina avslutande år i IFK Lidingö så hade jag från 2006 haft möjligheten att arbeta med och stötta ett ganska stort antal aktiva på junior- och seniornivå. Hade under något år 4-6 aktiva i seniorlandslaget och hade inte vare sig tråkigt eller jobbigt en enda sekund (jo, kanske ett par…).

      De "sista entusiasterna" var en homogen grupp, där alla kunde/ville träna med varandra och i grupp eller bara med en annan. Jag hade inga problem med detta, utan såg det som en ynnest att ha dessa dedikerade aktiva runt mig och den träning jag stod för och som jag fått med mig genom åren med andra tränare och genom mina misstag.

I och med kontakten med Nadja, så kom det att innebära ett helt annat förhållningssätt till elitträning. Jag hade varit borta från den delen i några år, men nu var det på ett annat och nytt plan. Här handlade det om högre och tydligare mål. Tack vare detta innebar det också att jag som person kom att hamna i fokus på ett för mig nytt sätt. Jag hade visserligen fått förfrågningar och kontakter tidigare där ett par av landets bästa sprinttjejer ville träna med mig, men det föll på rent praktiska detaljer.

      Nu var jag i ett nytt läge, där det tisslades och tasslandes om vad jag/vi hade gjort med och för Nadja, som redan efter ett år vann SM i sjukamp. Nu var jag intressant och ganska snart dök det upp aktiva som på ett eller annat sätt kunde och ville träna med mig och Nadja.

Redan kring 2010 dök de första upp och kom att följas av många som antingen redan befann sig i landslagen eller på väg dit. Margot, Hanna, Malin Olsson, Madde Eriksson var det första. De kom att följas av Malin Marmbrandt, Malin Eriksson, Andreas Otterling och Fredrick Ekholm. Därtill Linda och Victoria.

Under dessa år kunde vi konstatera att konceptet var bra (där tre komponenter var av stor vikt; nära hem, nära skola/arbete och nära träning). För mig var det mycket viktigt att dessa tre element fungerade då resten av dygnet skulle innebära bl.a. mat, vila och återhämtning.

      Åren från 2007 och framåt kom att innebära VM, EM, E-cup och massor av SM. Vårt koncept fungerade från tidig höst, genom vintern och vår och sommar. Aldrig missades en formtopp!

      Det innebar också minskade skador och sjukdomar.

Under de första åren av mitt engagemang i IFK Lidingö så fanns det en hel hoper av talangfulla tjejer och killar, där de flesta tyvärr inte (tror jag) nådde sin fulla potential. Jag och delare av teamet jobbade med dem (i och utanför FIG) i flera år och de nådde fina framgångar med landslag, mästerskap och SM-medaljer, men så här tjugo år senare hade jag gärna sett att Ylva, Agneta, Marie och Pia fortsatt några år till, men ibland tar det slut och det får vi acceptera och glädjas åt de år vi hade tillsammans och till de mål vi nådde. Jag är mycket tacksam över åren i Lidingö och med de inslag av andra föreningar som gav både mig och de aktiva den möjlighet som erbjöds att nå långt.

Övriga möten

Bland dessa framgångar som jag hade under åren, där Michael Hoffer sticker ut, eftersom vi hade chansen att jobba tillsammans under åren från 1988 och (nästan) fortfarande, så skulle jag vilja ta fram ett par andra aktiva och händelser som påverkat både mig och den aktive.

Då jag nästan varje dag sågs på Bosön, så innebar det också ett visst kändisskap. Jag fick ofta förfrågningar från allt från fotboll, orientering till militär mångkamp och VM för polis/brandkår. Det innebar också en del teve förlag av olika form, men det innebar också en del hel skilda åtaganden.

      Ett av de första kom från ett möte med en mångkampstjej som jag kände sedan tidigare, men som nu fått problem. Efter en tids möten och samtal, framkom att hon led av bullemia och som hon hemlighållit. Nu började vi ett samarbete med en person som var kunnig inom området och efter en tid började vi forma ett program som kom att leda till friskhet och därefter både SM guld och landslaget. För mig en "seger" som jag lägger i den översta hyllan.

      En dag kom en person fram till mig och frågade om jag kunde kolla och eventuellt hjälpa en elitsimmerska med en del av hennes fysträning. Vi träffades och inledde ett samarbete som kom att fortgå över nästan tre år. Hennes problem ar balans och bålstyrka, detta trots att hon var en av landets bästa ryggsimmerskor. Vi arbetade fram ett program som bl.a. ledde till SM guld och E-brons i lag.

      Ungefär samtidigt fick jag ett samtal från en kvinna och undrade om jag kunde hjälpa en fotbollsdomare som blivit överfallen efter en match och som hamnat i fokus dels av det brutala överfallet, som uppmärksammandes i press och media och dels för hans dröm om att återfå sin licens.

      Vi sågs och började med ett arbete som ledde till att efter en miss, gjorde att han åter kunde döma fotboll på den nivå han önskade och som han hade licens för.

Jag hade under ett antal år funderat över svensk längdskidåkning och bristen på tränare eller metoder. Därför tog jag kontakt via brev till tre svenska elitåkare. Fick svar från en och vi möttes under en halv dag där jag intervjuade henne. Hon hade nått internationella framgångar vis världscupen med en top-tio-placering ett par gånger. Nu satt hon hos mig och jag undrade, frågade och påstod. Fick många svar, en del nya frågor och samtidigt en undran om vad hon ville, önskade eller kunde tänka sig-

      Vi kom att inleda en kommunikation kring hennes framtid som elitskidåkare och där jag kunde i viss mån bidra till att förändra/förbättra hennes träning. Dock kom detta aldrig till ens en början, då hon efter barnafödande avled.

