På ett påsklovsläger ser man framför sig en vecka med värme, kunna träna lättklätt och rymma från svenska vintern. Tyvärr så var prognosen regn och blåst, så det var med viss oro vi gav oss iväg. Och visst blåste det, ca 20 m/s. Regnade – javisst och småkyligt.
Så förutom att ha planerat veckans träningsprogram fick ledarna Jessica, Anders och Lotta börja följa olika väderappar för att timme för timme hitta bra spotar med sol och uppehåll. Och vi måste ge oss en klapp på axeln, vi hade nog till slut bara två pass i regn. Övriga bjöd på sol eller moln, även om det var lite kyligt i början av veckan.
De aktiva som åkte var rätt spretiga i sina grenval, sin vana att träna och förberedda för ett läger. Så det erbjöds ett smörgåsbord med långa, mellan och kortare intervaller, häck, längd, spjut och styrka. Och visst blev det stela ben, men det hör ju till ett läger. Men alla hängde i på något sätt hela lägret.
Men ett läger är ju så mycket mer än bara träningen. Man skulle nästan kunna säga att träningen är det minst viktiga. Viktigare är det som sker mellan träningen. De gemensamma upplevelserna som man får. Allt från skruttiga hyrcyklar för att ta oss fram och tillbaka till arenan. Straffet för sen ankomst (10 armhävningar per minut), påskäggsletning i mörkret, glass till varje lunch och middag och glöm inte ananasen. Undrar hur mycket ananas man kan äta. Buffen var magiskt bra.
Ju längre veckan gick, desto varmare blev vädret och ju mer lärde alla känna varandra. Och jag vågar lova att när vi ses nästa gång på Lidingövallen så kommer det här gänget känna varandra betydligt bättre och ha en gemensam upplevelse som bara de har.
Vi ledare måste till slut berömma gänget. Alla skötte sig exemplariskt. Man tränade på utan knorr, man kom i tid, man var en schysst kompis. Det gör det värt att fixa och dra i ett läger, när man känner att alla kom hem med så mycket glada miner och minnen.
Drömmen för en lägerfixare är ju att kunna få med flera från klubben, ända till seniorer. Men vi hamnar ju i ett dilemma då påsklovet är den tid som skolungdomar kan åka och det är då självklart är som dyrast.
Så vi lämnar stafettpinnen till några av de andra gängen som vi vet drar iväg nu eller om någon vecka för att skapa sina minnen.
