Sommaridrottsskola 2022
SportAdmin använder Cookies för att förbättra din användarupplevelse. Genom att klicka på Jag Godkänner tillåter du detta. Här kan du läsa mer om cookies och hur SportAdmin använder dem.
IFK LIDINGÖ
FRIIDROTT

Ur Minnets skattkammare, del 4
Nadja Casadei till vänster Andreas Otterling i landslagsdräkt till höger

Sammantaget gjorde vi under FIG-flaggan ett antal nedslag för att ge presumtiva sökande en god inblick i den verksamhet som väntade.

 

De intervjuer vi genomförde var kanske inte de mest proffsiga och många var de elever som så gärna ville bli antagna, att de manipulerade oss rejält. Dock kom vi att bli bättre och en del av detta skapades via utbildningar. Både centralt och mer internt.

 

Till vår egen del hade vi förmånen att jobba tillsammans med William Metz. En man som utbildat sig och jobbat med "Mind-setting" och "Inner-skiing" till exempel. Vi hade inlett ett samarbete med William redan i slutet av 1980-talet, då Lennart Nilsson tog kontakten. Det kom att fortsätta med arbete med elever (som blev en bok), med oss som grupp och enskilt.

William kom vi (jag) att använda i flera av de träffar och utbildningar vi genomförde under dryga tjugo år. Under åren efter att jag övertagit rollen som ledare för FIG, gjorde vi ett kraftfullt försök att "Team-builda" gruppen. Detta ledde till en - då, god start på en tyvärr något destruktiv verksamhet. Mest på grund av viss persons trångsynthet, men tanken var god och början var bra.

För att ge oss (skolorna) bättre verktyg, genomförde förbundet ett antal utbildningar centralt. Vi fick chansen att ledas av coacher inom läkarutbildning och deras sätt att genomföra tester, intervjuer och urskillnader. Samma sak var det med utbildningen till Stridspiloter och även till balettakademin. Dessa gav oss ovärderlig syn och inblick i andra utbildningars processer.

 

Bosön kom att vara en central punkt för både FIG och IFK Lidingös verksamhet och otaliga är de gånger vi jobbat samman.  Det kunde handla om helt enkelt bara vara där till att ta del av deras kunskap. Vi hade ett mycket gott samarbete med Bosön under många år.

Fri tillgång till allt för eleverna och därtill ett bra avtal med mat. Enkelt att få hjälp av sjukgymnasterna och tillgång till simbassängen.

 

Vi kunde använda (på gott och ont) lokaler för "inspark", som dessvärre urartade ett par gånger och sedan var den ingången stängd. Annars kunde vi nyttja deras kunskap och vice versa.

 

Jag fick chansen under flera år att föreläsa för elever på Bosön i olika områden. God kontakt med lärare och andra, som även ledde till att jag tillsammans med ledningen och Mattias Sjögren, så kunde genomföra ett antal "fria" föreläsningar i olika områden. Väl besökta onsdagar, där vi hade kända föreläsare som Matti Bergström och PG Fahlström.

 

Under mitten av 1990-talet hände det saker i föreningen, som vi var tvingade att reda ut om inte föreningen skulle gå i konkurs.

Bakgrunden var flera, men efter en tid då vi tappade flera elitaktiva, så anställdes en person som skulle få fart på klubben. Dock blev det fel på flera sätt. Ekonomin som nu var över vattenytan, tack vare Lidingöloppet, började förbättras då klubben fick chansen att driva caféverksamheten på Bosön och även en kiosk i det utrymme som idag hyser vaktmästarna och ingång till hallen. Vi lyckade med att dra in en miljon extra till föreningen tack vare ideellt arbetande föräldrar och ungdomar och en anställd. Tyvärr förstod Bosön att det fanns pengar att hämta, så vi fick efter ett år endast behålla kiosken en tid ytterligare.

 

Tack vare extra intäkter till klubben, så kontrakterades flera elitaktiva och tränare med otroliga avtal. Det kunde vara fri bil och bensinkort och gratis helpension på en helg på Bosön. Feta summor till aktiva etc. Det höll inte!