Jag har haft chansen eller möjligheten att möta massor av aktiva som på ett eller annat sätt kommit (fortfarande) påverkat mitt ledarskap och min tränarroll.

      Aktiva som kanske delvis varit vilsna i sitt sökande eller sin roll. "Är jag idrottaren X, eller är jag människan Y?" Vad är det som styr valet och vad är det för faktorer som till sist är avgörande för min framgång?

Jag har också kunnat delta i dessa samtal eller frågor som aktiva haft och som i en del fall, inte kunnat eller fått möjligheten att diskutera med den person som vid tillfället "styrt" träning och möten.

      Till mig kom en gång en aktiv som var vilsen i hur denne skulle fortsätta. Jag satt i en god stund och lät denna prata. Ingen hade ställt frågan om vad som rörde sig i huvudet. Jag frågande helt enkelt: "Vem är du?" Det medförde fortsatta frågor. Jag sa att jag är nästan säker på att du skulle kunna sluta med friidrott i morgon och göra annat. "Jo", blev svaret.

      Jag fortsatte; "Jag bryr mig inte ett dugg om dina prestationer eller resultat om du inte mår bra!" Detta hade denne inte hört tidigare eller ens funderat över.

Själv hade jag inte tidigare vare sig sagt eller tänkt denna fråga eller påstående. Nu var den självklar för mig. Om jag inte kan acceptera mig som unik person med allt vad detta medför, utan har grund och bild av mig som idrottaren den eller den, så kommer det att spricka en dag. Och kan vi som ledare och tränare för en kort stund, bortse från idrottsprestation (som visserligen fört oss samman), och se bakom den mask som vi presenteras genom bilder, teve och media, så är jag övertygad över att där har vi vinnarna.

/Leif Robertsson

Läger & hotell

Jag hörde en simmerska utfrågas efter sin mycket framgångsrika karriär om vad hon upplevde mest i alla dessa platser hon besökt. Hon svarade helt enkelt att det hon sett av t.ex. New York eller Sydney, var flygplatser, hotell och simbassängen.

Det är väl samma sak för mig att även om jag kunnat besöka Australien, Sydafrika, Barbados och stora delar av Europa, så blir det ofta flygplatser, reser till boendet och träning/tävlingsarenorna. Ibland lite besök i stadsdelar eller närområdet.

Den första resa jag gjorde i "tjänsten" som tränare och ledare var 1991 till Kristiansand med landslaget i mångkamp. Vi hade från FIG Lidingö en stor trupp och vi reste tillsammans i minibussar från Sverige, via Värmland över färjan Moss-Horten och vidare till målet. Det var en resa som kom att köras i mycket FÖR hög fart för att inte missa färjan. Vi fick ändå övernatta på vägen i ett motell. Sedan kom vi fram till hotellet dagen innan tävling.

Det började bra med att jag kraschade takräcket i infarten till garaget och sedan fortsatte det med att jag skulle dela rum med sedermera mycket god vän (ja inte därför…), Mats Åkerlind. Det var bara ett bekymmer kom vi underfund med - det var en enda stor madrass på väl 160 cm, men med ETT stort täcke… Trots detta blev landskampen för vår del ett mycket lyckat sådant.

Den andra resan under 1991 blev till Grekland och Tessaloniki och junior-EM. Landslaget hade fyra aktiva mångkampare, men ingen tränare för dessa. Jag fick en förfrågan under finnkampens söndag om jag kunde tänka mig åka ner med laget på tisdagen. Jag tackade "Ja!"

Mitt ackrediteringskort har en bild på mig, men det står "Jonas Mellblom" på kortet. Han skulle rest ner, men blivit skadad eller sjuk och så kallades "reserven" in. Utan att behöva pyssla med kast…

Här bodde vi på samma hotell som t.ex. Israel och en dag tog vi fel på våning och möttes av två män med k-pistar när hissen stannade. En annan liten episod var vid banketten. Sverige kom alltid sent. Så sent att nästan all mat var slut och även drycken (det serverades mest öl och vin…). Ryssarna hann som vanligt först, sas det.

Tidiga år

De här åren i början av 1990-talet reste vi till Nice i sköna franska Rivieran. Första året var jag inte med men andra och tredje. Vi bodde på ett hotell som hade bland de minsta rum jag upplevt. Man var tvungen att gå sidledes, en i taget för att komma till sängen. Första kvällen blev en person mördad i hotellets bar och jag fick inget kaffe för jag beställde "Cappuccini".

På väg till arenan var det tydligen ett tillhåll för knarkare, där låg massor av kanyler och annat skräp. Arenan var bra och vi deltog till och med i en tävling, som ingen visste när den startade och inte i vilken ordning grenarna avgjordes.

