Det var här jag blev löpare. Hade jag tagit höger hade jag nog hållit mig till sprint och längd, men nu tog jag till vänster. Till min förvåning förvandlades den där grusvägens nerförsbacke alldeles snart till en uppförsbacke som liksom aldrig ville ta slut. “Men det var väl rätt”, tänkte jag. Även om jag inte hade sett backen på kartan.
Har du sprungit vilse nån gång? Jag har det. Några gånge. En gång sprang Tomas Kajander och jag ett spår vid Hellasgården som visade sig vara en led och vi hamnade i Solsidan. Men det här var den första gången jag sprang vilse. Det var påsken 1975. Jag var tolv år gammal och skulle fylla tretton. 60m och längd var min grej. Gillade också 400m. Jag var på landet och hade spanat in en lite längre runda. Som skulle vara typ 15 km. Okej, ganska långt för en sprinter, men jag ville ju även kunna springa bra på 1000m. Ola Svensson, Abbe Arbestål och Lars-Göran Pettersson utgjorde ju ett vasst lag på 3x1000m och där ville jag vara med att tampas om platserna i laget. Så 15 km var just ”okej”.
Om jag nu hade valt vägen till höger, det vill säga. Men nu gjorde jag inte det. Jag hade valt vägen till höger…
Efter några kilometer (ja, då hade uppförsbacken i alla fall tagit slut) insåg jag att jag nog hade tagit fel väg, men tänkte att det snart skulle komma en genväg som gjorde extrarundan bara lite längre än tänkt.
Det gjorde det inte.
Så jag sprang på. Det var lite spännande att vara där ute i skogen alldeles ensam. Och lite otäckt. Men jag hade sagt till mamma och pappa att jag skulle springa lite längre än vanligt och om jag inte skulle vara tillbaka inom två timmar så kunde de åka och leta efter mig.
Nu när jag är på landet tänkte jag att jag skulle cykla den där rundan jag sprang vilse som tolvåthalvåring. Den där långa backen var minst lika lång nu som då, trots att jag hade cykel. Och skogen var lika ödslig nu som då. Men med den skillnaden att det var flera nya vägar som jag testade och som efter ett par kilometer avslutades med en vändplan vid en skogsavverkningsplats. Så nu cyklade jag vilse när jag skulle cykla vägen som jag en gång i tiden sprang vilse på.
Jag funderade på vad mitt tolvåriga jag tänkte. Det var väl bara att ”jag kommer nog fram till slut, bara jag håller till höger”. Nu när jag höll till höger kom jag bara in på återvändsskogsvägar. Men till slut kände jag igen mig. Efter en onödigt lång raksträcka kom jag ut till asfaltsvägen mellan Kisa och Malexander.
Då, påsken 1975, hade jag inte riktigt känt igen mig. Inte direkt. Jag var nästan ända borta i Svalsjö, jag hade 19 kilometer i benen och där vid asfaltsvägen – eller var det ens asfalt där, på den tiden 1975? – stod en skylt som visade att det var 11 kilometer till Malexander. ”Om man inte springer vilse”, tänkte jag. Den där onödigt långa backen precis där jag sprang vilse var rena barnleken mot att ha 11 kilometer kvar. Men det var bara att bita ihop och fortsätta springa.
Så det gjorde jag. Med duktigt trötta ben.
När jag hade knappa fyra kilometer kvar mötte jag en bil som jag kände igen. Det var farsan och morsan som faktiskt hade hörsammat min uppmaning om att de skulle ut och leta efter mig om jag inte kom hem i tid. Gissa om jag var glad!
Och med 26 tillryggalagda kilometer var det bara att inse att det var medeldistansare jag skulle bli.
Janne Åkerblom