 

Så i mitten av 1990-talet så hade vi en skuld på cirka 2 miljoner där vi var skyldiga Bosön 600 tusen. För att reda ut detta, så satte Lennart Nilsson, Lennart Hägglund och jag oss ner och under en helg gå igenom de gigantiska högar av krav, indrivning, skuldsedlar och kvitton. Samt redogörelser från olika håll vad som detta innefattade och vad vi kunde förvänta oss.

Det blev till att börja reda ut detta och jag kom att bli den som satt kvällar, nätter och helger för att hitta lösningar och stoppa kraven eller bara lägga upp en avbetalningsplan. Fick låna av oss själva (läs; Lidingöloppet) för att klara det mest akuta. De båda Lennarts var högst delaktiga i att vi kunde efter ett par år, luta oss tillbaka med en ekonomi som nästan var i balans.

 

Samtidigt hade vi i föreningen något av de bästa åren rent idrottsligt bland seniorerna, men mycket av kraften och glädjen hade fått sig en törn.

Efter ytterligare tio år var vi nere i botten igen. Dock endast med ett minus av 250 tkr och då fick jag rycka in igen för att reda ut bokföringen och lägga upp nya planer.

 

Under de här åren - från mitten av 1990-talet och fram mot 2010, var föreningens verksamhet blandad. Vi hade en stark seniortrupp fram till början av 2000, sedan slutade flera aktiva och ungdomsverksamheten var eftersatt, där mycket av klubbens verksamhet gick hand i hand med FIG:ets. Lennart Nilsson blev sjuk och slutade arbeta 1998. Hade en del uppdrag innan han flyttade. Vi hade anställt personal att driva klubben administrativt och de vardagliga rutinerna. Det kom att dröja till 2009-10 innan föreningen fick tag på en person som hade hela sin själ i idrotten och både driv och kunnandet, men det är en senare historia.

Under mina första tio-femton åren i föreningen, först som anställd och senare enbart som tränare, genomgick vi flera mindre och större förändringar. Flera ordförande och styrelseledamöter byttes ut och klubben ändrade inriktning, dock utan att ge avkall på allas rätt till idrott oavsett bakgrund.

 

Föreningens grundvärderingar var tydliga och är så givetvis fortfarande.

     

Annat som är tydligt och anledningen till att vi över huvud taget har en förening är ju medlemmarna och då menar jag alla från ungdomar till veteraner. Från barnledare till elittränare och ett väl fungerande kansli.

 

Mina år som ledare och tränare har främst varit inriktat mot träning och ledarskap. En av de första aktiva jag fick chansen att arbeta med var Michael Hoffer. En talangfull kille från Saltsjö Boo som valde FIG Lidingö och jag fick möjligheten att arbeta med honom. Det kom att bli nästan 15 år! Och kontakten finns fortfarande. Han kom att delta vid IEM i Gent, JEM i Tessaloniki. Flera SM medaljer och ett antal E-cup och landskamper i framför allt tiokamp.

 

Bland ett stort antal aktiva som hade valt FIG:et fanns några -75:or, som Ylva Mattiasson och Marie Westerlund (från Gimo). Till dessa kom att fogas Pia Isaksson och Agneta Rosenblad. Dessa gjorde succé med dubbla JSM guld 1996 och 1997 i stafett 4x100 och 4x400 meter med ett par andra deltagare som Elin Blomgren och Annika Faager.

     

Under ett antal år hade jag nöjet att följa dessa tillsammans med ett stort antal aktiva från andra föreningar tack vara mitt arbete vid friidrottsgymnasiet. Fram till 2001 var detta de aktiva som fanns med i IFK Lidingö och såg till att klubben var bland de främsta i landet.

     

Efter ett uppehåll som tränare började jag arbeta med Nadja Casadei som kom upp från Karlskrona. Ett mycket lyckat samarbete som resulterade i SM guld, VM och EM deltagande. Detta arbeta resulterade också i ett ökat "intresse" för min person som tränare och det kom att under ett tiotalet år bli de år som var de mest lyckosamma för mig som tränare med topp som EM brons för Andreas Otterling och med EM deltagande för Malin Marmbrandt och Hanna Adriansson. Dessutom aktiva som Malin Olsson, Malin Eriksson, Madde Eriksson och Maria Gustafsson.

