Hur ser din friidrottsliga bakgrund ut?
Min friidrottsliga bakgrund är främst från Falkenberg där jag började i Falkenbergs IK som 12-åring. Jag började för att jag tyckte höjdhopp var roligt i skolan och en kompis tränade, så jag hängde med honom. Höjdhopp och längdhopp var det jag fokuserade på hela tonårstiden. Efter studenten åkte jag ett år till USA och Wilmington College, men vände hem efter ett år för att ta hand om en fotskada som uppkom i USA.
Varför blev du tränare?
Jag blev tränare för jag tyckte friidrott var så roligt och ville vara kvar i idrotten trots fotskada. Så under rehabtiden började jag hjälpa en ungdomsgrupp i Falkenberg som jag sedan följde i nästan 10 år. Jag tycker fortfarande det roligaste med tränarskapet är att se utveckling hos de aktiva!
Hur brukar snacket gå mellan dig och din adept under en tävling?
Snacket mellan aktiv och mig som tränare skiljer sig ganska mycket åt beroende på vilken aktiv det är och situation. För en yngre mindre erfaren aktiv är jag mer styrande i mitt ledarskap under tävling, medan med en äldre mer erfaren aktiv är jag generellt mer reflekterande och stöttande. Men alla är individer, anpassning efter situation är viktigt!
Vilken är din största idrottsupplevelse?
Min största idrottsupplevelse är friidrotts VM i Doha 2019. Det var mitt första internationella VM på plats som tränare, jag lärde mig massor!
Förhoppningar inför sommaren 2022?
Förhoppningar inför sommaren är att vi ska vara tillbaka på friidrottsbanorna ”på riktigt” igen efter ett par års covid-påverkan. Jag hoppas närmast att vi får fina tävlingar på Lag-SM och möjlighet att delta med flera lag till stafett-SM i slutet av maj!
Intervjuare: Olof Silvander