Sammantaget gjorde vi under FIG-flaggan ett antal nedslag för att ge presumtiva sökande en god inblick i den verksamhet som väntade.
De intervjuer vi genomförde var kanske inte de mest proffsiga och många var de elever som så gärna ville bli antagna, att de manipulerade oss rejält. Dock kom vi att bli bättre och en del av detta skapades via utbildningar. Både centralt och mer internt.
Till vår egen del hade vi förmånen att jobba tillsammans med William Metz. En man som utbildat sig och jobbat med "Mind-setting" och "Inner-skiing" till exempel. Vi hade inlett ett samarbete med William redan i slutet av 1980-talet, då Lennart Nilsson tog kontakten. Det kom att fortsätta med arbete med elever (som blev en bok), med oss som grupp och enskilt.
William kom vi (jag) att använda i flera av de träffar och utbildningar vi genomförde under dryga tjugo år. Under åren efter att jag övertagit rollen som ledare för FIG, gjorde vi ett kraftfullt försök att "Team-builda" gruppen. Detta ledde till en - då, god start på en tyvärr något destruktiv verksamhet. Mest på grund av viss persons trångsynthet, men tanken var god och början var bra.
För att ge oss (skolorna) bättre verktyg, genomförde förbundet ett antal utbildningar centralt. Vi fick chansen att ledas av coacher inom läkarutbildning och deras sätt att genomföra tester, intervjuer och urskillnader. Samma sak var det med utbildningen till Stridspiloter och även till balettakademin. Dessa gav oss ovärderlig syn och inblick i andra utbildningars processer.
Bosön kom att vara en central punkt för både FIG och IFK Lidingös verksamhet och otaliga är de gånger vi jobbat samman. Det kunde handla om helt enkelt bara vara där till att ta del av deras kunskap. Vi hade ett mycket gott samarbete med Bosön under många år.
Fri tillgång till allt för eleverna och därtill ett bra avtal med mat. Enkelt att få hjälp av sjukgymnasterna och tillgång till simbassängen.
Vi kunde använda (på gott och ont) lokaler för "inspark", som dessvärre urartade ett par gånger och sedan var den ingången stängd. Annars kunde vi nyttja deras kunskap och vice versa.
Jag fick chansen under flera år att föreläsa för elever på Bosön i olika områden. God kontakt med lärare och andra, som även ledde till att jag tillsammans med ledningen och Mattias Sjögren, så kunde genomföra ett antal "fria" föreläsningar i olika områden. Väl besökta onsdagar, där vi hade kända föreläsare som Matti Bergström och PG Fahlström.
Under mitten av 1990-talet hände det saker i föreningen, som vi var tvingade att reda ut om inte föreningen skulle gå i konkurs.
Bakgrunden var flera, men efter en tid då vi tappade flera elitaktiva, så anställdes en person som skulle få fart på klubben. Dock blev det fel på flera sätt. Ekonomin som nu var över vattenytan, tack vare Lidingöloppet, började förbättras då klubben fick chansen att driva caféverksamheten på Bosön och även en kiosk i det utrymme som idag hyser vaktmästarna och ingång till hallen. Vi lyckade med att dra in en miljon extra till föreningen tack vare ideellt arbetande föräldrar och ungdomar och en anställd. Tyvärr förstod Bosön att det fanns pengar att hämta, så vi fick efter ett år endast behålla kiosken en tid ytterligare.
Tack vare extra intäkter till klubben, så kontrakterades flera elitaktiva och tränare med otroliga avtal. Det kunde vara fri bil och bensinkort och gratis helpension på en helg på Bosön. Feta summor till aktiva etc. Det höll inte!
Så i mitten av 1990-talet så hade vi en skuld på cirka 2 miljoner där vi var skyldiga Bosön 600 tusen. För att reda ut detta, så satte Lennart Nilsson, Lennart Hägglund och jag oss ner och under en helg gå igenom de gigantiska högar av krav, indrivning, skuldsedlar och kvitton. Samt redogörelser från olika håll vad som detta innefattade och vad vi kunde förvänta oss.
