Landskamp – men inget lopp
Första året på 1980-talet blev också en möjlighet för mig att tävla på ”min nya hemmaplan”. Familjen hade ett par år tidigare flyttat till Luleå även om jag kunde bo kvar på Lidingö eftersom jag gick på Friidrottsgymnasiet.
Nu skulle USM avgöras i Piteå. Typ nästgårds till Luleå alltså. Där blev det brons på 1500m, vilket också innebar att jag blev uttagen till ungdomsfinnkampen samma år.
Finnkampen gick i Helsingfors, fast vi ungdomar fick tävla i Vanda. Jag var visserligen bara reserv och fick aldrig springa, men det var häftigt att springa runt i landslagskläderna ändå. Ett av mitt idrottslivs riktigt stora ögonblick var annars på Helsingfors olympiastadion där vi satt nära löparbanan och fick uppleva en stämning som var grym, speciellt under långloppen där legendaren Lasse Virén gjorde en något sämre insats på 5000m, men ändå var publikens absoluta hjälte.
Upplevelsen av den stämningen har jag tagit med mig som ett viktigt minne och som inspirationskälla när jag senare i livet fått förmånen att vara med och arrangera galor och landskamper.
Idrottspluton och litet rum i klubblokalen
Det var förstås inte så enkelt att bo hundra mil från sina föräldrar under tiden jag gick på friidrottsgymnasiet i Gångsätra. Men spännande och lärorikt att försöka klara sig själv. 1981 gick jag ut FIGet och kom sedan in på idrottsplutonen på K1. Ännu fler duktiga löpare (Håkan Mattisson, Danne Abrahamsson med flera) och några av de löpare (Peter ”Piodor” Gustafsson och Tommy Frisk) som gick ut samma år som jag från friidrottsgymnasiet började samtidigt med mig.
K1 låg då vid Lidingövägen och det var ju nära till Lidingö. Men mina föräldrar bodde ju i Luleå. Och på luckan ville jag liksom inte bo. Så vad skulle jag då göra?
Jo, jag frågade klubben – minns nu inte vem som gav okej till det – om jag fick bo i klubblokalen som var stationerad våningen ovanför sportaffären Locker Room som låg direkt norr om Lidingövallen. Huset är nu rivet. Det var det tidigare höjdhopparesset Bertil Holmgren (som hoppade Westermalms IF, 2.09 som pers redan år 1958) som drev affären. Men klubblokalen låg alltså ovanför. Där hade friidrotten ett litet kansli, orienteringen en del verksamhet och Lidingöloppet ett större kansli.
Kanske var det Anders Julin, ”Julle”, som sa okej. Han jobbade ju både med loppet och klubben. Julle hade kommit in i klubben ett par år tidigare, som ett yrväder som fixade och donade, inspirerade och var en gigantisk förebild. Vi säger att det var han som gav ett ok till mig att ha en säng i ett rum och en resväska med kläder och grejer under sängen.
Att ”bo” i klubblokalen var visserligen inte heller så bra. Ibland var det nån annan som låg och sov i sängen så då fick jag vackert cykla in till K1 och sova där istället. Men på något sätt var det bättre för idrottandet än att flytta hem till mamma och pappa i Luleå.
Året på idrottsplutonen var visserligen inget vidare vare sig för vare sig träningen eller formen. Befälen tyckte att vi idrottare minsann skulle klara lika mycket som alla andra plus att vi skulle elitträna (det var ju ändå idrottspluton). Lika många nätter i fält som alla andra gällde och kängorna var inte snälla mot mina hälsenor. Att vi skulle bli spaningsjägare var självklart. Idrotten fick komma i andra hand. Att någon boxare (Vesa Koskela) ändå tog nån EM-medalj i Tammerfors får ses som stora bedrifter. Många av de som låg på K1 avslutade sina idrottskarriärer i samband med lumpen. Synd förstås. Samtidigt lärde jag känna många framgångsrika idrottare från andra idrotter än friidrotten. Det har jag haft nytta av senare i livet.
Andra jobbet på Radiosporten
Under tiden i lumpen fick jag och Peter Gustafsson ett fint erbjudande av Jacob Hård. Jacob jobbade på Radiosporten på den tiden och då behövde de rösträknare till Jerringpriset. Då skickade man in vykort och skrev namn på vem man röstade på. Peter och jag jobbade där på nätterna och det stod lådvis med vykort och väntade på oss när vi kom dit. Det här jobbet främjade kanske inte heller idrottskarriären, men det var superspännande att få vara på radiosporten och gå omkring i Radiohuset mitt i natten. SR-gymmet var, om jag minns rätt, öppet dygnet runt. Vi blev också intervjuade i radion av radiosportslegendaren Uno Hedin. Det var första gången jag blev intervjuad i radio, men inte den sista.
Det var dock inte min första insats för Radiosporten. På ett senior-DM, tror det var samma år (1980), bad Jacob mig ringa in en rapport från telefonkiosken på Stadion och berätta vem som vann finalen i Stockholms-DM på 1500m. Tänk om Radiosporten – eller något annat medium som helst – brydde sig det minsta om ett Stockholms-DM nuförtiden.