     

Det var år som tog mig ut i världen och möten med andra tränare och aktiva. År som jag annars kanske inte kunnat fylla med dessa erfarenheter. Så jag skulle kunna säga att mina år som tränare/ledare i IFK Lidingö handlat om tre perioder. En inledningsfas med anställning och kontakten med FIG:et. Del två var de "glada" åren i mitten av 90-talet fram till 2001. Den tredje började med Nadja och slutade (?) med de ovan nämnda och 2020. Sedan har jag en liten "förlängning" i form av Nike Isaksson som jag försöker stötta och hjälpa.

     

 

Så det är nog lite kvar…

 

Tills vidare

Leif Robertsson

Ur minnets skattkammare del 3- kåseri av Leffe!

Vadå tränare?

Det kan man väl inte vara, eller försörja sig som.

Jo, om du råkade välja ishockey, fotboll. Kanske handboll och basket. I varje fall kan du troligen försörja dig till en del i varje fall om du valt lagsport och då gärna med boll. Till en viss nivå, men om ditt intresse är friidrott, hur ser det då ut?

 

Kan du inte tjäna pengar på ditt intresse, kunnande och erfarenhet om det handlar om individuella idrotter i allmänhet och friidrott i synnerhet?
Jo, kanske om du hamnar på en nivå som är högsta nationell eller ännu bättre – internationell elit. Då finns det en chans till en hygglig möjlighet till att genom avtal med den eller de aktiva du hjälper, att tjäna pengar så att du kan försörja dig, men i de allra flesta fall (säkert 99 %) av alla svenska tränare så är det snarare så att du som tränare/ledare är en hygglig sponsor till både dina aktiva, din förening och i vissa fall även landslagen. Så varför väljer man då en ”hobby”, fritidssyssla eller nästan ”yrke” där du får betala för att syssla med det du brinner för?

 

”In the very very beginning”, så var det så att…(Povel Ramel). Allt börjar med ett steg och i mitt fall, så började det med ett skyltfönster i Norrköping, där det fanns en skyltdocka iklädd en klubbmundering och där det bredvid fanns några redskap för friidrott.
Klubben hette IK Tiwaz och hade nyligen brutit sig ut från IFK Norrköping. Bara friidrott på programmet. Perfekt tänkte jag och ringde upp. Sedan var jag fast och detta hände 1978 och nästan samma sak hände då jag flyttat till Stockholm för att börja på GIH och jag tog kontakt med både Turebergs FK och IFK Lidingö. Tränare verkade inte växa på träd.

 

Krav och förpliktelser

Vad innebär det då att vara tränare eller ledare? Vilka krav ställs på dig? Vilken filosofi finns det i den förening (för det är oftast så att man kliver in i en roll i en förening samtidigt) som du valt? Värderingar och etik. Grupp eller enskilt? Pojkar eller flickor eller mix?


Ja, det är inga frågor som du ställer vid första mötet, men jag kan lova att de ganska snart på ett eller annat sätt kommer till dig och då är det bra om du har bestämt dig. I varje fall börjat fundera över ovan frågor.

 

Vad är det då som gör att du vill ta dig till Idrottsplatsen eller hallen flera gånger i veckan, året runt i flera år och sällan stannar upp och frågar dig ”Varför?” eller ”Hur länge”. En gammal kollega till mig sa en gång att du kan säkert hålla på med det ena eller andra så länge det är minst 51 % roligt och det är kanske det handlar om. Att det är roligt och att du därmed sällan funderar över huruvida det ger dig något annat är rent och skärt nöje. Att det är roligt att träna andra och att hjälpa till att leda dom mot det de söker. Kanske till och med mot det Du söker eller vill uppnå.


Jag tror visserligen att det är av stor vikt att du då och då stannar upp och ställer dig just de där frågorna; Varför gör jag detta? Och Hur länge kan jag tänka mig hålla på?

    

Det finns sällan ett enkelt svar och det kommer under tiden att dyka upp nya utmaningar och nya frågeställningar. Nya aktiva som söker din ledning och din erfarenhet. Dina svar och din kunskap.

