Tränare och ledare som förebilder
De där första åren på 1970-talet formade oss mycket. Janne Karlsson och Thomas Mörk var viktiga för oss, nästan som extraföräldrar. Sven-Åke Granath hjälpte också till med träningen. Och snart kom även Tommy Holmestrand med som coach.
Vi sprang allt mer och tränade flera dagar i veckan. De andra i gänget var klart bättre på träning, men när det var tävling och nummerlappen kom på förvandlades jag till en ännu bättre version av mig själv. Jag var bra på att tävla.
1976 vann vi 3x1000m i UP-finalerna i Västerås, den här gången med mig i laget. Micke Arbestål sprang första, (Lars-)Göran Pettersson andra och jag fick äran att springa sistasträckan. Året innan hade vi fått åka ända till Malmö och Hästhagens IP, men då gick det inte alls lika bra.
Läger i Tyringe, Vålådalen och i Warszawa
Och så åkte vi på läger. På påsken till Kurhotellet i Tyringe i Skåne där storlöparen Dan Glans emellanåt visade de bästa stigarna i bokskogen. Han bodde just i Tyringe och det var ju en grej att ha tränat med honom när han sen blev sexa på 3000m hinder i OS i Montreal 1976.
På somrarna var vi ofta i Vålådalen – någon gång i Vallbo nära Vålådalen. Några gånger var vi även där på vintern. Tommy och Janne coachade och visade oss de härligaste löpstigar man kan tänka sig.
En påsk åkte vi även till Warszawa som då fortfarande var märkt av kommunismen och låg långt efter i utveckling. Vi som var fjorton femton år gamla växlade svart och levde som kungar på god växelkurs. Men maten var verkligen inget vidare, så vi gick på ett av stans finare ställen – Hotel Forum – och käkade Chateaubriand och vaniljglass med chokladsås till efterrätt för motsvarande 15 spänn i svartväxelvaluta.
Tack Anders och Uffe för inspirationen
Sommaren när jag skulle fylla 14 år var jag ofta på Lidingövallen och tränade. Mötte ibland Anders Gärderud. Det var stort när vi började morsa lite på varandra och ännu större när han tog OS-guld i samma lopp som Glans var sexa i.
Anders var förstås en idol. Han bodde på Lidingö och hade tävlat för IFK Lidingö som ungdom och upp i junioråldern. En annan som blev idol var IFKs Uffe Högberg som några år i mitten av 1970-talet var i den absoluta världseliten på 1500m. Då och då kom han och höll i några träningar med oss.
Och femtonhundrameterslöpare, det ville jag också bli.
En livslång kärlek till 1500 meter
Det gick bra för mig på just den sträckan. Jag vann en av stadiongalorna som hade ett speciallopp för killar födda just 1962, mitt år. En rubrik i tidningen utropade mig till ett riktigt löfte, men det lyckades jag aldrig riktigt uppfylla. Men visst blev det en hel del minnesvärda lopp. Nåt år innan dess gjorde jag debut på 1500m. Det var just ett sånt där lopp för 62orna. Gunnar Svensson vann före Matte Finn. Jag var trea och älskade sträckan från den dagen. Att få stiga upp på prispallen på ett fullsatt stadion var en grymt inspirerande upplevelse. Ted Gärdestad var prisutdelare och jag fick en signerad LP-skiva. Då tyckte jag att det var pinigt. I dag är jag glad för det!
Annars var de där Stadiongalorna häftiga. Att stå längst ner på fondläktarens ståplats och banka i plåtskyltarna när täten på 5000m-loppen rusade förbi var en häftig upplevelse. Här förstod jag hur viktig upplevelsen var när man är på en friidrottstävling. Det har jag tagit med mig senare i livet.
”Bäst i Sverige”
Som 15- och 16-åring toppade jag annars statistiken på 3000 meter, men något USM-guld blev det aldrig. Ett brons i skol-SM (1000m) blev den enda individuella mästerskapsmedaljen. 1977 var jag riktigt bra och vill fortfarande tro att jag hade haft en god chans att vinna Lilla Lidingöloppets 15-årsklass om jag inte hade sprungit in i en stolpe vi varvningen. Men det får vi aldrig veta… Åsbros Micke Abrahamsson tog hem segern den gången.
Några år i Luleå – i alla fall på pappret
Familjen flyttade från Lidingö till Luleå 1978. Där lärde jag känna många goda löpare där Danne Karlsson var den jag umgicks mest med. Han toppade Sverigestatistiken för 16-åringar men upptäckte att han var väldigt mycket bättre än mig på träningarna. Så när USM skulle avgöras på Slottskogsvallen i Göteborg valde han att springa 3000m. Jag hade sprungit sönder mina benhinnor och bröt loppet. Danne vann förstås. Han var den enda jag inte besegrat det året, så det var en rättvis seger!
Tre år på Friidrottsgymnasiet
Annars bodde jag kvar på Lidingö då jag hade kommit in på Friidrottsgymnasiet. Först bodde jag hos Abbe Arbeståls familj, först i Högsätra, sedan på Näset och senare hos familjen Rangne på Oscarsvägen.
På friidrottsgymnasiet var Jörgen Wiklander tränare och där samlades det ett stort gäng duktiga medeldistanslöpare: Peter Gustafsson, Tommy Frisk, Micke Nörgaard, Kari Elfvengren, Micke Andersson och Örjan Hemström för att nämna några. Och många duktiga tjejer också.
Dagbladsstafetten var viktig för klubben – och för svensk medeldistanslöpning – och jag debuterade som en av de yngsta någonsin i IFK Lidingös förstalag. Det blev många Dagbladsstafetter för mig innan tävlingen så småningom las ner.
Funktionär i 50 år för Lidingöloppet
Redan första året som friidrottare – 1974 – förstod jag och mina friidrottskompisar vikten av ideella insatser för klubben. Utan ideellt engagemang kan inte klubbar funka.
Vi plockade nummerlappar, säkerhetsnålar och annat – adresslappar, reklamblad – som skulle finnas i startkuverten för dem som var anmälda till Lidingöloppet.. På adresslappen skulle startnumret skrivas och samma nummer på kuvertet. Det här fick inte bli fel! Vi satt flera kvällar i föreningsgården i Larsberg.
Det har blivit några år som ideell funktionär för Lidingöloppet. Totalt 50 hittills.
I rollen som mellantidsstolpe som A Lennarts medhjälpare
Nån gång kring 1976 eller 1977 fick jag hjälpa till med speakeriet på Collyspelen. Eller, ja, jag var inte speaker då, men fick vara A Lennart Julins medhjälpare på innerplan. Det var nog mitt första möte med honom. En mycket viktig uppgift var att ställa sig på rätt ställe där mellantiderna skulle tas. Då kunde Julle stå vid målet och se när löparna passerade mig. Jag skulle få mycket mer att göra med A Lennart senare i livet. Och i ännu viktigare roller än att vara mellantidsstolpe.
Janne Åkerblom