Det blev till att börja reda ut detta och jag kom att bli den som satt kvällar, nätter och helger för att hitta lösningar och stoppa kraven eller bara lägga upp en avbetalningsplan. Fick låna av oss själva (läs; Lidingöloppet) för att klara det mest akuta. De båda Lennarts var högst delaktiga i att vi kunde efter ett par år, luta oss tillbaka med en ekonomi som nästan var i balans.
Samtidigt hade vi i föreningen något av de bästa åren rent idrottsligt bland seniorerna, men mycket av kraften och glädjen hade fått sig en törn.
Efter ytterligare tio år var vi nere i botten igen. Dock endast med ett minus av 250 tkr och då fick jag rycka in igen för att reda ut bokföringen och lägga upp nya planer.
Under de här åren - från mitten av 1990-talet och fram mot 2010, var föreningens verksamhet blandad. Vi hade en stark seniortrupp fram till början av 2000, sedan slutade flera aktiva och ungdomsverksamheten var eftersatt, där mycket av klubbens verksamhet gick hand i hand med FIG:ets. Lennart Nilsson blev sjuk och slutade arbeta 1998. Hade en del uppdrag innan han flyttade. Vi hade anställt personal att driva klubben administrativt och de vardagliga rutinerna. Det kom att dröja till 2009-10 innan föreningen fick tag på en person som hade hela sin själ i idrotten och både driv och kunnandet, men det är en senare historia.
Under mina första tio-femton åren i föreningen, först som anställd och senare enbart som tränare, genomgick vi flera mindre och större förändringar. Flera ordförande och styrelseledamöter byttes ut och klubben ändrade inriktning, dock utan att ge avkall på allas rätt till idrott oavsett bakgrund.
Föreningens grundvärderingar var tydliga och är så givetvis fortfarande.
Annat som är tydligt och anledningen till att vi över huvud taget har en förening är ju medlemmarna och då menar jag alla från ungdomar till veteraner. Från barnledare till elittränare och ett väl fungerande kansli.
Mina år som ledare och tränare har främst varit inriktat mot träning och ledarskap. En av de första aktiva jag fick chansen att arbeta med var Michael Hoffer. En talangfull kille från Saltsjö Boo som valde FIG Lidingö och jag fick möjligheten att arbeta med honom. Det kom att bli nästan 15 år! Och kontakten finns fortfarande. Han kom att delta vid IEM i Gent, JEM i Tessaloniki. Flera SM medaljer och ett antal E-cup och landskamper i framför allt tiokamp.
Bland ett stort antal aktiva som hade valt FIG:et fanns några -75:or, som Ylva Mattiasson och Marie Westerlund (från Gimo). Till dessa kom att fogas Pia Isaksson och Agneta Rosenblad. Dessa gjorde succé med dubbla JSM guld 1996 och 1997 i stafett 4x100 och 4x400 meter med ett par andra deltagare som Elin Blomgren och Annika Faager.
Under ett antal år hade jag nöjet att följa dessa tillsammans med ett stort antal aktiva från andra föreningar tack vara mitt arbete vid friidrottsgymnasiet. Fram till 2001 var detta de aktiva som fanns med i IFK Lidingö och såg till att klubben var bland de främsta i landet.
Efter ett uppehåll som tränare började jag arbeta med Nadja Casadei som kom upp från Karlskrona. Ett mycket lyckat samarbete som resulterade i SM guld, VM och EM deltagande. Detta arbeta resulterade också i ett ökat "intresse" för min person som tränare och det kom att under ett tiotalet år bli de år som var de mest lyckosamma för mig som tränare med topp som EM brons för Andreas Otterling och med EM deltagande för Malin Marmbrandt och Hanna Adriansson. Dessutom aktiva som Malin Olsson, Malin Eriksson, Madde Eriksson och Maria Gustafsson.
Det var år som tog mig ut i världen och möten med andra tränare och aktiva. År som jag annars kanske inte kunnat fylla med dessa erfarenheter. Så jag skulle kunna säga att mina år som tränare/ledare i IFK Lidingö handlat om tre perioder. En inledningsfas med anställning och kontakten med FIG:et. Del två var de "glada" åren i mitten av 90-talet fram till 2001. Den tredje började med Nadja och slutade (?) med de ovan nämnda och 2020. Sedan har jag en liten "förlängning" i form av Nike Isaksson som jag försöker stötta och hjälpa.
Så det är nog lite kvar…
Tills vidare
Leif Robertsson