När jag började i högstadiet i Gångsätra skola nån gång i mitten av 1970-talet kände jag mig ganska liten. Dels för att jag faktiskt var liten, dels för att det i Gångsätra skola gick såna som var upp till sex år äldre än vad jag var när jag började sjuan. Så den där första terminen var man liksom inte så kaxig.
Fast en sak upptäckte jag. Det var bra var ju det här med idrotten. För genom friidrotten kände – eller kände man ju till – några klubbkamrater som var något eller några år äldre och som nu gick i samma skola. Och under en rast på hösten i sjuan kom faktiskt en av dem fram till mig och började prata löpning. Han frågade om det gick bra på träningen, vad jag hade sprungit på för tid runt Kottlasjön när jag gick i Skärsätra skola och vad jag hade för pers på 1000m. Det var stort för en liten parvel som mig. Och omtänksamt av den där klubbkamraten.
Anders, som han hette, fortsatte idrotta även om det inte blev så mycket mer friidrott. Redan då var han mycket bättre skidåkare än löpare och började sen, precis som storebror Örjan, på skidgymnasiet i Torsby. Och resten är historia. För en klase år senare delade de båda på segern i Vasaloppet och båda vann också långloppsvärldscupen i skidor. Dock inte samtidigt.
Det har ju förstås varit en ära för mig att känna någon som är – eller som i alla fall då var – bäst i världen.
Anders, som han fortfarande heter, blev snabbt folkkär i och med den där delade Vasaloppssegern och har fortsatt att vara synonym med svensk skidåkning, inte minst i rollen som expertkommentator och parhäst till Jacob Hård på SVT. Tänk så många timmar man har lyssnat på deras initierande kommentarer, knivskarpa analyser och hö-hö-ande i Vinterstudions halvdagslånga helgsändningar.
Då och då har jag åkt någon mil med honom i skidspåren i Funäsdalsberget. För han är fortfarande omtänksam och kan tänka sig att åka lite långsammare med någon som jag, som absolut inte håller samma grundtempo som han.
I dag fyller han förresten 60 år.
Grattis Anders!
/Janne Åkerblom