Leif Robertsson skriver ur sitt minnes skattkammare, eller några betraktelse under sina år som ledare och tränare.
Händelser ur föreningens historia som hjälper oss att lära känna klubben!
Leif har sedan en tid lämnat Lidingö för att bo på västkusten, närmare bestämt Fjällbacka.
Flytten hindrar inte att han fortfarande är engagerad i föreningen med bland annat att sammanställa statistik och även skriva om klubbens historia.
Nedan den första betraktelsen som är från 80 talet!
Min resa började som ledare i Norrköping. Den fortsatte via GIH i Stockholm till IFK Lidingö.
Jag hade tagit min examen vid Gymnastik- och Idrottshögskolan 1986 och hade redan innan avslutningen fått en förfrågan från Turebergs FK om att ta hand om ett höjdhoppsgäng av killar i junior-seniorårsåldern. Det var bland andra Thomas Eriksson (han körde mer själv), Stefan Norén och ett gäng Lasse (Forsberg och Johansson och någon till), samt Tomas Bengtsson och Mats Nagle. De flesta nivå från 185 upp till dryga 200 (Eriksson högst).
Efter en tid under hösten 1986 kom gruppen att utökas med 6-7 tjejer med fokus på hopp och mångkamp. Dessa kom jag att arbeta med under ett par år. Anledningen till att jag inte hade aktiva i IFK Lidingö, var helt enkelt att jag, som börjat som anställd i föreningen (inkl. Lidingöloppet), inte hade en grupp att arbeta med.
Jag hade ringt upp Lennart Nilsson, som var träningschef och anställd halvtid i klubben och halvtid på Friidrottsgymnasiet och berättat vem jag var och att jag var intresserad av den tjänst som var utlyst.
Klubben hade haft anställd sedan några år av Anders Julle Julin och hans tjänst övertogs av Stefan Rehn. Nu skulle han sluta och jag kom att erhålla tjänsten. Två tredjedel friidrott och en tredjedel Lidingöloppet. Det kom att bli nästan fyra år av intressant utveckling av ungdomsidrotten på ön.
På kansliet fanns även Agne Karlsson anställd, så under en period var vi tre tränare/ledare. Min uppgift var att organisera ungdomssidan (vi pratade då om ungdomar äldre än 10 år). Det kom att bli en stor framgång för klubben, som inte tidigare haft liknande organisation och planer och heller inte ledare/tränare.
En av orsakerna till framgången var de ungdomstränare vi hade och som jag skaffade. En av stöttepelarna var Håkan Linnér, som var drygt tjugo år och hade lagt sin egen satsning på hyllan. Han engagerades och gjorde fint arbete med ungdomarna. Sedan tog jag kontakt med Bosön och GIH och fik napp direkt. Jag hade under många år stor insyn i de ledare som sökte och utbildades på dessa ställen och varje år fick vi ett gott tillskott från båda håll. Från GIH de som var mer erfarna som t.ex. Ulrik Mattisson och Joakim Svedberg. Medan vi från Bosön hade ett tillskott på tre-fyra varje år.
Tack vare ett idogt sökande och goda kontakter med utbildningsställena, så kunde jag planera träningar och organisera både inomhus- och utomhusträning. Vi höll till på Bosön, i Källängen, Skärsätra och Torsvik.
Under de år som jag var ansvarig för denna verksamhet, kom vi att vara bland de främsta ungdomsföreningarna i Stockholm, där vi ofta hade Buster Cup-matcher mot Täby, Tureberg och andra. En annan ledare som fanns i klubben var Kai Abrahamsson, som jag kommer att återkomma till.
För att komma in i föreningen var en av de första aktiviteterna de höstliga "Kick-off. Den första gick till Åkersberga och där fick jag lära känna, förutom Lennart och Agne, även Curt Åke "Momme" Andersson och Bosse Andersson, som båda var löptränare. Dessutom en kasttränare från Nynäshamn, Taisto Raisma, Toralf Nilsson och Kullen Havdelin och ett gäng ledare från styrelsen. Det brukade var en tillställning över ett dygn med övernattning. Något år senare hade vi dessa tillsammans med aktiv.
Det som kom att bli en höjdpunkt i mitt arbete var "Lidingö-Olympiaden" eller Lidingö OS. En lördag i maj kom det massor av mellanstadieelever till Vallen med föräldrar och lärare. Picknick och hejarramsor.
Lidingö OS hade dragit igång av Julle 1982, men tappat stinget och intresset. Nu drog vi på med allt vi hade och den främsta uppgiften var att få öns idrottslärare med på skutan. Vi fokuserade enbart på mellanstadiet, där det fanns nästan 1200 elever på öns 8 skolor. Jag satt med och diskuterade planeringen på hösten med mina kollegor i skolorna och alla ansåg att detta var en utmärkt idé. Vi kom att nå ut till 100 % av eleverna, via utskick, personliga besök, filmvisning, träning och såg till att vi tränare fanns på Vallen några gånger på våren för att uppmuntra och stötta.
Som mest vet jag att det anmäldes över 900 elever på grenarna; 60, 300, 800, höjd, längd, kula och bollkast, samt kurirstafett. Sedan var det ett hårt arbete att se efter vilken skola som hade vunnit. Här utformade vi ett system, där de skolor som hade 3 parallella klasser hade en annan koeffcient än de med dubbla eller små skolor med endast en klass i varje årskurs, vilket innebar att även en lite skola kunde vinna. Tävlingen inleddes med inmarsch och uppställning, så fördes det stora pokalen in till musik från "The final Count down". Till och med Svt kom för att föreviga detta arrangemang.
Från dessa tävlingar kom det många aktiva som senare skulle t.o.m. hamna i landslagen och ännu fler kom att minnas denna tävling som ett av deras roligaste minnen från IFK Lidingö.
Leif Robertsson
Är du nyfiken på föreningens histora?
Här hittar du fantastikt mycket att läsa från varje decennium sen föreningens start 1932 fram till idag
