Vi har med spänning följt våra aktivas resa mot att försöka ta sig till OS och reagerade tidigt på att de uppsatta kvalgränserna kändes väldigt tuffa. I takt med att våra aktiva presterat på hög internationell nivå så har vår förhoppning varit att de ändå skulle bli uttagna på SOKs grund- eller framtidskriterium.

När det i onsdags blev klart att ingen av våra fem hinderlöpare blivit uttagna, trots att de väntades bli inbjudna av det internationella friidrottsförbundet, aktualiserades frågan om gränserna igen.
Är de verkligen rimligt satta?

Vi gick tillbaka till SOKs nomineringsgränser som gällde till OS i Tokyo 2021 och konstaterade då följande:

För herrarna gällde till Tokyo en direktnomineringsgräns på 8:22. Till Paris 2024 har den gränsen ändrats till 8:15.5, och hela det nomineringsspann som nu satts upp ligger flera sekunder under Tokyos direktgräns.

Tittar vi samtidigt på herrarnas toppbredd i världen, och jämför t ex topp-20 i världen 2021 och 2023, så har denna inte förbättrats, utan samma resultatnivåer gäller.

Samma faktum gäller damerna, där SOKs direktnomineringsgräns ändrats från 9:30 till 9:19 från Tokyo till Paris och även där ligger hela nomineringspannet många sekunder under den direktgräns som gällde till Tokyo. Ser vi till toppbredden, topp-20 i världen, har denna bara förbättrats med ett par sekunder. Den användning av karbonskor som sägs ha höjt resultatnivån fanns utbredd redan innan Tokyo.

Samtidigt har SOKs uttagningskriterier till Paris ändrats från ”kunna konkurrera om topp-8” till ”kunna konkurrera om topp-12”. Det borde ha inneburit att nomineringsgränserna skulle bli något lättare, inte som nu radikalt tuffare.

Vi har tittat närmare på de gränser som tagits fram till Paris, och vår slutsats är att de beräkningsgrunder som legat till grund för direktgränserna är felaktigt framtagna.

Metoden man har använt tar fram ett resultat för en typaktiv som förväntas komma topp-12 på OS. Att "kunna konkurrera om topp-12" och "förväntas komma topp-12" bör rimligen vara väldigt olika saker. SOKs kriterie är formulerat "kunna konkurrera", inte "förväntas komma".

Beskrivet i mer detalj så har man tagit 20 aktiva som placerat sig på plats 10-14 (i snitt 12a) på de fyra senaste globala mästerskapen (VM/OS). Man har sen tittat på deras årsbästa innan mästerskapet och tagit ett medelvärde av dessa. Problemet är ju att alla dessa 20 aktiva placerat sig i snitt topp-12, och därmed bevisligen "kunnat konkurrera om topp-12". Om man tar ett snitt av dessa, så utesluter man hälften av alla som bevisat sig kunna komma topp-12. Man får istället fram en statistisk typ-person på en aktiv som förväntas komma topp-12.

Eftersom direktgränserna ligger till grund för spannet, så blir också spannet felaktigt. Spannet är till för att fånga upp flera prestationer som ligger strax under direktgränsen, och i en gren som hinder konstaterar vi att det pga. av väder, vind, farthållning är minst lika svårt att göra flera tider i spannet som att göra en tid under direktkvalet.

Beräkningsfelet gör att gränserna blir för tuffa i alla grenar, men i en jämförelse med Tokyo-gränserna sticker 3000m hinder ut extra mycket.

SOK har i sin kommunikation i media sista dagarna varit tydliga med att man gått på de normgränser som satts upp, och därmed är vår slutsats att bedömningen av både grundkriteriet och framtidskriteriet gjorts på felaktiga grunder.

Vi ber SOK om en förklaring till hur man tänkt när man försvårat gränserna med 6,5 respektive 11 sekunder sen Tokyo 2021, och hur man tänkt när man satt upp beräkningsgrunden till gränserna.

Vi hoppas också att SOK tittar på vad som faktiskt krävts för att komma topp-12 på de globala mästerskapen, och utifrån det gör en ny bedömning av grund- och framtidskriteriet för våra fem hinderlöpare.

Undertecknat representanter för klubbarna:

Täby IS Friidrottsklubb, Michael Matton Jernberg, Elitansvarig

Hässelby SK, Bengt Olsson, Ordförande

IFK Lidingö, Mikkel Mördrup, Ordförande

Ullevi FK/IK Vikingen, Estelle Montler, Klubbchef

Sävedalens AIK, Jeanine Nygård, Klubbchef