När jag var 13 och skulle fylla 14 var det OS-år. 1976 var det Olympiska spel i Montreal. Där skulle också två löpare med anknytning till IFK Lidingö vara med, så det var stort för mig, särskilt eftersom jag då och då även såg dem på Lidingövallen. Uffe Högberg tävlade för IFK Lidingö och kom ursprungligen från Vikingen i Göteborg, och Anders Gärderud började sin bana i IFK men tävlade nu för Mälarhöjden. Fast i OS var det förstås i de svenska landslagsdräkterna.
På sommaren 1976 var på landet i Östergötland med brorsan och mina föräldrar, men när det var dags för friidrotten i OS i slutet av juli åkte jag upp och var ensam hemma i lägenheten på Lidingö en dryg vecka. Där satt jag klistrad framför teven och det blev en hel del väääldigt sena nätter för att följa mina idoler och annan idrott som ju sändes på primetime för kanadensare och amerikaner.
Uffe gick tyvärr inte vidare från 1500m-försöken efter att ha blivit bortskuffad av banan av en medelmåttig haitier, men Anders gick till final på 3000m hinder. Där var han också lite av en favorit efter att ha satt dubbla världsrekord året innan.
Loppet har verkligen gått till historien. Och det av två anledningar. Dels för att Anders både vann och satte världsrekord i en OS-final. Det är verkligen inte något som tillhör vanligheterna. Läs gärna A Lennart Julins krönika – OS-guld och världsrekord – hur svårt kan det vara – om hur sällan det händer. Den finns på Friidrottaren.com och handlar i första hand om Mondos bedrift i somras. Dels för att det är en oförglömlig upploppsfajt där östtysken Baumgartl faller på sista hindret.
I veckans upplaga av podden Sporthuset kan du höra Anders själv berätta om hans upplevelser och minnen av loppet, samt om hur han tränade och en massa annat intressant. Lyssna gärna på hela programmet eller hoppa in efter 20 minuter då Anders, tillsammans med Andreas Almgren intervjuas av Tommy Åström.
Janne Åkerblom