Ett annat år bodde vi på en skola söder om Nice. Vi hade egen träningsarena och hade det ganska bra. Dock gjorde Micke Hoffer sig illa redan dag ett, då han kastade sig efter en frisbee och skrapade upp hela sidan. Jag blev av med filmer så en av våra aktiva tog sig in på mitt rum och lånade videokameran och filmade över det som gjorts och det jag fick se, var en massa mörkhyade kompisar till vår vän…

Sedan tankades det bensin i en dieselbuss av misstag och vi fick stå på motorvägen och vinka. Och sedan satte vi igång ett larm vid en butik som sålde keramik, dock inte på lördagen klockan tio…

Hotellen var oftast bra, dock inte med samma standard som i Sverige, med motsvarande klassifikation. I Rom delade Håkan Andersson och jag en svit med sänghimmel och bra bekvämlighet. Där fick vi veta att vi levde då vi skulle ta oss till flygplatsen under måndagen. I rusning…

Vi tyckte att vi hade god tid och taxin var lugn. Han skulle ta oss till tågstationen och därifrån ett tåg till Leonardo da Vinci-flygplatsen. Men han hade inte räknat med måndagsköerna. Detta medförde att han helt sonika svängde in på spårvagnsspåret och fortsatte så långt det gick innan mötet…

Vi satt med hjärtat högt upp och landade vid stationen, lagom för att se att det tåg vi skulle ta verkade avgått. Såg att nästa inte skulle funka. Men det visade sig att skyltningen inte visade tågen som gått utan de som skulle komma senare och att det tåg som vi skulle ha, var på ingång.  

De bästa boenden vi haft var troligen de i Sydafrika. Förutom de vi hade på Barbados. Vi fick chans att bo i ett speciellt område med inhägnat och med vakter runt om. En stor våning för oss fyra. Nadja Casadei, miss Li Wennerström, Jennie Hurkmans och jag. Tack vare Nadjas mors sambo, fick vi detta. Två sovrum, dubbla bad, bra kök, matplats, uteplats och pool.

Egen bil tog oss enkelt till arenan och annat. Stränder som var fantastiska. Bilister som var de skönaste i världen. Enkelt och lugnt. Varje dag erbjudna lite röka…

Sydafrika och annat

Första året i Sydafrika och studentstaden Stellenbosch som var inbäddat i ett vackert och stort vindistrikt, blev en upplevelse i alla bemärkelser. Våra boenden var mycket generösa och stilfulla. Tolv stora, nybyggda lägenheter, där vardagsrum och sovrum låg i en öppen plan, dock ett trappsteg upp till sängen. Ett badrum utan dörrar och en dusch under öppenhimmel. Alla lägenheterna var unikt inredda i årstider. Vi hade turen att få dessa till ett lågt pris, då deras beläggning var urusel och randen låg. Jag vill minnas att det skulle kostat kring 2-3000 motsvarande kronor per natt, medan vi kom undan med 400 kronor.

Vi hann med två gånger där innan komplexet köptes upp och vi fick se oss om efter annat och hamnade bland annat hos ett svenskt par som drev "Beautiful South". Härligt och mysigt byggt i afrikansk stil med halmtak och träbjälkar synliga i rummen. Dock saknades AC, men genomluften gjorde det uthärdigt.

Inga boenden i Stellenbosch var dåliga eller ens sämre och några till och med underbara. Allt var stort och rustikt, samt att vi välkomnades av trevliga värdar. Det blev ett antal resor dit och ibland kommer en viss saknad tillbaka.

Träningsmässigt var nog Stellenbosch också i världsklass, med det bästa gymmet jag sett. Arenan var dock sliten, men kom att renoveras och sista året var den färdig. Här kunde vi möta världens bästa friidrottare från jordens alla hörn och tränare som det var enkelt att prata med - utom en… Sjukamparen Thiams tränare! En äldre gentleman som deltagit som tiokampare vid OS i Mexico (?). Vi pratade, eller snarare jag provade med engelska. Gick inte. Han svarade med franska, som jag inte behärskar. Tyska likadant, men vi "pratade" och pekade och skrattade. Kul!

Det mest intressanta lägret var nog 1992 i Sofia, Bulgarien. Vi bodde på det finaste hotellet - hotel Moskva, där vi hade helpension. Vi gick till och från hotellet till arenan. Den var sliten! Gymmet var murket, mörkt och rostigt. Arenan hade varit fin, men var starkt behov av upprustning. Dock spelades även fotboll där och vi fick höra att det var en teve sänd landskamp mellan Bulgarien och Spanien en kväll och frågade om det var okey för oss att ändå träna, trots fotbollen…

Vi tog oss till en anläggning för att se hur det var där. Universitetets arena. Ingen rolig syn. Banor som knappt inte fanns. Torrt gräs överallt. En jättetavla, där alla lampor var krossade. Hårt så att spjuten inte ens gjorde märken. Toaletter som INGEN kunde använda. Hål i golv eller toastolar där sittringen var murken och möglig. SÅ trist att se, där de hade världens finaste entré i mörk marmor.

Så om Stellenbosch var nummer ett, så hamnade Sofia längst ner.

Mellan dessa hittar vi flera resor med Ola Carlssons hjälp till både Nerja, Torremolinos, Mijas och andra i Spanien. Några turer till Teneriffa och Grand Canaria har också varit bra.

Sedan har vi haft en del bra i vårt eget land, men spänningen att resa utomlands är ju bara där ett eget äventyr.

Leif

Sammantaget gjorde vi under FIG-flaggan ett antal nedslag för att ge presumtiva sökande en god inblick i den verksamhet som väntade.

De intervjuer vi genomförde var kanske inte de mest proffsiga och många var de elever som så gärna ville bli antagna, att de manipulerade oss rejält. Dock kom vi att bli bättre och en del av detta skapades via utbildningar. Både centralt och mer internt.

Till vår egen del hade vi förmånen att jobba tillsammans med William Metz. En man som utbildat sig och jobbat med "Mind-setting" och "Inner-skiing" till exempel. Vi hade inlett ett samarbete med William redan i slutet av 1980-talet, då Lennart Nilsson tog kontakten. Det kom att fortsätta med arbete med elever (som blev en bok), med oss som grupp och enskilt.

