Det trettonde året bröts sviten
På en tävling nån gång kring 1982–1983 hade jag pratat med (jag tror det var) Hans Bergendorff i Spårvägen. Efter ett lopp på Stadion, där han satte årsbästa och var en bit under 2:00 på 800m, sa han:
– Det här var viktigt. Jag har som mål att springa 800m på tider under två minuter tjugo år i rad.
Det tyckte jag lät coolt och så siktade jag också på det. Men första året på 1990-talet funkade det inte. Jag var plötsligt en sju åtta sekunder sämre än normalt. Så en bit in i juli gick jag till husläkaren som konstaterade att jag hade borrelia. Det hade jag haft sen i april då jag hade haft de där typiska ringutslagen… Inte konstigt att det inte gick nåt vidare. En antibiotikakur senare var jag fit for fight igen, men det blev bara fem 2:00-lopp utan att jag kom under det året. Retfullt nära med 2:00.29 som bäst. Det var år 13, ett otursnummer minst sagt. Några av de följande åren var jag åter under 2:00, men att börja om med en svit som nästan 30-åring kändes lite väl tufft.
Jag fortsatte i alla fall att både träna och tävla. Men att bara träna ”det roliga” och skippa styrka och smidighet var med facit i hand inte så bra. Till slut fick jag gubbvad med långa träningsavbrott till följd.
Några lopp som veteran
1997 skulle jag fylla veteran – 35 alltså – och då bestämde Reino Kärkkäinen (som flyttat tillbaka till Finland efter att ha jobbat på vårt kansli och som tränare under ett par år) och jag en utmaning. Vi skulle mötas på 800m. Helst tre lopp. Ett i Finland, ett i Sverige och ett på neutral plan på Åland.
Det blev till slut bara ett möte, det i Finland – i Tammerfors. Trots muskelbristning i vaden kom jag i mål på 2:07. Jag sprang dock ett par lopp till under det året och noterade 2:04.57 som bäst. Tror det bara är Curt Högberg (2:00.00) i klubben som sprungit fortare som veteran. Än så länge.
Men det finns ju mer att göra i en klubb än att tävla själv
Rollen som aktiv övergick successivt allt mer i tre andra delar:
- att arrangera tävlingar
- att kommunicera för klubben
- att vara lite tränare.
Coach med specialitet på vattenträning
Min sambo Lena Lövberg hade som 27-åring börjat träna friidrott och blev SM-femma på 800m i Umeå 1992. Till saken hör att hon hade såna problem med benhinneinflammation att hon inte grejade att springa så mycket på mark, vägar eller bana.
Istället körde hon i princip all träning i vatten. Lennart Nilsson hade fått svensk agentur på Wet Vest och Lena var en av de första som tränade riktigt mycket med en sån. Vi fick experimentera mycket för att hitta balans i mängd och kunna avgöra vilka tider som var lämpliga för intervallernas längd och vila.
Sveriges största klubbtidning
Redan tidigare hade jag jobbat en hel del med kommunikation för klubben. Men efter ett par år utan ansvar för Ossemellan tog jag tag i den igen. Den hade ju tidigare fått pris i tävlingen Sverige bästa klubbtidning. Nu blev det istället Sverige största klubbtidning. Visserligen inte till antalet ex, men däremot i storlek. Den gjordes i A3-format och med ordförande Mikael Heinigs hjälp och kontakter i tryckeribranschen kunde den komma ut med fyra välmatade nummer om året.
På plats när Powell satte världsrekord i Tokyo
Ola Svensson och jag hade sagt att vi fyra år efter vår resa till VM i Rom skulle åka på nästa VM. Det var 1991 och Tokyo stod som värd. Nu åkte inte Ola, men däremot fick jag med mig Toralf Nilsson, Kalle Hagström och Anders Karlsson. Det blev en helt oförglömlig resa på många sätt, bland annat mellanlandning i just kuppade Moskva och ett grymt världsrekord i längd av Mike Powell.