Mycket träning i Portugal
Många träningsläger blev det under 1980-talet. På vintern var oftast Aldeia das Acoteias på Algarvekusten i Portugal en klar favorit. Där tränade vi i närheten av idoler Steve Ovett och portugiserna bröderna Castro, Fernando Mamede och Carlos Lopes. Väldigt inspirerande!
Momme blev coach
Till klubben kom Curt-Åke Andersson – Momme – och blev coach för oss. Bosöhallen var nybyggd och vi fick bra träningsmöjligheter. Martin Enholm hade precis upptäck sin löparbegåvning när han var i USA och blev en superbra träningsinspiration på hemmaplan. Många andra medeldistansare sökte sig till klubben och vi hade ett tag Sveriges bästa stafettklubb på medeldistanssidan. Men där platsade inte jag.
Mitt första friidrotts-VM
Martin blev snabbt riktigt bra och fick bland att springa i historiens andra världsmästerskap i friidrott, det i Rom 1987. Ola Svensson och jag tågluffade dit och fick se världsrekord (Carl Lewis på 100m och Stefka Kostadinova i höjd). Dessutom fick vi se en svensk kliva upp överst på prispallen och höra Du gamla du fria spelas när Patrik Sjöberg vann VM-guld i höjd. Det var häftigt. Tur att jag köpt en svensk flagga som vi kunde vifta med ”utifall att”.
På läktaren träffade vi bland andra de riktiga friidrottsfansen Kalle Eriksson från Östersund, Hasse Lönhult och bröderna de Maré från Stockholm.
– Vi ses i Tokyo om fyra år sa vi när VM-tävlingarna i Rom var över.
Det kom att bli fler resor runt om i världen till värdstäder för VM i friidrott där vi träffade det här gänget.
Persen från 23-årsåldern
Jag tävlade mycket och var bland de bättre i min ålderskategori, åtminstone de första året av 1980-talet. Men några stora framgångar blev det aldrig. Som placeringsmässigt bäst 1984 när jag blev sexa på 1500m i JSM i Sundsvall.
Året därpå, säsongen 1985, var jag som allra bäst, i alla fall resultatmässigt. Vinterträningen hade gått bra och jag hade i princip sluppit alla avbrott på grund av skador eller sjukdomar. Plötsligt var jag ett par snäpp bättre än tidigare. I Kvarnsveden veckan före midsommar blev det pers på 800m (1:53.85) och när det var dags för stafett-SM i Ljusdal hade jag ännu inte släppt på träningen, men 1:54 blankt på förstasträckan i 4x800m laget var bra, särskilt då jag hade gott om krafter kvar. Vilket med facit i hand var synd eftersom vi blev utslagna med liten marginal. Men dagen därpå gjorde jag mitt snabbaste 1500m-lopp och sprang in som trea/fyra på 3:51 (ett par sekunder under pers) på förstasträckan.
Dagen därpå var olyckan framme. På morgonpasset skadade jag foten och så var den säsongen förstörd. Sprang visserligen SM i Västerås men ett par veckors vila och en spricka i ett mellanfotsben gjorde att jag inte kunde göra mig själv rättvisa.
Ofta anlitad som skribent
På hösten kom jag in på RMI Berghs och pluggade till copywriter. Det blev klart mindre tid för träning, men trots det var jag nästan lika bra året därpå.
En sak som gjorde att jag hade börjat intressera mig för kommunikation var för att jag, tillsammans med bland andra Jacob Hård, jobbade med klubbens klubbtidning Ossemellan. Jag gillade att skriva och tidningen blev bättre och bättre. Den fick till och med pris i tävlingen Sveriges bästa klubbtidning 1983. Det gjorde att ambitionen att göra en bra klubbtidningen växte ytterligare. Och gav mig också mod att söka till RMI Bergs.
Uffe Saletti gav mig då i uppdrag att skriva för Lidingöloppets tidningar. Där gjorde jag bland annat en intervju med grundarna Sven Gärderud och Karl Axel ”Kacke” Karlberg. Det har blivit många artiklar för Lidingöloppet sedan dess och dessutom mängder av marknadsföringskampanjer.
Min första runda med DN-galan
Uffe Saletti hade förresten erbjudit mig sommarjobb med DN-galan där jag hjälpte honom med kansliet år 1981 och något eller några år till. Häftigt att få komma nära några av den tidens allra största friidrottare. Det skulle bli många fler DN-galor, men först femton år senare.
I kulissen – eller mitt på scenen – på en av världens främsta inomhusgalor
I februari 1989 var det invigning av den då nybyggda Globen och strax efter var det dags för den första internationella Globengalan i världens då största sfäriska byggnad. Pampigt skulle det vara och funktionärerna på innerplan var klädda i frack. Jag var en av dem och fick förmånen att vara innerplanspeakerns Lasse Kinchs medhjälpare.
Det här blev också starten på mina uppdrag med friidrottsgalor.
Van att hålla en mikrofon i handen.
Annars hade jag redan börjat som speaker på flera olika arrangemang. Lidingö-OS var nog först. Anders ”Julle” Julin hade ju dragit i gång tävlingen och han hade gott förtroende för mig.
Sen fick jag frågan om speakeruppdrag av både Midnattsloppets Willy Berggren och av Lidingöloppet.
Det har blivit många speakeruppdrag sen dess!
Janne Åkerblom