William kom vi (jag) att använda i flera av de träffar och utbildningar vi genomförde under dryga tjugo år. Under åren efter att jag övertagit rollen som ledare för FIG, gjorde vi ett kraftfullt försök att "Team-builda" gruppen. Detta ledde till en - då, god start på en tyvärr något destruktiv verksamhet. Mest på grund av viss persons trångsynthet, men tanken var god och början var bra.

För att ge oss (skolorna) bättre verktyg, genomförde förbundet ett antal utbildningar centralt. Vi fick chansen att ledas av coacher inom läkarutbildning och deras sätt att genomföra tester, intervjuer och urskillnader. Samma sak var det med utbildningen till Stridspiloter och även till balettakademin. Dessa gav oss ovärderlig syn och inblick i andra utbildningars processer.

Bosön kom att vara en central punkt för både FIG och IFK Lidingös verksamhet och otaliga är de gånger vi jobbat samman.  Det kunde handla om helt enkelt bara vara där till att ta del av deras kunskap. Vi hade ett mycket gott samarbete med Bosön under många år.

Fri tillgång till allt för eleverna och därtill ett bra avtal med mat. Enkelt att få hjälp av sjukgymnasterna och tillgång till simbassängen.

Vi kunde använda (på gott och ont) lokaler för "inspark", som dessvärre urartade ett par gånger och sedan var den ingången stängd. Annars kunde vi nyttja deras kunskap och vice versa.

Jag fick chansen under flera år att föreläsa för elever på Bosön i olika områden. God kontakt med lärare och andra, som även ledde till att jag tillsammans med ledningen och Mattias Sjögren, så kunde genomföra ett antal "fria" föreläsningar i olika områden. Väl besökta onsdagar, där vi hade kända föreläsare som Matti Bergström och PG Fahlström.

Under mitten av 1990-talet hände det saker i föreningen, som vi var tvingade att reda ut om inte föreningen skulle gå i konkurs.

Bakgrunden var flera, men efter en tid då vi tappade flera elitaktiva, så anställdes en person som skulle få fart på klubben. Dock blev det fel på flera sätt. Ekonomin som nu var över vattenytan, tack vare Lidingöloppet, började förbättras då klubben fick chansen att driva caféverksamheten på Bosön och även en kiosk i det utrymme som idag hyser vaktmästarna och ingång till hallen. Vi lyckade med att dra in en miljon extra till föreningen tack vare ideellt arbetande föräldrar och ungdomar och en anställd. Tyvärr förstod Bosön att det fanns pengar att hämta, så vi fick efter ett år endast behålla kiosken en tid ytterligare.

Tack vare extra intäkter till klubben, så kontrakterades flera elitaktiva och tränare med otroliga avtal. Det kunde vara fri bil och bensinkort och gratis helpension på en helg på Bosön. Feta summor till aktiva etc. Det höll inte!

Så i mitten av 1990-talet så hade vi en skuld på cirka 2 miljoner där vi var skyldiga Bosön 600 tusen. För att reda ut detta, så satte Lennart Nilsson, Lennart Hägglund och jag oss ner och under en helg gå igenom de gigantiska högar av krav, indrivning, skuldsedlar och kvitton. Samt redogörelser från olika håll vad som detta innefattade och vad vi kunde förvänta oss.

Det blev till att börja reda ut detta och jag kom att bli den som satt kvällar, nätter och helger för att hitta lösningar och stoppa kraven eller bara lägga upp en avbetalningsplan. Fick låna av oss själva (läs; Lidingöloppet) för att klara det mest akuta. De båda Lennarts var högst delaktiga i att vi kunde efter ett par år, luta oss tillbaka med en ekonomi som nästan var i balans.

Samtidigt hade vi i föreningen något av de bästa åren rent idrottsligt bland seniorerna, men mycket av kraften och glädjen hade fått sig en törn.

Efter ytterligare tio år var vi nere i botten igen. Dock endast med ett minus av 250 tkr och då fick jag rycka in igen för att reda ut bokföringen och lägga upp nya planer.

Under de här åren - från mitten av 1990-talet och fram mot 2010, var föreningens verksamhet blandad. Vi hade en stark seniortrupp fram till början av 2000, sedan slutade flera aktiva och ungdomsverksamheten var eftersatt, där mycket av klubbens verksamhet gick hand i hand med FIG:ets. Lennart Nilsson blev sjuk och slutade arbeta 1998. Hade en del uppdrag innan han flyttade. Vi hade anställt personal att driva klubben administrativt och de vardagliga rutinerna. Det kom att dröja till 2009-10 innan föreningen fick tag på en person som hade hela sin själ i idrotten och både driv och kunnandet, men det är en senare historia.

Under mina första tio-femton åren i föreningen, först som anställd och senare enbart som tränare, genomgick vi flera mindre och större förändringar. Flera ordförande och styrelseledamöter byttes ut och klubben ändrade inriktning, dock utan att ge avkall på allas rätt till idrott oavsett bakgrund.

Föreningens grundvärderingar var tydliga och är så givetvis fortfarande.

Annat som är tydligt och anledningen till att vi över huvud taget har en förening är ju medlemmarna och då menar jag alla från ungdomar till veteraner. Från barnledare till elittränare och ett väl fungerande kansli.

