Första gången på Lidingö
Det är en ovanligt varm sommardag. Året är 1993 (eller kanske 1994…). Jag och Lena är på Bosön för att köra ett snabbhetspass på de gummiasfaltssvarta rundbanorna – mest asfalt, lite gummiliknande material. Där stöter vi på en av mina gamla lumparpolare från idrottsplutonen vid K1 – den alltid lika kolugne Johan Engquist. Ja, visserligen hoppade den dåvarande sprintern Johan av sin militärtjänstgöring rätt snabbt, men vi lärde i alla fall känna varandra. Han kom från Råneå i Norrbotten och mina föräldrar bodde då i Luleå, så vi hade ju en del gemensamt. Och nu kommer han gående mot oss med ett stort igenkännande leende. Vi möts ungefär där vi ställt våra träningsväskor, en bit från den gamla läktaren som är i stort behov av renoveringar och i princip bara består av ganska slitna träplankor upplagda på en minst lika sliten stålställning.
Johan berättar att han är där med en träningsgrupp av friidrottare från Ryssland och Ukraina, kanske från ytterligare något land av de forna sovjetstaterna. Jag visste att han i sitt tidigare jobb som säljare och försäljningschef för Nordic Sport hade rest en del på Östeuropa och att där kommit i kontakt med flera elitfriidrottare. Sedan ett par år tillbaka har han nu rollen som manager för dem.
Vi småpratar lite innan han pekar på och presenterar oss för några av friidrottarna. Han berättar att det är några riktigt bra sprinters, stavhoppare och häcklöpare i gruppen som nu är i Sverige för att träna. Några av dem tillhör den absoluta världseliten. Det är här och nu som jag för första gången träffar Ludmila Narozjilenko, tjejen som ett par år senare skulle börja tävla för min klubb, IFK Lidingö, gifta sig med Johan, ta hans efternamn, bosätta sig på Lidingö och vinna både OS-guld och VM-guld för Sverige – och framförallt vinna svenska folkets hjärtan. Det han inte berättar är att Ludmila för tillfället är avstängd för dopning.
Visserligen hade jag redan sett henne tävla. Jag, Toralf Nilsson, Kalle Hagström och Anders Karlsson hade varit på plats under VM i Tokyo och där sett henne vinna guld på 100m häck. Men för oss var hon då – 1991 – bara en kugge i det sovjetiska propagandamaskineriet. Ännu en ”rysk” friidrottare som antagligen var fullproppad av kemiska preparat som gjorde henne snabbare, starkare och fick henne att orka fler och vassare träningspass. Så då brydde vi oss inte särskilt mycket om henne och hennes framgångar. Annat skulle det bli ett par år senare. För då – i slutet av 1990-talet – låg svensk friidrotts fokus i mångt och mycket på just den här tjejen: Ludmila Engquist.
Ingen var större än Ludmila de där åren. Hon var bäst i världen och hyllad som den svenskaste svensk som någonsin funnits.
Comebacken efter bröstcancern
Men låt oss nu hoppa fem år framåt i tiden, till en annan varm sommardag. Närmare bestämt 30 juli 1999. Platsen är Stockholms stadion och jag har rollen som regissör för världens då kanske allra främsta friidrottsgala. Under ett par år har vi i rasande fart utvecklat DN-galan ur showsynpunkt med speakrar, musik, tv-samarbete och tajming. Varenda detalj är nu verkligen genomtänkt och kvällen till ära ska Ludmila Engquist göra comeback.
Hon har som nybliven svensk alltså redan vunnit olympiskt guld i Atlanta 1996 och VM-guld i Aten 1997. Men i april 1999, ett par månader före DN-galan, blir hon diagnostiserad med bröstcancer och genomgår en tung behandling med cellgifter. Trots det tuffa beskedet och svårigheterna att orka träna med alla cytostatika fortsätter hon att träna hårt. Enormt hårt. Den tjejen har verkligen en vilja av stål och en kropp som klarar det mesta.
Ett par dagar innan hade hon och Johan meddelat att det skulle bli en comeback och det just på DN-galan mot den absoluta världseliten. Vi visste att det här var ett moment for the life, inte bara för Ludmila utan för hela publiken på det fullsatta gamla olympiaborgen. Det här måste regisseras väl.
Vi stuvade om lite plats i minutprogrammet och såg till att inget annat avgörande skulle ske precis då när Ludmila skulle göra entré på löparbanan. Tanken var att hon skulle komma in i gången från läktaren vid spjutansatsen mitt i fondläktaren och sedan inför publikens jubel sakta gå de 250 meterna på löparbanan längs läktaren vid Sofiavägen, vinkandes till publiken och fortsätta runt i Valhallavägskurvan till startplatsen för häckloppet. Och så blev det.
Ludmila hade själv önskat att vi skulle spela ”Här kommer Pippi Långstrump” – både Pippi och hon var ju ”världens starkaste tjej” – när hon skulle komma in, men Johan övertalar henne att hon istället ska göra entré in till tonerna av Bachman Turner Overdrives ”You ain’t seen nothing yet”.
Music directorn Claes Noting sätter igång musiken i exakt rätt ögonblick när Luddan gör entré och speakern Hans G. Lindskog påannonserar hennes närvaro.
Det blir en formidabel succé. Applåderna och hyllningsropen vill aldrig ta slut. Håret reser sig på armarna hos oss som jobbar med regin. Säkert också på de flesta av de 15 000 åskådarna på Stadion. Det här var större än vad vi vågat föreställa oss. Och det här var ju ändå före loppet. Tänk hur det skulle kunna bli om hon dessutom skulle springa bra och vara hyfsat nära de andra världsstjärnorna.
