Du som var med på 60-talet vet naturligtvis vem Anders Lindkvist är. Vi andra som började friidrotta på sjuttio-, åttio- eller kanske till och med nittiotalet, är däremot inte så säkra på vem denna Anders Lindkvist är. Men en sak vet vi i alla fall – Anders har nyligen satt svenskt rekord i höjdhopp. Det har vi nämligen läst i lokaltidningen.

Själv började jag friidrotta för ganska exakt tjugo år sedan. Jag påbörjar nu min tjugoförsta säsong som IFK:are, men jag kan, skam att säga, inte påminna mig att jag någonsin har träffat Anders eller sett honom träna eller tävla. Det enda jag

egentligen vet är att han var en hejare på staven gång i tiden och att han numer är en av klubbens framgångsrika och duktiga veteranfriidrottare.

Så innan jag ring er upp honom för att berätta att han har blivit vald till Aktuell profil i detta nummer

av Ossemellan, tar jag reda på lite om honom.

Jag börjar i Ossemellan. I förra numret rapporterade vi ju lite från förra säsongens större veteran tävlingar.

Om SM stod bland annat att läsa ”För Anders Lindkvists del måste fjärdeplatsen känts något som ett misslyckande. En dryg månad tidigare blev han nämligen nordisk veteranmästare i höjd på 1.60.”

Jo, jo. Det hade jag redan glömt bort.

Jag fortsätter sedan i vår matrikel, den senaste som kom förra våren. Där hittar jag Anders namn som klubbfyra genom tiderna i stav på resultatet

4.40 uppnått 1967. Det var ett resultat som stod sig som klubbrekord genom hela sjuttiotalet och nästan halva åttiotalet, innan Håkan Fjaestad hoppade högre. I matrikelns tjugofem-bästa lista i höjd hittar jag så Anders på trettonde plats. 1.90 hoppade han redan år 1960 - för 34 år sedan!

Så plockar jag fram en gammal jubileumsskrift från det år som IFK Lidingö fyllde 40 år ”Jubileumstidning,

IFK Lidingö 40 år 1932 – 1972”, står det på framsidan. Och där på sidan 6 finns han med på bild, Anders Lindkvist. Det är den bilden som du kan se på sidan 9. Bildtexten lyder »Anders Lindkvist är klubbens bäste stavhoppare med 4.40, uppnått med traditionell stålstav. Anders hann aldrig slå om till nutidens glasfiberstav». Det där var alltså för mer än 20 år sedan och sen dess har både Isaksson och Bubka och några andra flyttat fram (upp?) gränserna för vad man kan klara i stav.

Men det var alltså inte om stavhopparen Anders Lindkvist jag skulle skriva om, utan om höjdhopparen Anders Lindkvist.

Så jag ringer honom.

Jag presenterar mig och Anders passar på att berömma Ossemellan och förklara att det är en trevlig tidning. Jag kontrar med att gratulera honom till det svenska rekordet han nyligen satte i höjdhopp. När vi så har utbytt hedersbetygelser så frågar jag honom hur det kom sig att han började med veteranfriidrott.

- Jag började egentligen inte, jag vart inlurad på det. En dag 1985 lunchade jag på restaurang Biffi, den restaurang Manolo Vargas hade innan han tog över Jakthornet. Han sprang maraton på den tiden, men då berättade han för mig att han skulle vara med på veteran-SM och springa 100 och 200 meter.

Och om han kunde vara med borde jag också kunna var med, skämtade jag.

Någon månad senare ringde Vargas och sa att ”SM går i helgen, ska du vara med eller inte?”.

Anders åkte ut till tävlingarna och väl där deltog han i höjdhoppet.

- Och jag vann på 1.68!

Till saken hör att det var 18 år sedan Anders hade lagt av och under de åren hade han inte tränat ett pass. Den sista säsongen som aktiv gjorde han nämligen sommaren 1967. När våren kom året därpå och han skulle hämta sin stav som hade vinterförvarats i en av gångarna under Stadions läktare, var den borta.