Japan som land var superhäftigt och dit ville jag tillbaka. Dessutom satt jag då och då och funderade på hur man skulle kunna göra tävlingarna häftigare och mer publikvänliga. En inspirationskälla var när ett gång japanska killar sprang med en stor flagga på en läktaravsats.
Kanske skulle man kunna gör så – eller nåt annat – när VM om ytterligare fyra år skulle komma till Sverige och Göteborg. Kanske skulle även jag få en roll med arrangemanget, tänkte jag. Men så blev det inte. Däremot var Toralf med och jobbade tillsammans med speakerteamet 1995. Min chans skulle dock komma.
Fler VM-besök
Att åka på VM-tävlingar blev ett bra mål. Visserligen var det bra när det var fyra år mellan mästerskapen så att man hade lite längre tid på sig att jobba ihop till resa, biljetter och uppehälle.
Efter Rom och Tokyo blev det en minnesvärd vecka i Stuttgart innan det så blev VM i Göteborg. Jag gillade att han läktarplats vid 1500m-starten för då kunde man ganska lätt avgöra vem som nådde mållinjen först, även om det var tajt. Och visst var det några tajta lopp, men det stora minnet är dock från trestegsgropen där både Inessa Kravets (15.50) och Jonathan Edwards (första 18.16, sedan 18.29) satte oförglömliga världsrekord när de landade precis framför oss.
Clabbes ”fel” att jag gjorde comeback på DN-galan
På en DN-gala i början av 1990-talet hade man plockat in Claes af Geijerstam (Clabbe) som discjockey. Det var visserligen inte första gången som man spelade musik på en friidrottsgala – vi hade kört en hoppgala inne i Gångsätrahallen på 1980-talet (Anders Julin hade inspirerats av Hochsprung mit Musik i Arnstadt i Tyskland) – men här tyckte jag att det funkade ganska illa.
Grejen var bra, men tajmingen var usel. Jag skrev ett brev till DN-galan och berättade vad jag tyckte om det, plus att jag tyckte att en sak som var riktigt bra var när de presenterade gamla löparlegendarer (Anders Gärderud, Tapio Kantanen med flera) inför ett milelopp de hade haft under galan. Jag skulle senare nörda ner mig mer än någon annan tidigare gjort i konsten att presentera deltagare i en friidrottstävling, men det var ett par år framåt.
Rajne Söderberg på DN-galan svarade mig att jag var välkommen att jobba med dem, men jag tackade nej med hänvisning till att jag gjorde så mycket ideellt för friidrotten och att min belöning var att gå och se DN-galan och Finnkampen.
Sveriges första friidrottsregissör
Rajne gav sig inte och när det hade varit ett gäng från de stora arrangemangen i Stockolm på Finnkampen i Helsingfors kom de hem och bad mig bli Sveriges första friidrottsregissör. Efter lite övertalning, främst från Uffe Salettis sida, tackade jag ja och fick redan första året i rollen (1997) ansvara som regissör för Stockholm Games, DN-galan, SM och Finnkampen. En flygande start!
Ett par år senare skulle titeln ”regissör” bytas mot den internationella titeln ”Event presentation manager”.
Både galor och EM i Globen
Visserligen hade jag redan tidigare på sätt och vis jobbat som regissör utan att jag visste om det. På galorna inne i Globen hade jag flyttat upp från innerplan till speakerbryggan. Där stod jag bakom speakrarna och fungerade som extra ögon. Jag tipsade om vad nästa grej skulle komma att bli. Någon vidare planering var det inte att tala om, men det skulle jag utveckla framöver.
Riktigt intressant att ha den där icke-beskrivna rollen var det under EM i Globen 1996. Där började tankarna på hur man skulle kunna göra det ännu bättre utvecklas ytterligare. Tack till Uffe Saletti, Staffan Skog och Anders Olsson som gav mig förtroende under galorna och EM på Globen.
