Junior-EM i Eskilstuna skulle bli det första av tre på hemmaplan
På väg till ett förberedande möte i Göteborg (inför det kommande inne-EMet i Scnandinavium och på Svenska mässan) 2013 hade jag året innan blivit uppringd av Karin Movin som undrade om jag kunde vara referens åt henne. Hon skulle nämligen söka uppdraget som ansvarig för det kommande junior-EMet – U20EM – i Eskilstuna 2015. Det kunde jag förstås.
Att ett junior-EM skulle gå i Sverige var spännande. Jag fick uppdraget att vara regissör och hade sen mängder av möten i Eskilstuna för att prata med organisationskommittén och med representanter för kommunen. Samtidigt byggde jag upp ett delvis nytt event presentation team där några för första gången arbetade ihop först på testtävlingen ett par dag innan. Tävlingarna gick bra och Eskilstuna fick mycket beröm för arrangemanget, inte minst för det hållbarhetsarbete som gjordes. Karin har sen fått fler uppdrag av Europeiska friidrottsförbundet, eller European Athletics som det har bytt namn till. Nu har hon viktiga roller i styrelsen för förbundet!
Fyra år senare tilldelades både Gävle (U21) och Borås (U19) Europeiska juniormästerskap. Nu blev det dubbla resor för att förbereda i två städer, med två team även om några personer ingick i båda.
De tre Europamästerskapen för juniorer kompletterade Lag-EM i Stockholm 2011 och EM inomhus i Göteborg 2013 så att det blev hela fem EM-tävlingar i Sverige under 2010-talet.
Nära medalj i Nordiska veteranmästerskapen
Junior-EM-tävlingarna skulle gå 2019 och året innan var det förstås några förberedande tävlingar i Gävle respektive Borås. I Gävle körde man en U20-landskamp och i Borås Nordiska veteranmästerskapen. I den senare kom Malex med och körde musik och ljudeffekter.
Här hade vi ett discotema på jinglarna som visade sig vara riktigt bra. Och så kortade vi ner nationalsångerna till typ 15 sekunder vardera. Det var Emilie Rantzows idé. Hon var min huvudkontaktperson i Borås inför Nordiska veteranmästerskapen och vi båda insåg problemet med så extremt många åldersklasser och grenar så att bara tiden att spela nationalsångerna skulle vara problematiskt. Vi var förstås beredda på protester, men det var faktisk ingen som klagade, i alla fall inte så att det kom fram till mig.
När jag ändå var på plats i Borås frågade jag om jag inte kunde få ställa upp i kula. Det vore ju kul att faktiskt en gång i livet få tävla i landslagsdräkt. I ungdomsfinnkampen 1980 fick jag aldrig starta, men nu 38 år senare fick jag tävla i gulblå heldräkt. I Nordiska veteranmästerskapen måste man tävla i landslagsdräkt. Överraskande nog kom jag inte sist och var som fyra inte så långt från medalj ändå.
Tillbaka i Japan igen
Efter att ha varit i Tokyo som åskådare 1991 och i Osaka för att jobba med VM 2007 kom jag tillbaka till Japan 2016. Nu var det tänkt som semester tillsammans med barnen Strix (då 12 år) och Malex (då 16). Jag hörde av mig till mina kontakter i Japan för att fråga om det kanske fanns någon tävling som de kunde vara med i. Jovisst, det kunde de ordna.
Så vi beställde flygbiljetter. Då hörde de av sig från Japan igen. De frågade om jag kunde vara med på en workshop som de skulle hålla kring event presentation inför OS 2020. De passade på att arrangera den när jag ändå var där. Jovisst, det kunder jag ju vara. Om inte annat som tack för att de hjälpte till att boka biljetter till Disney World i Tokyo och Universal studios i Osaka. Men jag hann knappt tacka ja till att vara med på workshopen innan de hörde av sig igen.
– Skulle du dessutom kunna hålla en föreläsning om friidrottsregi för oss?
Det blev en knapp vecka i Japan med en tävling där killarna kastade spjut, där vi besökte tre nöjesfält och där vi fick åka och kolla på Japanska studentmästerskapen i friidrott i en ort i närheten av Osaka. Plus då föreläsningen och workshopen inför OS – som skulle vara fyra år bort (men som inte, på grund av coronaoandemin) blev av först 2021.
Fler föreläsningar om event presentation
Förutom i Japan har jag fått föreläsa på två seminarier om event presentation som European Athletics har anordnat. Plus några gånger på hemmaplan i Sverige. Det är förstås viktigt att friidrotten presenteras bättre så att våra tävlingar blir bättre och bättre. Det behöver vi i en sportvärld där fotboll och motorsport hela tiden tar större marknadsandelar.
Uppmärksammad av Lasse Dahlstedt
Under hela tiden under 2010-talet fortsatte jag att vara speaker på Lidingöloppet och även i min professionella roll med marknadsföring av loppet. Vi drog också, på initiativ av Curt Högberg, igång Lidingöloppet Cross-country Conference (XCC) på Bosön på fredagskvällen före loppet.
