Josefine Havdelin har bestämt sig. Kanske inte för att lägga av helt, men i alla fall att ta en paus från elitsatsningen. Då vill vi lidingofris läsare naturligtvis veta ett och annat. Vi är nyfikna på vad hon minns bäst av karriären, vilka som betytt extra mycket och vad hon ska göra nu då. Så vi ställde några frågor.
Det går rykten om att du har klippt din sista häck och att du lagt spikskorna på hyllan. Stämmer det?
– Klippa häckar kommer jag göra fram till graven men min elitkarriär har jag tyvärr valt att pausa.
Okej, vi som följt din karriär tycker förstås att det är en smula tråkigt
– Jag tycker det är otroligt vemodigt. Kommer framförallt sakna gemenskapen som friidrotten har gett men blickar samtidigt framåt på vad denna extra tid utan en elitsatsning på sidan av studier kan ge för utrymme till nya utmaningar.
Din pappa, Kullen (Anders Havdelin), har ju efter sin tid som häcklöpare på Gotland för länge sen haft en lång ledarkarriär. Han har bland annat varit ordförande i IFK Lidingö. Och jag har ju haft förmånen att ha med dig i eventpresentationteamet under U20EM i Borås förra sommaren. Kommer du att fortsätta som funktionär, ledare eller kanske tränare nu?
– Jag kommer absolut att fortsätta ställa upp som funktionär! Jag är i dagsläget distriktsstarter och kommer att skjuta lopp när och där det behövs. Kommer även att fortsätta som huvudfunktionär på Lidingöloppet. Det lär även dyka upp andra tillfällen där det behövs lite extra hjälp. Så helt blir ni inte av med mig :)
Med en pappa som varit ordförande i klubben och som är en inbiten friidrottsnörd var det kanske predestinerat att du skulle börja friidrotta. Men berätta om hur du kom in i friidrotten!
– Haha ja det var pappa som såg till att jag började friidrotta! Jag var sex år och ville sluta åka konståkning, då “hamnade” jag på friidrott. Enligt min pappa skulle jag tydligen ha bett om att får börja friidrotta men vet inte vad jag ska tro. Sedan fastnade jag totalt och höll på i 19 år.
Under de här åren har det förstås hänt mycket. 2017 tävlade du ”på hemmaplan” på Gotland när det internationella mästerskapet Island games arrangerades där. Du tog brons på 400m häck. Det kanske är din största merit? Berätta om den tävlingen och vad Island games är för något.
– Island Games är en olympiad för öar av Gotlands och Ålands storlek. Totalt deltar 25 öar i 15 idrotter och tävlingarna anordnas vartannat år, 2017 var den på Gotland. Just själva loppet var dock hemskt och ett av de sämre jag sprungit. Det blåste enormt mycket den dagen och möttes av 21 sekundmeter i kustbyarna. Tur att alla deltagare har samma förhållanden på 400m häck.
Annars är ditt pers 63.94 i din paradgren 400m häck, satt lite tidigare – i maj – det året (2017). Du har provat på många grenar. Om du inte valt häcklöpningen, vad hade det blivit då?
– Har man hållit på så länge som mig så provar man sig igenom en den grenar. Hade dock aldrig fallenhet för hopp även om Peder Fjaestad försökte sig på att lära mig ett tag. Så hade nog blivit 400m slätt eller kort häck i sådant fall.
Och vilka är dina finaste minnen (läger, lopp etc.) från de här 19 åren?
– Finaste minnena är nog Spanienlägren vi åkt på under våren de senaste nio åren. Att få åka iväg med vänner, bo tillsammans, träna, vara i värmen. Det är svårt att inte njuta.
Är det några ledare och träningskompisar som betytt mycket för dig?
– Min tränare Rafael Askros har såklart bytt betydligt mycket. Allt ifrån anpassade träningsprogram, hare och mental coachning under alla åren. Sen är det träningskompisarna och gemenskapen. Det är vänner jag nog kommer ha för resten av livet.
Och nu då? Du pluggar fjärde året på KTH nu. Vad läser du där och vad ska du bli när du blir stor?
– Precis. Jag läser Civilingenjörsutbildningen Samhällsbyggnad på KTH och har precis påbörjat en master inom fastighetsekonomi och juridik. Fast just nu ska jag faktiskt ta ett sabbatsår för att vara projektledare för Karriärmässan THS Armada på KTH. När jag blir stor vill jag jobba med fastighetsutveckling och utveckla nya områden och bebyggelser.
Tack för de här åren, Josefine, och lycka till nu!