Mina år som ledare och tränare har främst varit inriktat mot träning och ledarskap. En av de första aktiva jag fick chansen att arbeta med var Michael Hoffer. En talangfull kille från Saltsjö Boo som valde FIG Lidingö och jag fick möjligheten att arbeta med honom. Det kom att bli nästan 15 år! Och kontakten finns fortfarande. Han kom att delta vid IEM i Gent, JEM i Tessaloniki. Flera SM medaljer och ett antal E-cup och landskamper i framför allt tiokamp.

Bland ett stort antal aktiva som hade valt FIG:et fanns några -75:or, som Ylva Mattiasson och Marie Westerlund (från Gimo). Till dessa kom att fogas Pia Isaksson och Agneta Rosenblad. Dessa gjorde succé med dubbla JSM guld 1996 och 1997 i stafett 4x100 och 4x400 meter med ett par andra deltagare som Elin Blomgren och Annika Faager.

Under ett antal år hade jag nöjet att följa dessa tillsammans med ett stort antal aktiva från andra föreningar tack vara mitt arbete vid friidrottsgymnasiet. Fram till 2001 var detta de aktiva som fanns med i IFK Lidingö och såg till att klubben var bland de främsta i landet.

Efter ett uppehåll som tränare började jag arbeta med Nadja Casadei som kom upp från Karlskrona. Ett mycket lyckat samarbete som resulterade i SM guld, VM och EM deltagande. Detta arbeta resulterade också i ett ökat "intresse" för min person som tränare och det kom att under ett tiotalet år bli de år som var de mest lyckosamma för mig som tränare med topp som EM brons för Andreas Otterling och med EM deltagande för Malin Marmbrandt och Hanna Adriansson. Dessutom aktiva som Malin Olsson, Malin Eriksson, Madde Eriksson och Maria Gustafsson.

Det var år som tog mig ut i världen och möten med andra tränare och aktiva. År som jag annars kanske inte kunnat fylla med dessa erfarenheter. Så jag skulle kunna säga att mina år som tränare/ledare i IFK Lidingö handlat om tre perioder. En inledningsfas med anställning och kontakten med FIG:et. Del två var de "glada" åren i mitten av 90-talet fram till 2001. Den tredje började med Nadja och slutade (?) med de ovan nämnda och 2020. Sedan har jag en liten "förlängning" i form av Nike Isaksson som jag försöker stötta och hjälpa.

Så det är nog lite kvar…

Tills vidare

Leif Robertsson

Vadå tränare?

Det kan man väl inte vara, eller försörja sig som.

Jo, om du råkade välja ishockey, fotboll. Kanske handboll och basket. I varje fall kan du troligen försörja dig till en del i varje fall om du valt lagsport och då gärna med boll. Till en viss nivå, men om ditt intresse är friidrott, hur ser det då ut?

Kan du inte tjäna pengar på ditt intresse, kunnande och erfarenhet om det handlar om individuella idrotter i allmänhet och friidrott i synnerhet?
Jo, kanske om du hamnar på en nivå som är högsta nationell eller ännu bättre – internationell elit. Då finns det en chans till en hygglig möjlighet till att genom avtal med den eller de aktiva du hjälper, att tjäna pengar så att du kan försörja dig, men i de allra flesta fall (säkert 99 %) av alla svenska tränare så är det snarare så att du som tränare/ledare är en hygglig sponsor till både dina aktiva, din förening och i vissa fall även landslagen. Så varför väljer man då en ”hobby”, fritidssyssla eller nästan ”yrke” där du får betala för att syssla med det du brinner för?

”In the very very beginning”, så var det så att…(Povel Ramel). Allt börjar med ett steg och i mitt fall, så började det med ett skyltfönster i Norrköping, där det fanns en skyltdocka iklädd en klubbmundering och där det bredvid fanns några redskap för friidrott.
Klubben hette IK Tiwaz och hade nyligen brutit sig ut från IFK Norrköping. Bara friidrott på programmet. Perfekt tänkte jag och ringde upp. Sedan var jag fast och detta hände 1978 och nästan samma sak hände då jag flyttat till Stockholm för att börja på GIH och jag tog kontakt med både Turebergs FK och IFK Lidingö. Tränare verkade inte växa på träd.

Krav och förpliktelser

Vad innebär det då att vara tränare eller ledare? Vilka krav ställs på dig? Vilken filosofi finns det i den förening (för det är oftast så att man kliver in i en roll i en förening samtidigt) som du valt? Värderingar och etik. Grupp eller enskilt? Pojkar eller flickor eller mix?

Ja, det är inga frågor som du ställer vid första mötet, men jag kan lova att de ganska snart på ett eller annat sätt kommer till dig och då är det bra om du har bestämt dig. I varje fall börjat fundera över ovan frågor.

Vad är det då som gör att du vill ta dig till Idrottsplatsen eller hallen flera gånger i veckan, året runt i flera år och sällan stannar upp och frågar dig ”Varför?” eller ”Hur länge”. En gammal kollega till mig sa en gång att du kan säkert hålla på med det ena eller andra så länge det är minst 51 % roligt och det är kanske det handlar om. Att det är roligt och att du därmed sällan funderar över huruvida det ger dig något annat är rent och skärt nöje. Att det är roligt att träna andra och att hjälpa till att leda dom mot det de söker. Kanske till och med mot det Du söker eller vill uppnå.

Jag tror visserligen att det är av stor vikt att du då och då stannar upp och ställer dig just de där frågorna; Varför gör jag detta? Och Hur länge kan jag tänka mig hålla på?

Det finns sällan ett enkelt svar och det kommer under tiden att dyka upp nya utmaningar och nya frågeställningar. Nya aktiva som söker din ledning och din erfarenhet. Dina svar och din kunskap.