 

Privilegium

Jag har många gånger sagt att det är ett privilegium att få arbeta med ungdomar och aktiva som ser upp till dig och söker stöd och hjälp. Det är utvecklande på många plan och håller dig ajour med nuet och vad barn, ungdomar och yngre människor sysslar med. Vad de tänker och hur de pratar. Vilken musik och vilka idoler de har. Hur livet är och vad som är viktigt för dom. Att de bjuder in dig till deras liv är också ett ansvar, som skapas av respekt och integritet.

 

Mitt liv som tränare har inneburit massor av möten. Massor av resor. Nya platser och nya erfarenheter. Har visserligen säkert sett fler idrottsplatser än stadskärnor. Har säkert suttit av fler timmar på arenor, idrottshallar än på arbetsplatsen. Har också med detta befunnit mig utomhus i sol, regn, hagel, vind, värme och kyla, än många andra.


Det har blivit resor till de flesta av Europas länder, till Australien, Sydafrika och Barbados, för att inte tala om alla svenska orter och städer. Många gånger har resorna betalats av andra (klubb eller förbund), men i de flesta fall har det varit kostnader som man inte alltid kommer ihåg att ta ut som resekostnader. Eller alla resor kors och tvärs med egen bil för att träna någon där eller där. Ett tag tänkte jag roa mig med att försöka räkna ut hur många mil det blivit med egen bil eller hur många timmar man befunnit sig på en träning eller tävling. Jag tror att jag skulle bli förvånad.


Så vad är det som gör att jag och många andra ställer upp och gör detta utan att fundera över om det är nationalekonomiskt viktigt det är eller funderat över om det ens ger den effekt som vi tror.

 

Träningspasset

Jag tar mig till idrottshallen med egen bil och parkerar den. Går sedan in i hallen för att just vid detta speciella tillfälle vara redo för ett nytt träningspass. Jag vill gärna vara där i god tid innan de aktiva kommer. Vara i tid, på rätt plats och för att förbereda träningspasset.


De aktiva kommer in och så småningom kan passet börja, men innan är det alltid en hel del att prata om. Både inbördes och med mig. Det tar alltid en extra kvart innan de kommer igång med uppvärmningen. Under passet är det mest prat om själva innehållet och hur de tar sig an träningen. För några är det enkelt eller lätt. För andra lite tuffare. Några blir sura, andra ledsna och ett gäng ler och tycker det funkar bra. Alla känsloyttringar alltså. Och allt detta blir jag delaktig i och har åsikter om. Vare sig jag vill eller ej.

    
Passet som var beräknat till 90 minuter brukar ta upp till ytterligare en timma innan alla gått hem och jag kan packa ihop mitt. Sedan händer det att det ändå blir stopp i form av snack med än den ena, än den andra.

    

Detta händer varje (!) gång. Fyra-sex dagar i veckan. 45-50 veckor varje år. Utan lön!

 

Jag är en del av den svenska idrottsrörelsen och jag beklagar mig inte. Har aldrig gjort det heller. Jag har ju valt detta (eller har idrotten valt mig?). Skulle jag inte tycka det vore kul, så skulle jag sluta i morgon.

    

Och trots att jag flyttade från Lidingön och de vänner, aktiva och miljön där och hade bestämt mig för att inte syssla med tränarrollen eller ledardito, så ramlade jag rakt ner till Uddevalla och Hälle IF och i viss mån IK Orient.

   

Så nog är det annat som lockar än pengar…så det så!

 

Leif Robertsson

Ur minnets skattkammare del 2

"Tack vare goda kontakter med bland andra i egna föreningen och utanför den samma, så lyckades vi jobba fram en del sponsorkontrakt som medförde minskade kostnader för bland annat priser och nummerlappar till våra tävlingar och arrangemang. Under ett par år var Arla med och stöttade, liksom ett par företag med idrott som förtecken.

     

Ett projekt som jag drog igång tillsammans med Lennart Nilsson och stöd från t.ex. GIH, var det så kallade "Idrottsskole-projektet".

En verksamhet som hade sin start i Nybro och Örebro (som även gjorde en film om detta). Projektet utgick ifrån barnens behov att på sikt, hitta sin idrott utan att tidigt behöva vara medlem i massor av föreningar eller att specialisera sig.