Marknadsföring av galor och lopp
Det här var inte den enda rollen som jag hade under EM i Globen. Jag jobbade på Rabalder Communication som hjälpte till med marknadsföringen av mästerskapet och var med och designade medaljerna.
Andra marknadsföringsuppdrag under 1990-talet var för Lidingöloppet, de samlade långloppen i Stockholm, DN-galan och för Svenska Friidrottsförbundet.
Framtidsgruppen
Curt Högberg satt i Svenska Friidrottsförbundets styrelse och hade ett uppdrag kring att se hur friidrotten kunde behålla aktiva och nyrekrytera i framtiden. Han bildade en ”framtidsgrupp” där jag fick vara med. Superintressant och ett bra gäng. Jag lärde mig mycket och förhoppningsvis tillförde jag även en del.
Första gången vi nämnde ”Diamond League”
En rolig grej var ”finalen” för framtidsgruppen när vi var på nån kursgård (tror det var hösten 1997 eller 1998) och diskutera och workshoppade med många representanter för den svenska friidrotten. På kvällen pratade jag och DN-galans Lasse Sandström om hur DN-galan skulle kunna växa ytterligare.
Det var fyra galor (Oslo, Berlin, Zürich och Brüssel) som hade blivit större än andra och bildad Golden Four. Sedan kom ytterligare två galor till (Rom och Monaco), då under namnet Golden League. Skulle DN-galan kunna göra något liknande som konkurrerade?
Skulle vi kunna ha en gala i Europa (Stockholm förstås), en i Nordamerika (New York), en i Asien (Tokyo) och en i Afrika (kanske i Kapstaden)? Vad skulle en sån serie galor kunna heta? Nåt med ”world” i namnet? Eller kanske nåt som var värdefullare än guld? Typ ”Platina League”?
Men eftersom DN-galan delade ut en viss slags ädelstenar till de som sätter stadionrekord under galan enades vi om att det bästa namnet kanske ändå skulle vara ”Diamond League”. Det var nog första gången namnet nämndes och det skulle komma att dröja 12–13 år innan den förverkligades – och då i en helt annan form.
Världsledande i konsten att regissera galor
Vi hade stora ambitioner när det gällde att arrangera galorna och vi ville hela tiden bli bättre. Framförallt var det DN-galan som drev på utvecklingen. Jag hade förmånen att jobba med ett kanongäng. En av de allra viktigaste för Claes Noting som körde musik och ljudeffekter. Tillsammans diskuterade vi var, när, hur och varför man ska använda musik och/eller ljudeffekter på friidrott. Vi ifrågasatte allt. Vi testade allt, inte bara på DN-galan utan även på Globen och IFK Lidingös och Hammarbys tävling Back-on-track.
Vi kom överens om att musiken ska vägleda och underhålla publiken och kanske även hjälpa idrottarna. Det ska vara kul att gå på friidrott och som publik ska du inte missa de viktiga delarna. Men musiken får inte bli viktigare än idrotten. Den filosofin lever vii fortfarande efter. Clarre och jag har jobbat ihop i 27 år nu!
Haile Gebrselassies önskelåt
I Globen hade vi lyckan att redan första året med mig som regissör få till ett världsrekord. Det var Haile Gebrselassie som sprang fortare än vad någon människa tidigare hade gjort på 5000m inomhus. 12:59.04 var första loppet under 13 minuter. Året därpå – 1998 var han tillbaka, denna gång för att springa 3000m och det med ett nytt rekord i sikte.
Men tidigare i tävlingen sprang Daniel Komen på nytt rekord på just 5000m och raderade därmed ut Hailes rekord. 12:51.48 var dryga sju sekunder snabbare. Och under loppet spelade vi musik som var specialvald för att vara i rätt tempo för löpning i rekordfart.
Haile såg loppet och han och hans manager Jos Hermens förstod att musiken hjälpte till. Jos kom uppspringande till Uffe Saletti som förde budskapet vidare till oss under tävlingen och innan Hailes rekordförsök.
