Men låt oss hoppa tillbaka i tiden ytterligare ett par månader, till nyårsafton 1973. I farmor och farfars stora hus på Albins väg 6 i Malexander har vi traditionen att berätta om stordåd och ge nyårslöften. Minns inte vad jag hade gjort för stordåd 1973, men som nyårslöfte säger jag att ”det här året ska jag börja med friidrott och gå med i IFK Lidingös friidrottsektion”. Allt skrevs ner i en stor bok, men om den finns kvar har jag inte en aning om.
Jag var ju hyfsat snabb och bland de bättre både på 60m, i längd och höjd i skolan. Ja. Även på Lidingö. 1973 var jag bland de fyra, fem, sex bästa på 60m och i längd på Lidingö skolmästerskap – så det där med friidrott lockade förstås.
Åter till den där samlingen på Lidingövallens läktare. Bland de som sitter där, lite lagom nervösa och väldigt förväntansfulla, finns också några av de som blev mina bästa kompisar –kompisar som jag fortfarande träffar då och då. Men det är inte dem det ska handla om nu, utan om ledarna som hälsar oss välkomna. Thomas Mörk är en av dem. Den andra är Janne Karlsson.
Och Janne världens-bästa-Karlsson fyller 80 år just i dag.
De där första träningspassen våren 1974 är roliga. Speciellt kul är det när vi springer ut från Vallen och längs södra sidan av Kyrkviken, bort en bit bortom Trimergården. Janne är ofta den som leder löpningarna. Och så skulle det fortsätta. I många år.
Visserligen är jag nog ganska uthållig, men inte lika bra som Görre, Abbe, Ola och Håpe. Istället är jag snabb och får springa 100m och hoppa längd i S:t Erikscupen. Görre (Lars-Göran Pettersson), Abbe (Micke Arbestål) och Ola (Svensson) springer ofta 1000m och får också vara med i UP-stafetterna (motsvarar USM i stafett i dag) i Örebro och vinner där också 3x1000m. Med Janne Karlsson som ledare.
Under hösten och vintern som kommer tränar jag ofta tillsammans med dem. Vi springer Rudbodarundan två gånger i veckan och kanske lite längre på helgen. På onsdagarna springer vi ibland i det uppblåsta tennistältet där man kan lägga ut doserade kurvor, tunga rackare i trä, men senare också lite lättare, men knappast lika stabila i nån slags plast. Vi har det kul, vi blir riktigt bra kompisar och Janne Karlsson är alltid med. Så småningom också Tommy Holmestrand. Det blir två härliga tränare, kompisar och förebilder.
1975 börjar jag också springa 1000m och i mitt tredje lopp springer jag under 3 minuter på Krillans kolsvarta kolstybbsbanor. Här behövs det långa spikar. Janne Karlsson kommer fram efter målgång, slänger fram en näve och grattar.
Jag får också vara med i stafett-laget, men nu är vi tre 13-åringar (jag ersätter Görre) som tävlar i Pojkar C-klassen (motsvarande P14 i dag). Men vilken resa det är, vi åker söderut, stannar i Värnamo och jag käkar oxjärpar (varför man nu ska komma ihåg nåt sånt), bor på ett halvsjaskigt hotell i Malmö, äter godis, tävlar på Hästhagens IP och dricker äppel-Mer. Någon framskjuten placering blir det inte. Inte den här gången.
På höstkanten kör Janne Karlsson mig till Västerås. Det är en elittävling där. Plus ett ungdomslopp över 800m. Janne och jag stannar till i Bålsta på hans landställe och träffar hans syrra och mamma (om jag minns rätt). Väl i Västerås springer jag bra och det blir nytt klubbrekord på 800m i Pojkar C. När jag efter loppet kommer in i omklädningsrummet håller Ricky Bruch hov där. Han ska tävla lite senare. Och där är också Kjell Isaksson och Miro Zalar som börjar bli riktigt bra i stav. Tror också att Dan Glans är med. Häftigt att få byta om i samma rum som storstjärnorna.
Det blev alltså inte någon framskjuten placering i stafett-SM 1975. Det blir det däremot året därpå, i Västerås som nu börjar bli lite av en favoritarena. Återigen står Lidingö överst på pallen, den här gången får jag också en plats i laget tillsammans med Abbe och Görre. Janne Karlsson är förstås med som ledare. Och nu vet jag att jag vill bli löpare. Att jag vill bli så bra som det bara går.
Vi åker också på läger. Många läger blir det. Vi är på påskläger i Tyringe under ett par år efter varandra, i Warszawa en gång, i Spanien en annan. På somrarna är vi i Vålådalen flera gånger, i Vallbo nåt år och på vintern åker vi på skidläger till Vålådalen eller Harsa. Och både Tommy och Janne är alltid med. Vi spelar kort (oftast gurka eller whist), tennis och pingis. Och tränar bra. Riktigt bra.
I Vålådalen springer vi till Nulltjärn där vi kör kortbacke barfota i sanden. Vi springer upp på Ottfjället. Vi springer till Blanktjärnarna. Vi springer 800m-testen på en av vandringsstigarna, där vi efter halva vägen får tvärbromsa, vända runt en björk och mosa på vad vi har på tillbaka vägen. Och så kör vi 200m-backen på elljusspåret. Det är 150 meter svagt uppför och 50 meter lite brantare. Det är fullt med mygg och knott och det gäller att inte stå still utan att hela tiden röra på sig. En bit upp i backen står Janne Karlsson med ett grässtrå i munnen, tidtagaruret i den ena handen och en bit björkris i den andra för att vifta bort myggen och knotten. Han hejar på oss och tycker att vi springer bra.
Det där med att hela tiden vara närvarande, kolla hur vi mår och lägga stora delar av sin fritid på att hjälpa andra att bli bättre, bygga bra vanor, få oss att idrotta och uppleva saker; det vill jag tacka dig för Janne. Du har betytt mycket. Du har varit min idol, en sann förebild. Och du är det fortfarande. Och det vill jag föra vidare till dem jag tränar i dag, så att de nån gång i framtiden också kan bli tränare och ledare – i din och Tommys anda.
Jag är glad att ha fått lära känna dig.
Jag är glad att jag har fått springa med dig, spela kort med dig och snacka skit med dig.
Jag är glad att vi ibland fortfarande går ut med det gamla löpargänget och käkar då och då.
Och jag är glad att jag på de här sättet får gratta dig på din åttionde födelsedag.
Grattis Janne!
Janne Åkerblom