 

Vi förde samtal med samtliga idrottsföreningar på ön som hade ungdomsidrott. Till en början var det över 20 intresserade, men efter en tid minskade antalet, då man ansåg att det skulle innebära minskade medlemsavgifter och därmed även minskade intäkter till föreningarnas äldre verksamheter. Efter att jag stött detta i botten, beslutade vi att köra själva under ett par år innan vi var tvingade att lägga det i malpåse. Liknande verksamheter (Ungdomspokalen), hade pågått tidigare där man samlade närvaro i olika idrotter över hela året.

 

Hemviste på 90 talet

Fram till och med hösten 1989, hade min tjänst innefattat en tredjedel Lidingöloppet. Vi huserade i det gula huset vid Lidingövallen, där både friidrotten, orienteringsklubben och Lidingöloppet fanns under samma tak. I undervåningen fanns en firma som sålde sportutrustning och i källaren fanns våra förråd.

 

En tid senare kom vi att försöka bygga upp en klubblokal med soffgrupper, bastu och kök för våra medlemmar, men intresset var svagt och det hela rann ut i intet. Förråd hade vi gott om efter att firman flyttat och där fick vi in en massa tillskott av vitaminer, blodsaft, kepsar och annat som vi lyckats få genom en firma och försåg oss med detta under en tid.

Lidingöloppet var mer eller mindre ett familjeföretag, där alla jobbade häcken av sig under stor del av året. Vi hade ALLT inom dessa väggar. Hit kom alla anmälningar och här registrerades allt (ibland två gånger då datadiskerna kraschade). IBM försåg oss med maskiner och programvara, men vi satt själva och knappade in allt.

Hit kom först inbjudan som skulle skickas ut tillsammans med reklamistopp. Många timmar att få detta att fungera. Sedan kom nummerlappar som skulle läggas rätt. Besök var inte få och i den smala branta trappan var det kaos ibland.

 

Friidrottsgymnasiet

Kring julen 1989 fick jag besked om att jag var uppsagd. Ekonomin var dålig och en rensning skulle ske och då anställdes en annan person för att reda ut detta. Under ett par räddades klubben ekonomiskt, men även detta hade sitt pris. Ungdomsverksamheten och en del annan minskade och en del elitaktiva och tränare försvann till andra klubbar.

 

Jag hade turen att i samband med att Lennart Nilsson övertog dåvarande projektledarens tjänst på Friidrottsgymnasiet (FIG), då denne hade ett par andra tjänster. Han behövde en tränare på halvtid och jag fick chansen. Där kom jag att stanna under hela min yrkesverksamma tid. För att utöka min tjänst hade jag under ett par år extra timmar vid Gångsätra som idrottslärare och även under samma tid timmar som lärare vi GIH som ansvarig för friidrotten.

FIG var kört i botten och det fanns inga sökande till det året. Visserligen fanns det en bra årgång födda 1972, men sedan var det stopp. Lennart och jag satte oss ner för att se över det hela. En idé dök upp. Vi skulle satsa! Dåvarande rektorn, Arvid Möller sa bara; "Vi kör!"

 

Tillsammans med Janne Åkerblom tog vi fram en fyrsidig färgfolder som kostade 30 tkr, en kostnad som skolan tog och vi skickade ut denna till hela Storstockholms högstadieskolor och Mälardalens dito. Det blev lyckat!

     

Satsningen gick hem där vi kom att få in massor av sökande under kommande åren. De bästa i landet sökte Lidingö och vi blev under några år en av de bästa skolorna på Skol-SM. Vi anställde först Ylva Bergström (första kvinnliga tränaren i landets FIG) och därefter Peter Lundqvist. Vi var fyra anställda innan Ylva flyttade och vi kom att vara tre under lång tid.

Åren på FIG var en tid fylld av tillförsikt. Vi jobbade stenhård och fick med oss Bosön, Löplabbet (senare Runners Store), Reebok, ett tryckeri, kontrakt med biluthyrning etc. Eleverna bodde i familjer och kunde äta middag på Bosön till bra rabatt.