2014 fyllde Lidingöloppet 50 lopp och lagom till jubileumsloppet startade vi webbtevesändning av loppet. Då under namnet Lidingöloppet 365. Här fick jag rollen som redaktör med planering av innehåll och även ansvar för att prioritera innehållet under sändning. I år är det tioårsjubileum för Lidingöloppet på webben och numera tv.
2017 valde Lasse Dahlstedt mig som mottagare av Lidingöloppet Lasses funktionärspris. Det är i mitt tycke ett av de allra finaste priser man kan få!
Lions Clubs Idrottsledarpris 2012
Ett annat fint pris fick jag år 2012. Då tilldelades jag Lions Clubs Idrottsledarpris. Utdelningen skulle ske i Lidingö Centrum första helgen i september. Jag förklarade att jag tyvärr inte kunde delta själv. Just den helgen var jag regissör för Finnkampen på Ullevi i Göteborg. Vem kunde då ta emot priset i mitt ställe?
Efter en stunds funderande kom jag på en ganska bra lösning. Jag bad två av mina första tränare – Janne Karlsson och Tommy Holmestrand – vara där och ta emot det tillsammans med två av dem jag coachade. Tommy kunde inte vara med (han var åskådare på Ullevi), men Janne var där tillsammans med Ellinor Pålson och Leo Angefelt. Elli läste upp mitt tacktal som gick ut på att Tommy och Janne inspirerat mig och att jag i min tur inspirerar ett gäng ungdomar som sen i sin tur kan inspirera ännu fler.
Några medaljer på USM och stafett-SM
Några av de aktiva i 00-01-gruppen var med med på USM och det blev någon eller några medaljer. Men ännu roligare var ju träningarna. Det har säkert blivit ett par tusen träningspass på Lidingövallen och Bosön genom åren. Sammanlagt är det ungefär 300 aktiva som varit med i de träningsgrupper jag haft eller varit en del av. Ibland är det svårt att komma ihåg namnen på alla som varit med!
Men som i alla träningsgrupper blev det successivt färre och färre som fortsatt allt eftersom de blivit äldre och fått anda intressen. Jag fokuserade också allt mer på medeldistansträning och drog parallellt igång träningsgruppen Medeldistansraketerna där fler åldersgrupper välkomnades.
Men några tävlade mycket och har fortsatt längre än andra. Och en del bra resultat har det också blivit. Framförallt på tjejsidan kom det fina framgångar. 2015 blev det guld på 3x800m för F15-laget med ett 00-01-lag, året därpå ett brons med ett 01-02-lag. 2017 var det klang och jubel där förstalaget (02-03) vann och andralaget blev fyra, snubblande nära medalj . 2018 blev det silver (03-04) och ett andralag på plats nio. 2019 blev det nytt brons (04-05). Så medalj fem år i rad, varav två guld var fint!
Lite extra kul var det också när Julius Mördrup sprang hem P16-guldet på hinder 2018 och när Victor Björk tog silver på terräng-SM på Öland samma år. Men det hände förstås mycket annat idrottsligt med både 00-01-gruppen och medeldistansraketerna under 2010-talet. Men det tar vi nån annan gång.
Med en mikrofon i handen
Apropå stafett-SM. Jag tycker att det är en lite extra rolig och viktig tävling för att få många att tävla och vara viktiga. Den bygger också klubbkänsla och gemenskap. Därför är jag gärna speaker på just stafett-SM. Det har jag varit både 2016 och 2019 när klubbarna i Stockholm har varit arrangörer. Plus senare 2021 (Huddinge) och 2023 (Södertälje).
Utöver det har jag haft speakerrollen på på våra egna tävlingar: Lidingö-OS så länge det fanns kvar, Lidingöloppet, Sommarsmajlet, Veckans gren, KM och Luciaspelen. Plus ett antal andra ungdomstävlingar i Stockholmstrakten.
En rolig grej var när jag och Mikkel Mördrup var på Ungdoms-SM i Trollhättan 2019. Vi stod och pratade med Pia Isaksson i ena kurvan. Då vände sig en man mot mig och sa:
– Det är du som är prisutdelningsspeaker på Lidingöloppet, va?
Det var Carl Hofvendahl, pappa till Johanna som flera gånger varit pristagare på Lilla Lidingöloppet, som kände igen min röst. Ja, efter då mer än 20 år som prisutdelningsspeaker bör det kanske vara en och annan som känner igen den!
Veckans gren var ett viktigt initiativ
Kring 2014 startade vi Veckans gren på Lidingövallen. För mig var det ett viktigt påhitt där det från början var Kai Abrahamsson och jag som höll i arrangemanget. Tanken är att det ska vara enkelt att börja tävla, kanske på en vanlig träningskväll, och att det vara ska finnas en enda gren just den kvällen. Enkelt att arrangera också alltså!
Sedan något år har Svensk Friidrott även initierat Veckans grenar, säkert ganska mycket inspirerade av Veckans gren. I min värld tycker jag dock att man tappar lite när det är flera grenar som ska arrangeras.
Det är viktigt att vi arrangerar enkla tävlingar på Lidingövallen. Det behöver verkligen inte vara så krångligt!
Janne Åkerblom