Privilegium

Jag har många gånger sagt att det är ett privilegium att få arbeta med ungdomar och aktiva som ser upp till dig och söker stöd och hjälp. Det är utvecklande på många plan och håller dig ajour med nuet och vad barn, ungdomar och yngre människor sysslar med. Vad de tänker och hur de pratar. Vilken musik och vilka idoler de har. Hur livet är och vad som är viktigt för dom. Att de bjuder in dig till deras liv är också ett ansvar, som skapas av respekt och integritet.

Mitt liv som tränare har inneburit massor av möten. Massor av resor. Nya platser och nya erfarenheter. Har visserligen säkert sett fler idrottsplatser än stadskärnor. Har säkert suttit av fler timmar på arenor, idrottshallar än på arbetsplatsen. Har också med detta befunnit mig utomhus i sol, regn, hagel, vind, värme och kyla, än många andra.

Det har blivit resor till de flesta av Europas länder, till Australien, Sydafrika och Barbados, för att inte tala om alla svenska orter och städer. Många gånger har resorna betalats av andra (klubb eller förbund), men i de flesta fall har det varit kostnader som man inte alltid kommer ihåg att ta ut som resekostnader. Eller alla resor kors och tvärs med egen bil för att träna någon där eller där. Ett tag tänkte jag roa mig med att försöka räkna ut hur många mil det blivit med egen bil eller hur många timmar man befunnit sig på en träning eller tävling. Jag tror att jag skulle bli förvånad.

Så vad är det som gör att jag och många andra ställer upp och gör detta utan att fundera över om det är nationalekonomiskt viktigt det är eller funderat över om det ens ger den effekt som vi tror.

Träningspasset

Jag tar mig till idrottshallen med egen bil och parkerar den. Går sedan in i hallen för att just vid detta speciella tillfälle vara redo för ett nytt träningspass. Jag vill gärna vara där i god tid innan de aktiva kommer. Vara i tid, på rätt plats och för att förbereda träningspasset.

De aktiva kommer in och så småningom kan passet börja, men innan är det alltid en hel del att prata om. Både inbördes och med mig. Det tar alltid en extra kvart innan de kommer igång med uppvärmningen. Under passet är det mest prat om själva innehållet och hur de tar sig an träningen. För några är det enkelt eller lätt. För andra lite tuffare. Några blir sura, andra ledsna och ett gäng ler och tycker det funkar bra. Alla känsloyttringar alltså. Och allt detta blir jag delaktig i och har åsikter om. Vare sig jag vill eller ej.

    
Passet som var beräknat till 90 minuter brukar ta upp till ytterligare en timma innan alla gått hem och jag kan packa ihop mitt. Sedan händer det att det ändå blir stopp i form av snack med än den ena, än den andra.

Detta händer varje (!) gång. Fyra-sex dagar i veckan. 45-50 veckor varje år. Utan lön!

Jag är en del av den svenska idrottsrörelsen och jag beklagar mig inte. Har aldrig gjort det heller. Jag har ju valt detta (eller har idrotten valt mig?). Skulle jag inte tycka det vore kul, så skulle jag sluta i morgon.

Och trots att jag flyttade från Lidingön och de vänner, aktiva och miljön där och hade bestämt mig för att inte syssla med tränarrollen eller ledardito, så ramlade jag rakt ner till Uddevalla och Hälle IF och i viss mån IK Orient.

Så nog är det annat som lockar än pengar…så det så!

Leif Robertsson

"Tack vare goda kontakter med bland andra i egna föreningen och utanför den samma, så lyckades vi jobba fram en del sponsorkontrakt som medförde minskade kostnader för bland annat priser och nummerlappar till våra tävlingar och arrangemang. Under ett par år var Arla med och stöttade, liksom ett par företag med idrott som förtecken.

Ett projekt som jag drog igång tillsammans med Lennart Nilsson och stöd från t.ex. GIH, var det så kallade "Idrottsskole-projektet".

En verksamhet som hade sin start i Nybro och Örebro (som även gjorde en film om detta). Projektet utgick ifrån barnens behov att på sikt, hitta sin idrott utan att tidigt behöva vara medlem i massor av föreningar eller att specialisera sig.

Vi förde samtal med samtliga idrottsföreningar på ön som hade ungdomsidrott. Till en början var det över 20 intresserade, men efter en tid minskade antalet, då man ansåg att det skulle innebära minskade medlemsavgifter och därmed även minskade intäkter till föreningarnas äldre verksamheter. Efter att jag stött detta i botten, beslutade vi att köra själva under ett par år innan vi var tvingade att lägga det i malpåse. Liknande verksamheter (Ungdomspokalen), hade pågått tidigare där man samlade närvaro i olika idrotter över hela året.

Hemviste på 90 talet

Fram till och med hösten 1989, hade min tjänst innefattat en tredjedel Lidingöloppet. Vi huserade i det gula huset vid Lidingövallen, där både friidrotten, orienteringsklubben och Lidingöloppet fanns under samma tak. I undervåningen fanns en firma som sålde sportutrustning och i källaren fanns våra förråd.

En tid senare kom vi att försöka bygga upp en klubblokal med soffgrupper, bastu och kök för våra medlemmar, men intresset var svagt och det hela rann ut i intet. Förråd hade vi gott om efter att firman flyttat och där fick vi in en massa tillskott av vitaminer, blodsaft, kepsar och annat som vi lyckats få genom en firma och försåg oss med detta under en tid.