Och nu är det dags. Vi kör introjingeln och presenterar stjärnlöparna en efter en. Ludmila på en av mittbanorna. Hon ler, hälsar med armen till publiken och tar emot applåderna som aldrig vill ta slut. Det blir flera sekunder extra fokus på Ludmila innan vi kan gå vidare i presentationen. Det är stort. På åttonde banan har för övrigt en 18-åring Susanna Kallur fått en startplats, vilket skulle bli en smygande inledning på hennes karriär – men det är en helt annan historia.
På eeedra platser. Löparna går ner i startblocken. Stadionpubliken är knäpptyst.
Fääärdiga. Luften dallrar av spänning och förväntan. Allas blockar är riktade mot hundrametersstarten.
Pang!
Ludmila får en helt okej start, men det är på andra halvan som hon närmar sig Melissa Morrison, Sharon Couch och Delloreen Ennis. Fast publiken ser nog inte de andra löparna. De har helt säkert bara ögonen på Luddan. Och de ser att hon äter in centimeter för centimeter på de andras försprång för att på mållinjen faktiskt vara parallellt med Melissa, ja kanske till och med först. Målfotot visar att hon vinner loppet knappt med klart – med en hundradel före fjolårsvinnaren Morrison. Vilket jubel! Vilken succé! Vilket historiskt ögonblick! Det dröjer förstås ett tag innan vi kan fokusera på något annat i tävlingen.
En knapp månad senare tangerar hon sitt eget svenska rekord – 12.47 från OS i Atlanta – när hon tar brons i VM i Sevilla. Större än så kunde hon inte bli. Jo, kanske ett halvår senare. För på Idrottsgalan 2000 tar hon hem fyra priser – Årets kvinnliga idrottare, Årets idrottspersonlighet, Årets prestation och Jerringpriset. Det är kanske där och då som hon är som allra störst. Ofattbart stor.
Från toppen är det bara utförsbackar
Sen går det utför. Först nerför isrännan i rollen som bobåkare. Det går ganska bra. Nästan riktigt bra. Sen i rollen som avstängd och för andra gången dopad fuskare. Det är inte bra. Verkligen inte. Den historien berättas föredömligt i de första avsnitten, Ludmila – Drottningen av Sverige, och Ludmila – Drottningens fall, i serien Hall of Fame på SVT Play.
Ludmila kommer till IFK Lidingö
För det var inte första gången Ludmila stängdes av för dopning. När jag träffade henne på Bosön, den där dagen 1993 (eller 1994) berättade alltså inte Johan att hon då var avstängd för dopning efter det att hon åkt dit i ett dopningsprov 1992. Men det kom förstås fram när Johan inledde diskussioner med IFK Lidingös ledning för ett samarbete.
Historien om hur hon ”rentvåddes” från den där dopingdomen, lärde sig svenska och blixtsnabbt blev svensk medborgare våren 1996 har berättats många gånger. Samma år vann hon alltså OS. Och hon tävlade för IFK Lidingö. Johan hade året innan kontaktat klubben och vi såg fram emot att kunna ta emot en blivande elittränare. Den kunskapen hon hade med sig från sovjettiden kunde vara värdefull. Men det visade sig att hon faktiskt tänkte sig ett andra varv på karriären.
Det var förstås tveksamt om vi skulle ha henne i klubben med tanke på den där dopningavstängningen hon hade i bagaget. Men hon var ju ändå friad. Fast när klubben i samma veva förde diskussioner med den svenska tidigare avstängda sprintstjärnan Linda Haglund satte jag ner en fot och sa att vi samtidigt faktiskt inte kunde ta emot två tidigare dopingavstängda elitidrottare som tränare. Vad skulle det ge för signaler till barn, ungdomar och deras föräldrar? Det blev ”bara” Ludmila.
Nuförtiden skryter vi i klubben inte så ofta med vårt fina klubbrekord på 100m häck eller att en av våra aktiva faktiskt har vunnit både OS och VM. Vår besvikelse var förstås avgrundsdjup när Luddan visade sig vara dopad för andra gången. Vi kände oss grundlurade. Nån hade dragit ner brallorna på oss och vi stod där med rumpan bar, kändes det som. Visserligen var det nu under hennes tredje karriär, nu som bobåkare och visserligen hade hon då bytt från IFK Lidingö till Axa Sports Club. Men den där förhoppningen om att ha en extra kunnig tränarresurs i form av Ludmila Engquist i klubben gick i alla fall i stöpet.
Hur som helst kan man imponeras av hennes karriär, hennes järnvilja och förmåga att komma tillbaka. Och man kan känna besvikelse över att det gick så långt att hon valde att dopa sig igen i sin satsning på en medalj även i bob. Man fattar inte. Och hon kanske inte heller fattade hur mycket hon hade att förlora.
Några i klubben har då och då träffat Ludmila och Johan på träningsläger på den spanska solkusten, i Alfas del Pi och Alicante, men det är i princip all kontakt vi har haft. Men varken Ludmila eller Johan blev till exempel inbjudna till vårt 90-årskalas för nåt år sen, trots det där OS-guldet och det där VM-guldet.
Har du inte sett dokumentären om Ludmila bör du göra det. Det är en berättelse om svensk idrottshistoria som har en liten, liten del IFK Lidingö i sig. Finns på SVTPlay
Janne Åkerblom
* Ludmila frikändes aldrig från första dopningsförseelsen. Hennes resultat från den tiden finns inte med i några officiella statistiklistor.