 

Lägerresor för friidrottarna

Vi reste på läger under flera år och 1992 gick det till Sofia i Bulgarien. Ett mycket märkligt läger. Bodde på hotell Moskva (lyxhotell). Fick mat som ingen åt (till en början, tills de kom på att maten kanske skulle vara varm). Gick till arenan. Fick träna på stadion, trots en teve sänd landskamp. Försökte handla (fanns inte något att köpa). Blev lurade på växlingen. Till billig taxi (14 kronor för fem till träningen). Tog taxi till skidanläggning och fick pengar tillbaka. Lövtunna väggar, men tjock heltäckning på golvet. Tartarbiff av fläskkött! Med mera.

Dock hade vi kul och andra resor gick till mer traditionella orter. Nice och liknade. Där var det bara mitt i ett knarkområde och första dagen ett mord i hotellets bar, annars bra. Sedan var det en förare som tankade bensin i en dieselminibuss. Eller att vi hamnade mitt i ett larm mot inbrott. Eller att en aktiv tog sig in på mitt rum och "lånade" min filmkamera och spelade över allt inspelat.

 

Annat som dyker upp och som genomfördes på min eller mina kollegors initiativ;

  • OK projektet. Detta var en verksamhet som initierades via förbundet, där Per Tunander var ansvarig. Nils Egil Rosenberg var högst delaktig och tanken var att samla landets ungdomar i fjorton-sextonårsåldern på Gotland under en vecka, där man bedrev träning, teoriundervisning och tävling. Ett fantastiskt projekt som jag fick chansen att ansvara för det sista året innan OK (bensinbolaget), drog sig ur. Landets (och internationella) tränare deltog och veckan avslutades med "O-ramor" i sprint, hopp, kast.
  • Ett eget projekt genomförde FIG Lidingö i tre områden i Stockholm; Lidingö, Skärholmen och Huddinge. Vi testade, gjorde enkäter och träffade 100 % av tre skolors elever i årskurs fem under några veckor. Vi tog redan på deras intressen, vilka idrotter de tränade och tävlade i, samt testade dem i sprint, hopp och kast.
  • FC-verksamheter. Då landets distrikt inte kunde/ville genomföra viss verksamhet för ungdomar, så slog man ihop distrikten till s.k. FC (friidrottcentrum). Jag som dels satt på FIG-stol och dels i ungdomsstyrelsen i Stockholm, tog på mig ansvaret för att driva verksamheten i både FC Öst och FC Mellan. Vi genomförde flera träffar i Stockholm, Västerås och Eskilstuna. Ett riktigt lyckat drag, där vi t.ex. hade mer än 140 deltagare vid tillfällen i Eskilstuna. Detta var som OK-projektet, en blandning av teori och praktik. Flera av landets bästa och tryggaste tränare engagerade jag.
  • FIG läger. Genomförde vi varje år under en tid. Tanken var att träffa eleverna innan de skulle söka gymnasiet i nian. Ungdomar från stora delar av landet fick vi chansen att möta under en sommarvecka."

 

Leif Robertsson

Som jag minns det och mer kommer.

Ur Minnets skattkammare - del 1
Leif Robertsson

… eller några betraktelse under mina år som ledare och tränare

Min resa började som ledare i Norrköping. Den fortsatte via GIH i Stockholm till IFK Lidingö.

      Jag hade tagit min examen vid Gymnastik- och Idrottshögskolan 1986 och hade redan innan avslutningen fått en förfrågan från Turebergs FK om att ta hand om ett höjdhoppsgäng av killar i junior-seniorårsåldern. Det var bland andra Thomas Eriksson (han körde mer själv), Stefan Norén och ett gäng Lasse (Forsberg och Johansson och någon till), samt Tomas Bengtsson och Mats Nagle. De flesta nivå från 185 upp till dryga 200 (Eriksson högst).

      Efter en tid under hösten 1986 kom gruppen att utökas med 6-7 tjejer med fokus på hopp och mångkamp. Dessa kom jag att arbeta med under ett par år. Anledningen till att jag inte hade aktiva i IFK Lidingö, var helt enkelt att jag, som börjat som anställd i föreningen (inkl. Lidingöloppet), inte hade en grupp att arbeta med.

      Jag hade ringt upp Lennart Nilsson, som var träningschef och anställd halvtid i klubben och halvtid på Friidrottsgymnasiet och berättat vem jag var och att jag var intresserad av den tjänst som var utlyst.

