Kan du inte tjäna pengar på ditt intresse, kunnande och erfarenhet om det handlar om individuella idrotter i allmänhet och friidrott i synnerhet?
Jo, kanske om du hamnar på en nivå som är högsta nationell eller ännu bättre – internationell elit. Då finns det en chans till en hygglig möjlighet till att genom avtal med den eller de aktiva du hjälper, att tjäna pengar så att du kan försörja dig, men i de allra flesta fall (säkert 99 %) av alla svenska tränare så är det snarare så att du som tränare/ledare är en hygglig sponsor till både dina aktiva, din förening och i vissa fall även landslagen. Så varför väljer man då en ”hobby”, fritidssyssla eller nästan ”yrke” där du får betala för att syssla med det du brinner för?
”In the very very beginning”, så var det så att…(Povel Ramel). Allt börjar med ett steg och i mitt fall, så började det med ett skyltfönster i Norrköping, där det fanns en skyltdocka iklädd en klubbmundering och där det bredvid fanns några redskap för friidrott.
Klubben hette IK Tiwaz och hade nyligen brutit sig ut från IFK Norrköping. Bara friidrott på programmet. Perfekt tänkte jag och ringde upp. Sedan var jag fast och detta hände 1978 och nästan samma sak hände då jag flyttat till Stockholm för att börja på GIH och jag tog kontakt med både Turebergs FK och IFK Lidingö. Tränare verkade inte växa på träd.
Krav och förpliktelser
Vad innebär det då att vara tränare eller ledare? Vilka krav ställs på dig? Vilken filosofi finns det i den förening (för det är oftast så att man kliver in i en roll i en förening samtidigt) som du valt? Värderingar och etik. Grupp eller enskilt? Pojkar eller flickor eller mix?
Ja, det är inga frågor som du ställer vid första mötet, men jag kan lova att de ganska snart på ett eller annat sätt kommer till dig och då är det bra om du har bestämt dig. I varje fall börjat fundera över ovan frågor.
Vad är det då som gör att du vill ta dig till Idrottsplatsen eller hallen flera gånger i veckan, året runt i flera år och sällan stannar upp och frågar dig ”Varför?” eller ”Hur länge”. En gammal kollega till mig sa en gång att du kan säkert hålla på med det ena eller andra så länge det är minst 51 % roligt och det är kanske det handlar om. Att det är roligt och att du därmed sällan funderar över huruvida det ger dig något annat är rent och skärt nöje. Att det är roligt att träna andra och att hjälpa till att leda dom mot det de söker. Kanske till och med mot det Du söker eller vill uppnå.
Jag tror visserligen att det är av stor vikt att du då och då stannar upp och ställer dig just de där frågorna; Varför gör jag detta? Och Hur länge kan jag tänka mig hålla på?
Det finns sällan ett enkelt svar och det kommer under tiden att dyka upp nya utmaningar och nya frågeställningar. Nya aktiva som söker din ledning och din erfarenhet. Dina svar och din kunskap.
Privilegium
Jag har många gånger sagt att det är ett privilegium att få arbeta med ungdomar och aktiva som ser upp till dig och söker stöd och hjälp. Det är utvecklande på många plan och håller dig ajour med nuet och vad barn, ungdomar och yngre människor sysslar med. Vad de tänker och hur de pratar. Vilken musik och vilka idoler de har. Hur livet är och vad som är viktigt för dom. Att de bjuder in dig till deras liv är också ett ansvar, som skapas av respekt och integritet.
Mitt liv som tränare har inneburit massor av möten. Massor av resor. Nya platser och nya erfarenheter. Har visserligen säkert sett fler idrottsplatser än stadskärnor. Har säkert suttit av fler timmar på arenor, idrottshallar än på arbetsplatsen. Har också med detta befunnit mig utomhus i sol, regn, hagel, vind, värme och kyla, än många andra.
Det har blivit resor till de flesta av Europas länder, till Australien, Sydafrika och Barbados, för att inte tala om alla svenska orter och städer. Många gånger har resorna betalats av andra (klubb eller förbund), men i de flesta fall har det varit kostnader som man inte alltid kommer ihåg att ta ut som resekostnader. Eller alla resor kors och tvärs med egen bil för att träna någon där eller där. Ett tag tänkte jag roa mig med att försöka räkna ut hur många mil det blivit med egen bil eller hur många timmar man befunnit sig på en träning eller tävling. Jag tror att jag skulle bli förvånad.
Så vad är det som gör att jag och många andra ställer upp och gör detta utan att fundera över om det är nationalekonomiskt viktigt det är eller funderat över om det ens ger den effekt som vi tror.
Träningspasset
Jag tar mig till idrottshallen med egen bil och parkerar den. Går sedan in i hallen för att just vid detta speciella tillfälle vara redo för ett nytt träningspass. Jag vill gärna vara där i god tid innan de aktiva kommer. Vara i tid, på rätt plats och för att förbereda träningspasset.
De aktiva kommer in och så småningom kan passet börja, men innan är det alltid en hel del att prata om. Både inbördes och med mig. Det tar alltid en extra kvart innan de kommer igång med uppvärmningen. Under passet är det mest prat om själva innehållet och hur de tar sig an träningen. För några är det enkelt eller lätt. För andra lite tuffare. Några blir sura, andra ledsna och ett gäng ler och tycker det funkar bra. Alla känsloyttringar alltså. Och allt detta blir jag delaktig i och har åsikter om. Vare sig jag vill eller ej.
Passet som var beräknat till 90 minuter brukar ta upp till ytterligare en timma innan alla gått hem och jag kan packa ihop mitt. Sedan händer det att det ändå blir stopp i form av snack med än den ena, än den andra.
Detta händer varje (!) gång. Fyra-sex dagar i veckan. 45-50 veckor varje år. Utan lön!
Jag är en del av den svenska idrottsrörelsen och jag beklagar mig inte. Har aldrig gjort det heller. Jag har ju valt detta (eller har idrotten valt mig?). Skulle jag inte tycka det vore kul, så skulle jag sluta i morgon.
Och trots att jag flyttade från Lidingön och de vänner, aktiva och miljön där och hade bestämt mig för att inte syssla med tränarrollen eller ledardito, så ramlade jag rakt ner till Uddevalla och Hälle IF och i viss mån IK Orient.
Så nog är det annat som lockar än pengar…så det så!
Leif Robertsson
Här hittar du tidigare alster ur Leif Robertssons minnes skattkammare!