Det har skrivits om det på sociala medier, i tidningar och bloggar. Det snackas om det i radio och tas upp i tv. Alla undrar: Hur tar Sveriges Olympiska Kommitté ut deltagarna till OS i Paris?
När de sista namnen presenterades i går saknades det några som egentligen borde vara självklara. En av dem är vår hinderspecialist Simon Sundström. Han är väl inte tillräckligt bra, tänker en del. Det kanske SOK tycker. Ja, uppenbarligen gör de det.
För IOK och World Athletics tycker annorlunda. I just 3000m hinder vill de att de 36 bästa i världen ska delta. Man kan kvalificerar sig till OS på distansen genom att springa på 8:15.00 eller bättre. Gör man det tar man sig till OS på tid. Men bara tre från varje land får vara med, så om det exempelvis är en klase kenyaner som springer snabbare än så får den kenyanska uttagningskommittén ändå bara ta ut tre.
Det verkar som om målet är att kanske någonstans från hälften till uppemot två tredjedelar av deltagarna ska ha klarat uppsatta resultatkriterier. Men då har man ju inte fulla startfält. Därför har man som en kölista av aktiva som är närmast att kvala. Det är inte bara rena tider, utan man får typ poäng genom att nå resultat och ta framskjutna placeringar i viktiga lopp, som galor och mästerskap. I den senare kategorin ingår exempelvis EM och SM. Och då rankas man i jämförelse med andra aktiva. Den här rankingen finns på Road to Paris.
I den här rankingen låg Simon på 26e plats, och det med de direktkvalade inräknade. Bakom sig har han alltså tio aktiva på rankingen upp till plats 36. Simon har tagit värdefulla rankingpoäng i bland annat Diamond League-galorna i Doha och på Bauhausgalan i Stockholm. Förra året var han i VM-final och han har sprungit fortare i år än någonsin tidigare. Så någon fel på formen är det ju inte.
Hans stora – ja, i princip enda – mål i år har varit OS i Paris. Det är det han har siktat på. Det är det han har tränat för. Det är det han har fokat på. Loppen i galorna har varit för att mäta sig med motståndet och successivt bygga upp formen mot OS där en finalplats hade varit klart inom rimligheternas gräns. Simon har, till skillnad mot många andra, inte vansinnighetsjagat tider för att klara kvalgränsen. Hans årsbästa på 8:17.15 är visserligen dryga två sekunder från vad som krävdes i tid, men klart bättre än många av de som nu hoppar upp ett snäpp i rankingkön när Simon (och de andra svenskarna) får gå ur kön.
Det där var ju inte direkt vad IOK hade tänkt sig. Nu är det plötsligt ett gäng klart sämre löpare som får chansen att vara en av de 36.
Vän av ordning påpekar förstås att Simon inte var i EM-final och det är förstås rätt. Hade han tagit sig dit hade det kanske varit annorlunda. Men bara kanske. För till EM-finalen på Roms olympiastadion gick det två svenskar som också har placering bland de 36 främsta på rankingen. Men de har inte heller fått någon OS-plats. Så att vara i rankad bland de 36 och vara i EM-final var alltså inte någon garanti.
Gissningsvis hade Simon både behövt ta sig till finalen (nu var det kanske ett något mindre lyckat taktiskt försökslopp i EM, plus en oturlig inbromsning av löpare framför honom inför sista hindret som satte käppar i hjulet) och springa riktigt bra där. Kanske hade det behövts att vara bland de sex främsta. Och det var ju absolut något som både kapaciteten och formen hade räckt till. Och som var målet.
Trots EM-missen var teamet runt Simon ganska säkra på att det skulle bli en uttagning. Därför stod Simon över SM i Uddevalla för att koncentrera sig på träning och uppladdning inför OS.
Men förgäves.
För nu blir det inget OS.
Vi i IFK Lidingö skickar omtankar och hjärtan till Simon och coach Malin.
Vilka tankar vi skickar till SOK har vi inte bestämt ännu.
Läs mer på SVTs webbplats och hör Simon själv sätta ord på känslorna
Läs även Olof Silvanders krönika i Runners World