Lidingöloppet var mer eller mindre ett familjeföretag, där alla jobbade häcken av sig under stor del av året. Vi hade ALLT inom dessa väggar. Hit kom alla anmälningar och här registrerades allt (ibland två gånger då datadiskerna kraschade). IBM försåg oss med maskiner och programvara, men vi satt själva och knappade in allt.

Hit kom först inbjudan som skulle skickas ut tillsammans med reklamistopp. Många timmar att få detta att fungera. Sedan kom nummerlappar som skulle läggas rätt. Besök var inte få och i den smala branta trappan var det kaos ibland.

Friidrottsgymnasiet

Kring julen 1989 fick jag besked om att jag var uppsagd. Ekonomin var dålig och en rensning skulle ske och då anställdes en annan person för att reda ut detta. Under ett par räddades klubben ekonomiskt, men även detta hade sitt pris. Ungdomsverksamheten och en del annan minskade och en del elitaktiva och tränare försvann till andra klubbar.

Jag hade turen att i samband med att Lennart Nilsson övertog dåvarande projektledarens tjänst på Friidrottsgymnasiet (FIG), då denne hade ett par andra tjänster. Han behövde en tränare på halvtid och jag fick chansen. Där kom jag att stanna under hela min yrkesverksamma tid. För att utöka min tjänst hade jag under ett par år extra timmar vid Gångsätra som idrottslärare och även under samma tid timmar som lärare vi GIH som ansvarig för friidrotten.

FIG var kört i botten och det fanns inga sökande till det året. Visserligen fanns det en bra årgång födda 1972, men sedan var det stopp. Lennart och jag satte oss ner för att se över det hela. En idé dök upp. Vi skulle satsa! Dåvarande rektorn, Arvid Möller sa bara; "Vi kör!"

Tillsammans med Janne Åkerblom tog vi fram en fyrsidig färgfolder som kostade 30 tkr, en kostnad som skolan tog och vi skickade ut denna till hela Storstockholms högstadieskolor och Mälardalens dito. Det blev lyckat!

Satsningen gick hem där vi kom att få in massor av sökande under kommande åren. De bästa i landet sökte Lidingö och vi blev under några år en av de bästa skolorna på Skol-SM. Vi anställde först Ylva Bergström (första kvinnliga tränaren i landets FIG) och därefter Peter Lundqvist. Vi var fyra anställda innan Ylva flyttade och vi kom att vara tre under lång tid.

Åren på FIG var en tid fylld av tillförsikt. Vi jobbade stenhård och fick med oss Bosön, Löplabbet (senare Runners Store), Reebok, ett tryckeri, kontrakt med biluthyrning etc. Eleverna bodde i familjer och kunde äta middag på Bosön till bra rabatt.

Lägerresor för friidrottarna

Vi reste på läger under flera år och 1992 gick det till Sofia i Bulgarien. Ett mycket märkligt läger. Bodde på hotell Moskva (lyxhotell). Fick mat som ingen åt (till en början, tills de kom på att maten kanske skulle vara varm). Gick till arenan. Fick träna på stadion, trots en teve sänd landskamp. Försökte handla (fanns inte något att köpa). Blev lurade på växlingen. Till billig taxi (14 kronor för fem till träningen). Tog taxi till skidanläggning och fick pengar tillbaka. Lövtunna väggar, men tjock heltäckning på golvet. Tartarbiff av fläskkött! Med mera.

Dock hade vi kul och andra resor gick till mer traditionella orter. Nice och liknade. Där var det bara mitt i ett knarkområde och första dagen ett mord i hotellets bar, annars bra. Sedan var det en förare som tankade bensin i en dieselminibuss. Eller att vi hamnade mitt i ett larm mot inbrott. Eller att en aktiv tog sig in på mitt rum och "lånade" min filmkamera och spelade över allt inspelat.

Annat som dyker upp och som genomfördes på min eller mina kollegors initiativ;

• OK projektet. Detta var en verksamhet som initierades via förbundet, där Per Tunander var ansvarig. Nils Egil Rosenberg var högst delaktig och tanken var att samla landets ungdomar i fjorton-sextonårsåldern på Gotland under en vecka, där man bedrev träning, teoriundervisning och tävling. Ett fantastiskt projekt som jag fick chansen att ansvara för det sista året innan OK (bensinbolaget), drog sig ur. Landets (och internationella) tränare deltog och veckan avslutades med "O-ramor" i sprint, hopp, kast.
• Ett eget projekt genomförde FIG Lidingö i tre områden i Stockholm; Lidingö, Skärholmen och Huddinge. Vi testade, gjorde enkäter och träffade 100 % av tre skolors elever i årskurs fem under några veckor. Vi tog redan på deras intressen, vilka idrotter de tränade och tävlade i, samt testade dem i sprint, hopp och kast.
• FC-verksamheter. Då landets distrikt inte kunde/ville genomföra viss verksamhet för ungdomar, så slog man ihop distrikten till s.k. FC (friidrottcentrum). Jag som dels satt på FIG-stol och dels i ungdomsstyrelsen i Stockholm, tog på mig ansvaret för att driva verksamheten i både FC Öst och FC Mellan. Vi genomförde flera träffar i Stockholm, Västerås och Eskilstuna. Ett riktigt lyckat drag, där vi t.ex. hade mer än 140 deltagare vid tillfällen i Eskilstuna. Detta var som OK-projektet, en blandning av teori och praktik. Flera av landets bästa och tryggaste tränare engagerade jag.
• FIG läger. Genomförde vi varje år under en tid. Tanken var att träffa eleverna innan de skulle söka gymnasiet i nian. Ungdomar från stora delar av landet fick vi chansen att möta under en sommarvecka."

