Friidrottstränaren-/ledaren Janne Karlsson har avlidit i en ålder av 83 år.
Janne växter upp i Sundbyberg och tävlade för Sundbybergs IK, innan han i mitten av 1960-talet bytte till Lidingö där bland andra kompisarna Tommy Holmestrand och Sten Jonsson var tongivande ledare.
Janne blev för flera generationer också en omtyckt och betydelsefull tränare, ledare och förebild. Här nedan skriver till exempel Janne Åkerblom en personlig betraktelse, men många andra före detta aktiva IFKare kan intyga hur viktigt Janne Karlsson var för dem i uppväxten och idrotten.
Janne avled i går, 30 november, på Danderyds sjukhus. Närmast sörjande är syster Ingmarie, men vi är många som minns Janne med värme.
Till minne av Världens bästa Karlsson
En del personer betyder mer än andra.
Så är det bara.
Och du var en sån person, Janne.
En av dem som har betytt allra mest.
Redan i april 1974 klev du in i mitt liv. Friidrottsskolan drog igång och du ledde löpningen bort mot Trimergården och successivt ännu längre bort från Vallen. Och på den vägen är det, trots att det gått mer än 50 år sen de där första löppassen.
Då var det alla friidrottsgrenar som gällde för mig, men allt eftersom blev det mer och mer löpning. Gänget du skapade runt dig, med Tommy Holmestrand som coach, med HåPe, Abbe, Ola, Görre, Englund, Petersen, Enquist med flera betydde förstås mycket. Plus att det var kul att springa.
Du gjorde det kul.
Löppassen vid Vallen, Grönsta, Stockby och Elfvik kompletterades med läger i Vålådalen (både sommar och vinter), Vallbo, Spanien, Polen, Tyringe, Rättvik ...
Och du var alltid med.
Ja, du var alltid där. Som den ideella ledaren som såg till att vara på träningen upp till fem dagar i veckan för att inspirera andra att bli löpare. För att inspirera oss. Eller bara för att det här med löpning var ett bra fritidsintresse som för alltid är värt att sprida vidare till nya generationer.
Det har jag tagit till mig.
Du skjutsade oss till tävlingar och hem från träningar. Vi gjorde ”tidningar” för gruppen. Det var perfekt med din roll – och tillgången till kopiatorer – på IBM där du jobbade. Vi snackade. Vi spelade kort. Vi åkte till Finland och tävlade i Pargas. Tack vare det var jag länge obesegrad utomlands.
Det här gänget blev hyfsat bra. Vi vann inte bara det där loppet i Finland. Görre vann Kalle Anka-finalerna 1976, vi vann Stafett-SM på 3x1000m två gånger (1974 och 1976) och lag i Terräng-SM (1977). Men det var inte det som var det viktiga, även om det förstås var bra och kul och gav minnen för livet. Du lärde oss att var ännu viktigare att kunna räkna korten i whist; att kunna gnabbas med varandra så där precis lagom mycket på lägren; att stå och vifta bort knotten och ropa uppmuntrande till oss när vi körde backe i Vålådalen; och att vi ”småttingar” fick höra historier om tidigare generationers IFKares bravader på tävlingar runt om i landet.
Under de senaste åren har vi inte setts så mycket som när det begav sig. Men målet har varit att tillsammans med några ur det gamla gänget gå ut och käka en gång om året. Det blev så i flera år och det är också fina minnen.
I år blev det inte av.
Och nästa år får det bli utan dig.
Men lita på att du kommer att vara med oss i alla fall.
För, som sagt, en del personer betyder mer än andra.
Så är det bara.
Och du var en sån person, Janne.
En av dem som har betytt allra mest.
Janne Åkerblom