- Det var en bra anledning för mig att lägga av.

Egentligen har Anders aldrig tränat och när jag frågar honom hur han tränade då och hur mycket han tränar nu svarar han:

- Då tränade jag nästan inget alls och det har jag inte gjort som veteran heller. På grund av skada kan jag inte ens jogga, men lite promenader har det blivit i alla fall. Fast sedan i höstas har jag kört lite benstyrka på Bosön.

På grund av skada kan han alltså bara promenera och ändå hoppar han höjd. Hur går det ihop egentligen?

- Det går bra. Jag hoppar bara med tre stegs ansats...

1.65 som 55-åring med tre stegs ansats, det är inte illa det. Hur bra står det sig internationellt?

- Jag har faktiskt kollat med Sven Gärderud och han sa att 1.65 har räckt till 2:a, 3:e och 2:a plats i M55 -klassen i de tre senaste världsmästerskapen för veteraner.

Hur klarar han att hoppa så högt med endast tre stegs ansats? Jo, dels måste han vara en exeptionell talang och dels har han alltid varit bra i både längd och höjd utan ansats. I höjd utan ansats var han 2:a, 3:a och 2:a igen i tre SM i rad i början av 60 -talet. som bäst hoppade han då 1.66, två centimeter från svenska rekordet.

Det är ju ungefär lika högt som han hoppar nu, fast med tre steg. Perser är alltså på 1.93 och veteranperset är 1.69 från VM i Melbourne 1987.

Då blev han fyra. Runt l.65 har han klarat nästan varje år sedan han gjorde ”comeback”.

Hur bra var han då, när han var som bäst?

- Jag hoppade som bäst 4.40 i stav och det var faktiskt med glasfiberstaven 1967 (fel i 1972 års jubileumsbok alltså /Osses anm). Aret innan hade jag tagit 4.30 med stålstaven. Med 4.40 var jag strax under svenska eliten, femmuna sexa i Sverige.

De bästa då var Hasse Lagerqvist och en Kjell Isaksson på uppgång. 1967 var förresten den enda säsong som Anders var skadefri. Annars var han alltid skadad.

- Det hade nog med min ovilja att träna att göra. Jag var rätt lat och hade aldrig någon lust att träna, trots att man sa att jag var ganska lovande.

Apropå lovande:

- Jag har varit ute på Bosön och pratat lite med några lovande stavhoppare, Michael Hoffer och Andreas Wågberg. För inte så länge sedan såg jag Andreas hoppa högre än vad jag klarade som bäst.

Vad är ditt största idrottsminne?

- Jag minns en hel del, men det lämpar sig nog inte för tryck ... Annars är resan till VM i Melbourne en höjdare, jag var borta i två månader och besökte även Nya Zeeland och Stilla Havet.

Man får resa mycket som veteran (fast man får betala själv...). Anders berättar gärna om EM som gick i Verona och om årets EM som kommer att gå i Aten.

- Det blir tre veckors semester då.

När jag pratar med Anders förstår jag att det inte är själva rekorden eller medaljerna som är det viktigaste i hans idrottande. Han framhåller flera gånger att man måste ha kul när man idrottar.

- Mitt motto är: Ha kul och skoj och trevligt.

Man måste ha roligt när man idrottar. Det ska hela tiden finnas glädje med. Många gånger när jag har varit ute på Bosön verkar allt vara blodigt allvar och det tycks vara långt till skratt.

- Skriv en insändare om det i Ossemellan, säger jag, som måste tänka på att fylla även nästa nummer.

- Ja, det borde jag göra.

Anders avslutar med att berätta ett minne från VM i Melbourne.

- Man blir imponerad när 10 000 meter precis har avgjorts i 40° värme och 90-åringarna svingar sig över räcket och skuttar oberörda upp på läktaren.

Jo, man förstår nog att han är impad.

Fast du, Anders, vi är ganska impade av dig och din tre steg korta ansats också...

Janne Åkerblom

(ur klubbens klubbtidning Ossemellan nr 1 1994)