Leif Robertsson

Som jag minns det och mer kommer.

… eller några betraktelse under mina år som ledare och tränare

Min resa började som ledare i Norrköping. Den fortsatte via GIH i Stockholm till IFK Lidingö.

      Jag hade tagit min examen vid Gymnastik- och Idrottshögskolan 1986 och hade redan innan avslutningen fått en förfrågan från Turebergs FK om att ta hand om ett höjdhoppsgäng av killar i junior-seniorårsåldern. Det var bland andra Thomas Eriksson (han körde mer själv), Stefan Norén och ett gäng Lasse (Forsberg och Johansson och någon till), samt Tomas Bengtsson och Mats Nagle. De flesta nivå från 185 upp till dryga 200 (Eriksson högst).

      Efter en tid under hösten 1986 kom gruppen att utökas med 6-7 tjejer med fokus på hopp och mångkamp. Dessa kom jag att arbeta med under ett par år. Anledningen till att jag inte hade aktiva i IFK Lidingö, var helt enkelt att jag, som börjat som anställd i föreningen (inkl. Lidingöloppet), inte hade en grupp att arbeta med.

      Jag hade ringt upp Lennart Nilsson, som var träningschef och anställd halvtid i klubben och halvtid på Friidrottsgymnasiet och berättat vem jag var och att jag var intresserad av den tjänst som var utlyst.

      Klubben hade haft anställd sedan några år av Anders Julle Julin och hans tjänst övertogs av Stefan Rehn. Nu skulle han sluta och jag kom att erhålla tjänsten. Två tredjedel friidrott och en tredjedel Lidingöloppet. Det kom att bli nästan fyra år av intressant utveckling av ungdomsidrotten på ön.

      På kansliet fanns även Agne Karlsson anställd, så under en period var vi tre tränare/ledare. Min uppgift var att organisera ungdomssidan (vi pratade då om ungdomar äldre än 10 år). Det kom att bli en stor framgång för klubben, som inte tidigare haft liknande organisation och planer och heller inte ledare/tränare.

      En av orsakerna till framgången var de ungdomstränare vi hade och som jag skaffade. En av stöttepelarna var Håkan Linnér, som var drygt tjugo år och hade lagt sin egen satsning på hyllan. Han engagerades och gjorde fint arbete med ungdomarna. Sedan tog jag kontakt med Bosön och GIH och fik napp direkt. Jag hade under många år stor insyn i de ledare som sökte och utbildades på dessa ställen och varje år fick vi ett gott tillskott från båda håll. Från GIH de som var mer erfarna som t.ex. Ulrik Mattisson och Joakim Svedberg. Medan vi från Bosön hade ett tillskott på tre-fyra varje år.

Tack vare ett idogt sökande och goda kontakter med utbildningsställena, så kunde jag planera träningar och organisera både inomhus- och utomhusträning. Vi höll till på Bosön, i Källängen, Skärsätra och Torsvik.

      Under de år som jag var ansvarig för denna verksamhet, kom vi att vara bland de främsta ungdomsföreningarna i Stockholm, där vi ofta hade Buster Cup-matcher mot Täby, Tureberg och andra. En annan ledare som fanns i klubben var Kai Abrahamsson, som jag kommer att återkomma till.

För att komma in i föreningen var en av de första aktiviteterna de höstliga "Kick-off. Den första gick till Åkersberga och där fick jag lära känna, förutom Lennart och Agne, även Curt Åke "Momme" Andersson och Bosse Andersson, som båda var löptränare. Dessutom en kasttränare från Nynäshamn, Taisto Raisma, Toralf Nilsson och Kullen Havdelin och ett gäng ledare från styrelsen. Det brukade var en tillställning över ett dygn med övernattning. Något år senare hade vi dessa tillsammans med aktiva.

Det som kom att bli en höjdpunkt i mitt arbete var "Lidingö-Olympiaden" eller Lidingö OS. En lördag i maj kom det massor av mellanstadieelever till Vallen med föräldrar och lärare. Picknick och hejarramsor.

      Lidingö OS hade dragit igång av Julle 1982, men tappat stinget och intresset. Nu drog vi på med allt vi hade och den främsta uppgiften var att få öns idrottslärare med på skutan. Vi fokuserade enbart på mellanstadiet, där det fanns nästan 1200 elever på öns 8 skolor. Jag satt med och diskuterade planeringen på hösten med mina kollegor i skolorna och alla ansåg att detta var en utmärkt idé. Vi kom att nå ut till 100 % av eleverna, via utskick, personliga besök, filmvisning, träning och såg till att vi tränare fanns på Vallen några gånger på våren för att uppmuntra och stötta.

      Som mest vet jag att det anmäldes över 900 elever på grenarna; 60, 300, 800, höjd, längd, kula och bollkast, samt kurirstafett. Sedan var det ett hårt arbete att se efter vilken skola som hade vunnit. Här utformade vi ett system, där de skolor som hade 3 parallella klasser hade en annan koeffcient än de med dubbla eller små skolor med endast en klass i varje årskurs, vilket innebar att även en lite skola kunde vinna. Tävlingen inleddes med inmarsch och uppställning, så fördes det stora pokalen in till musik från "The final Count down". Till och med SVT kom för att föreviga detta arrangemang.

Från dessa tävlingar kom det många aktiva som senare skulle t.o.m. hamna i landslagen och ännu fler kom att minnas denna tävling som ett av deras roligaste minnen från IFK Lidingö.

Leif Robertsson