I februari 1992 gjorde IFK Lidingös Martin Enholm ett sällsynt lyckat lopp. Visserligen var Martin i många många år Sveriges absolut bästa medeldistansare (bland annat åtta SM-guld ute och tre inne på 800m), men att han skulle få på hela skiten som han fick den där februarikvällen i Birmingham hade nog ingen riktigt räknat med. Jo, kanske Martin själv. Och kanske Momme – Martins tränare Curt-Åke Andersson.
Men jösses vad vi andra blev överraskade och imponerade.
Martin sprang då in på en tid – 1:45.91 – som just då var den nionde bästa i världen genom tiderna inomhus. Och det är därför kanske som ingen svensk på i stort sett 29 år har lyckats springa fortare inomhus.
Men i dag, onsdag 17 februari, bugar och bockar vi för Andreas Kramer som i Torun flyttade det svenska rekordet från IFK Lidingö till Sävedalen när han nådde mållinjen som trea och satte nytt nationsrekord med 1:45.09! Stort grattis till Andreas!
Det var verkligen på tiden.
(Andreas Kramer gick in på 24e plats i genomtidernastatistiken. Vinnaren, britten Elliot Giles, gick in på andraplats och Martin Enholm är fortfarande så högt i världstopplistan genom tiderna som på en 62a-plats.)
-----------------------------------------
Jag var med i samma träningsgrupp som Martin och i 75-jubileumsboken som Leif Robertson skrev fick jag chansen att skriva om just det här loppet. Här är texten:
Dagen då Martin blev nia i världen genom tiderna
Det var dagen då allt stämde. Martin var i kanonform – ja, den form som alla idrottsmän ofta bara drömmer om. Träningen hade flutit på bättre än någonsin, allt kändes lätt och nu var det bara en kurva kvar av 800-metersloppet i National Indoor Arena i Birmingham. Om drygt tio sekunder skulle han sätta ett banrekord som skulle stå sig i 13 år, ett prydligt svenskt rekord som var bättre än Åke Svenssons då gällande utomhusrekord, och framförallt, gå in på en mycket meriterande niondeplacering på inomhusstatistikens genomtidernalista för all världens 800-meterslöpare.
Det var den 22 februari 1992 och Martin hade fått en perfekt resa bakom amerikanen Georg Kersh. Martin tassade lätt med, han var ju i allra bästa slag. Amerikanen var också i fin form. Veckan innan hade han noterat 1:45.90 och i Birmingham satsade han på att springa sitt eget lopp så fort han bara kunde, väl medveten om att han helt saknade motståndare som kunde utmana honom.
Men nu, med knapp en kurva kvar till mål var han, trots mycket bra mellantider, inte ensam. Överraskande nog hängde en okänd svensk med honom. Det hade inte gått att skaka av sig honom. Och när de svängde in på de blå banorna på upploppet, hade den där okände svensken fräckheten att utmana honom. Ja, inte bara utmana, han till och med kom upp jämsides, och tro’t eller ej, han till och med bröstade sig förbi strax före mållinjen.
– Jag hade turen att få världens bästa hare precis när jag var i världens bästa form, säger Martin när han nu 15 år senare ser tillbaka på loppet.
Hans tid i mål var 1:45.91, exakt sekunden – på hundradelen – från Sebastian Coes då gällande inomhusvärldsrekord och en tid som bara åtta löpare dittills hade underskridit. Än i dag (skrivet i juni 2007) är tiden mycket gångbar och räcker till en 34e-plats genom tiderna. Bara en sekund till tiondeplatsen.
Så nu väntar vi bara på näste IFKare som är sekunden ifrån ett världsrekord på medeldistans.
Janne Åkerblom (texten är skriven 2007)