      Klubben hade haft anställd sedan några år av Anders Julle Julin och hans tjänst övertogs av Stefan Rehn. Nu skulle han sluta och jag kom att erhålla tjänsten. Två tredjedel friidrott och en tredjedel Lidingöloppet. Det kom att bli nästan fyra år av intressant utveckling av ungdomsidrotten på ön.

      På kansliet fanns även Agne Karlsson anställd, så under en period var vi tre tränare/ledare. Min uppgift var att organisera ungdomssidan (vi pratade då om ungdomar äldre än 10 år). Det kom att bli en stor framgång för klubben, som inte tidigare haft liknande organisation och planer och heller inte ledare/tränare.

      En av orsakerna till framgången var de ungdomstränare vi hade och som jag skaffade. En av stöttepelarna var Håkan Linnér, som var drygt tjugo år och hade lagt sin egen satsning på hyllan. Han engagerades och gjorde fint arbete med ungdomarna. Sedan tog jag kontakt med Bosön och GIH och fik napp direkt. Jag hade under många år stor insyn i de ledare som sökte och utbildades på dessa ställen och varje år fick vi ett gott tillskott från båda håll. Från GIH de som var mer erfarna som t.ex. Ulrik Mattisson och Joakim Svedberg. Medan vi från Bosön hade ett tillskott på tre-fyra varje år.

Tack vare ett idogt sökande och goda kontakter med utbildningsställena, så kunde jag planera träningar och organisera både inomhus- och utomhusträning. Vi höll till på Bosön, i Källängen, Skärsätra och Torsvik.

      Under de år som jag var ansvarig för denna verksamhet, kom vi att vara bland de främsta ungdomsföreningarna i Stockholm, där vi ofta hade Buster Cup-matcher mot Täby, Tureberg och andra. En annan ledare som fanns i klubben var Kai Abrahamsson, som jag kommer att återkomma till.

För att komma in i föreningen var en av de första aktiviteterna de höstliga "Kick-off. Den första gick till Åkersberga och där fick jag lära känna, förutom Lennart och Agne, även Curt Åke "Momme" Andersson och Bosse Andersson, som båda var löptränare. Dessutom en kasttränare från Nynäshamn, Taisto Raisma, Toralf Nilsson och Kullen Havdelin och ett gäng ledare från styrelsen. Det brukade var en tillställning över ett dygn med övernattning. Något år senare hade vi dessa tillsammans med aktiva.

Det som kom att bli en höjdpunkt i mitt arbete var "Lidingö-Olympiaden" eller Lidingö OS. En lördag i maj kom det massor av mellanstadieelever till Vallen med föräldrar och lärare. Picknick och hejarramsor.

      Lidingö OS hade dragit igång av Julle 1982, men tappat stinget och intresset. Nu drog vi på med allt vi hade och den främsta uppgiften var att få öns idrottslärare med på skutan. Vi fokuserade enbart på mellanstadiet, där det fanns nästan 1200 elever på öns 8 skolor. Jag satt med och diskuterade planeringen på hösten med mina kollegor i skolorna och alla ansåg att detta var en utmärkt idé. Vi kom att nå ut till 100 % av eleverna, via utskick, personliga besök, filmvisning, träning och såg till att vi tränare fanns på Vallen några gånger på våren för att uppmuntra och stötta.

      Som mest vet jag att det anmäldes över 900 elever på grenarna; 60, 300, 800, höjd, längd, kula och bollkast, samt kurirstafett. Sedan var det ett hårt arbete att se efter vilken skola som hade vunnit. Här utformade vi ett system, där de skolor som hade 3 parallella klasser hade en annan koeffcient än de med dubbla eller små skolor med endast en klass i varje årskurs, vilket innebar att även en lite skola kunde vinna. Tävlingen inleddes med inmarsch och uppställning, så fördes det stora pokalen in till musik från "The final Count down". Till och med SVT kom för att föreviga detta arrangemang.

Från dessa tävlingar kom det många aktiva som senare skulle t.o.m. hamna i landslagen och ännu fler kom att minnas denna tävling som ett av deras roligaste minnen från IFK Lidingö.

 

Leif Robertsson

 
Antidoping
Våra sociala medier
Stockholmskampen
STOLT ARRANGÖR AV
Våra partners
RF Sisu & Svensk Friidrott