– Haile vill att vi ska spela Scatman under loppet. Kan ni ordna det?
Visst kunde Noting det. Sagt och gjort och Haile fick sällskap av sin favoritlåt i högtalarna. Men något nytt rekord blev de inte… Inte ens kombinationen världens bästa löpare, världens bästa inonhuspublik och världens bästa Scatman kan ordna en sån sak. Det ska visst springas om det också.
När jag jagade sprinteresset Katrin Krabbe
Mina kompisar skrattade åt mig då jag på Globen 1991 fick uppdrag att stoppa den tyska sprintstjärnan Katrin Krabbe för en intervju. Jag jobbade på innerplan som innerplanspeakerns medhjälpare. Katrin förklarade på tyska att hon inte ville bli intervjuad, så i sambandstelefonen meddelade jag det upp till speakerbryggan. Fick till svar:
– Hon måste bli intervjuad. Spring ikapp henne.
Så det gjorde jag och stoppade henne. Det här visades tydligen i bild i teve…
Mina två samtal med Carl Lewis
Året därpå 1992 var jag fortfarande innerplansspekerns medhjälpare och hade också rollen som floor manager. På genomgången före tävlingen hade Staffan Skog nogsamt förklarat att sponsorerna var viktiga och att de hade skyltar nere vid löparbanan.
– Ni som är nere på innerplan ska se till att ni inte står i vägen för skyltarna. Se till att ställa er emellan dem när ni står stilla.
Bra så. Men när Carl Lewis kom in lite för tidigt innan inhoppningen i längd bar det sig inte bättre än han satte sig precis framför en företagslogotyp. I öronen hörde jag ordern om att:
– Janne, du måste flytta på Carl Lewis.
Mina invändningar kring att företaget kanske var glada för att han satt vid deras skylt hjälpte inte så jag fick vackert gå och prata med honom.
– Hi, mister Lewis. Can you please move away from the billboard?
Han tittade på mig som om jag var en idiot. Vilket var precis det jag kände mig som.
Men det var inte första gången jag pratade med den tidens absolut mest lysande friidrottsstjärna. 1987 var det amerikanska landslaget på uppladdningsläger i Stockholm. De tränade bland annat på Stadion och när jag var där mötte jag Carl Lewis i valvet vid Klocktornet. Han frågade var toaletten var och jag svarade och pekade hur han skulle gå.
Jag är inte överdrivet stolt över mina två samtal med Carl Lewis…
Speaker och en fin utmärkelse
Under 1990-talet fortsatte jag att vara speaker på Lidingöloppet, Midnattsloppet och hade även speakerstationer på Stockholmsloppet (Dramaten) och Stockholm Marathon (Slussen och målet på stadion).
En fin utmärkelse fick jag 1999 då jag blev Årets Lidingöloppsfunktionär, bland annat för rollen som prisutdelningsspeaker. Det har jag nu varit i minst 25 år!
Skulle vi kunna bli Sveriges bästa friidrottsklubb?
I klubben hade vi ett framgångsrikt årtionde. Det blev bland annat OS-guld av Ludmila Engquist som hade kommit till klubben. Att hon kom till klubben var delvis resultatet av en ledarkonferens som vi hade haft nån gång i mitten av 1990-talet.
Jag tyckte att våra diskussioner där gick lite på tomgång och sa att vi på jobbet brukar fråga våra kunder var de vill vara om tre eller fem år och därifrån sätta delmål. Så varför sätter vi inte ett mål kring typ att vara bland de tio bästa föreningarna i landet?
Det där tände Lennart Nilsson på och sa:
– Varför nöja oss med att vara bland de tio? Ska vi inte vara bäst?
Han fick med sig klubben på det storslagna målet. För att klara det behövdes det bättre ekonomi och klubben drev ett tag – främst med hjälp av Annica Sandström – cafeterian på Bosön. Ekonomin räckte dock aldrig till för att vi skulle fortsätta ha råd med målet att bli allra bäst…
Janne Åkerblom