Hur skulle han kunna toppa det säsongen 2020? Ambitionen och förhoppningarna var förstås höga, men sen kom coronapandemin och det var inte ens säkert om det skulle gå att tävla överhuvudtaget. Det är förstås lätt att hänga läpp och bli lite uppgiven i en sån situation, men Simon fortsatte enligt den uppgjorda träningsplaneringen – så gott det gick. Det är klart att tävlingsplanerna fick stuvas om och även sommarhöghöjdslägret som skulle genomföras i schweiziska St. Mortitz fick på grund av coronarestriktioner flyttas till andra sidan sidan den italienska gränsen. 

Så hur skulle det gå?

Det blev kanske inte så många tävlingar, men toppresultaten skäms då verkligen inte för sig. Redan under inomhussäsongen med de få tävlingar som hann genomföras innan coronapandemin slog till visade Simon på en höjd klass jämfört med året innan. Simon sprang två 3000m-lopp inomhus, det första precis under den magiska 8:00-gränsen och den andra precis över. Hans 7:59.86 var förstås klubbrekord i IFK Lidingö, men gav också en fjärdeplacering i den svenska årsbästastatistiken och en 124e-plats i världen.

Utomhussäsongen fick en senare start och började så smått först i mitten av juni då Simon sprang 5000m på Sollentunavallen. Tiden var bra – 14:02.73 – men var ändå inte superimponerande. Två veckor senare var det mer fart då Simon sprang 1500m på 3:44. Det blev ytterligare tre lopp 1500m-lopp under säsongen där det andra blev det allra bästa. För efter 3:45 på Folksam Grand Prix i Karlstad drämde Simon till med snygga 3:42.11 i Huddinge 11 juli. Det ger honom en fjärdeplats i IFK Lidingö-historiken efter Uffe Högbergs ganska långlivade svenska rekord 3:36.56 från 1974, Anders Gärderuds 3:39.6m i IFK-dressen 1969 och Martin Enholms 3:40.74 från 1991. Senare på säsongen fick Simon också en sen inbjudan till Bauhausgalans 1500m. Inbjudan kom dagen före JSM där Simon hade "ett givet guld" att hämta, men chansen att få springa en Diamond League-tävling och skaffa sig värdefull internationell erfarenhet får man ju inte missa.

Efter de där första 1500m-loppen flyttades sedan fokus mot specialdistansen 3000m hinder. Två dagar innan avfärden till sommarlägret som alltså fick flyttas till italienska Livigno sprang Simon ett hinderlopp i Göteborg. I Saucony Steeplechase Classic blev det strax över pers med 8:44. Sen bar det iväg till det tre veckor långa lägret där träningen måste ha gått mycket bra. För bara tre dagar efter hemkomsten till Sverige var det dags för SM i Uppsala. På tv-bilderna från det publiklösa svenska mästerskap såg det verkligen lekande lätt för Simon när han ganska enkelt sprang i från Hässelbys Emil Blomberg på väg mot det andra raka SM-guldet på 3000m hinder. Segertiden i värmen blev 8:48.33, fyra sekunder långsammare än i årsdebuten.

14 dagar senare skulle det dock gå betydligt fortare. Simon åkte till Frankrike för en tävling i den lilla staden Décines-Charpieu, en liten ort i östra Frankrike med endast 25 000 invånare – men med en väldigt bra tävling. Simon gick med i ett tempo han tidigare aldrig varit i närheten av under ett hinderlopp. Det gick bra, varv efter varv och Simon var hela tiden med. Man undrar ju lite smått och han verkligen hade koll på hur fort det gick och hur han hanterade det mentalt. För när han spurtade i mål som fyra i loppet, när målfotot läst av och resultatet offentliggjorts stod sifferkombinationen 8:25.33. Simon hade i ett svep krossat sitt eget personliga rekord med 16 sekunder och förpassat Anders Gärderuds 51 år gamla klubbrekord 8:38.6m till historieböckerna. Bara fyra svenskar – Mustafa Mohamed, Anders Gärderud, Dan Glans och Napoleon Solomon – har någonsin sprungit snabbare! När hela säsongen summerades visade det sig att Simons 8:25 också placerar honom som 21a i årets världsstatistik. Det är också den bästa tid någon svensk M22-junior någonsin har noterat.

Före sig i världsstatistiken har Simon finländaren Topio Raitanen som gjort 8:16 i år – så det hade ju kunnat bli något riktigt tufft att försöka besegra i Finnkampen. Men Topio fick springa 5000m och därmed blev det en enklare seger – den första Simon-Sundström-segern i Finnkampen. 2018 blev det debut (tvåa på 3000m hinder) och 2019 blev det också en andraplats, den gången på 5000m.

Säsongen avslutades sen med terräng-SM där Simon som var femma i mål dock inte lyckades upprepa de två föregående årens medaljplaceringar i M22-klassen. I alla fall inte individuellt. För det blev ändå en medalj då M22-laget tog silver på Grimsta sportfält.

Totalt sett blev det bara nio banlopp utomhus – förutom två lopp där Simon agerade farthållare. Plus ett terränglopp och två inomhuslopp. Och utdelningen blev ju riktigt bra:

Simons nya pers på 1500m gjorde honom också till medlem i den exklusiva Gunder Hägg-klubben. För att bli medlem där måste man någon gång i livet springa distanserna 1500m, 3000m och, 5000m snabbare än de tre personliga rekorden och på 1940-talet gällande världsrekorden som den legendariske Gunder Hägg innehade. Gunder sprang 1500m på 3:43.0m – Simon noterade alltså 3:42.11 i Huddinge 11 juli. Gunders världsrekord på 3000m löd på 8:01.2m – Simon hade 7:59.86i i sitt första sub-8-lopp i Sollentuna och även 8:01.07i i Nordenkampen en vecka senare, även det under Gunders världsrekordstid. Gunder Hägg var först i världen under 14 minuter på 5000m och noterade 13:58.2m på Slottskogsvallen i Göteborg 1942, en tid som Simon överträffade redan tidigt säsongen 2019. Simon blev den artonde svenskan att klara den bedriften.

IFK Lidingö har två riktigt fina priser som årligen delas ut. I år blir den utdelningen i lite mer digital form och kanske inte riktigt lika pampig som det brukar vara på exempelvis klubbens årsmöten. Årets hane delas ut till den enligt juryn bästa insatsen en kvinnlig friidrottare har gjort under säsongen. I morgon kommer vi att offentliggöra vem som är vinnaren av den.

Den manliga motsvarigheten till det är Årets hona och delas ut till årets bästa manliga IFKare, Och gissa vem som får Årets hona i år? Jo, Simon förstås! Motiveringen lyder:

Grattis Simon Sundström!

Janne Åkerblom

Tweeta