I mars förra året blev du dubbel världsmästare i K35-klassen inne-VM för veteraner i Toruń i Polen. Hade du räknat med det?
– På 60 meter var det mitt mål och förhoppning att klara av. Men 200 meter kom mer som en chock!
Det satt hårt åt, speciellt på 200m. Berätta!
– Haha, ja jag kom till Torun rankad 4-5 tror jag. Jag blev faktiskt tvåa i mitt heat, men amerikanskan som vann heatet hade trampat på linjen två gånger och blev diskad. I finalen tänkte jag att det fick bära eller brista och planerade att trycka allt jag hade i 120 meter och hoppas på att försprånget skulle räcka. Det gjorde det nätt och jämt då jag bokstavligen faceplantade över mållinjen, på tangerat personrekord och som etta!
Vad har du får påbrå? Har dina föräldrar idrottat?
– Min pappa har alltid spelat fotboll vilket han gör än idag, snart 70 år gammal. Hans medaljer från olika veteranmästerskap har hängt i vår trapp där hemma så kanske det har gett en naturlig syn på att man kan fortsätta upp i åldern. Min mamma har inte idrottat på samma sätt, men jag är övertygad om att de snabba generna kommer från henne. Minns när vi var små och sprang ikapp på skoj att det var svårt att vinna över henne.
Men det är inte bara du som har fått talang för friidrott. Du har också en fyra år yngre syrra, Hanna, som har både sprungit sprint och 400m samt hoppat längd i Finnkampen. Fast för Finland. Berätta lite om henne!
– Ja, Hanna började friidrotta när jag slutade som 19-åring. Hon var snabbt bland de bästa juniorerna i Norden och visade upp stor talang i många grenar! Hennes bästa gren var nog långsprint men hon fick i sena tonåren problem med sköldkörteln och behövde tänka om kring sin träning. Därför blev det mer kortsprint och längdhopp istället. Men helt otroligt så tog hon sig till landslagsnivå även på de grenarna. Jag minns när vi var och hejade på henne på hennes första juniorkamp! Jag var så himla nervös och stolt över henne!
– Sen har jag även en storasyster som också alltid idrottat med oss /(gymnastik och friidrott) men inte varit lika förtjust i att tävla och följa program, haha. Men Zaida heter hon och friidrottade först av oss. Stavhopp var hennes favoritgren!
Hanna tävlar för Finland men du för Sverige. Ni kommer ju från Mariehamn på Åland. Hur kommer det sig att du flyttade till Sverige?
– Ja, precis. Både Hanna och jag flyttade till Sverige för att plugga. Hanna tävlade för Örebro när hon var aktiv här. Men då hon varit med i det finska juniorlandslaget så blev det nog naturligt för henne att fortsätta tävla för Finland samt att prioritera finska mästerskapen framför svenska. Jag hade bott i Sverige många år (pluggat och jobbat) när jag tog upp friidrotten igen. Då kändes det mer naturligt för mig att tävla där jag bor och där min tränare/träningsgrupp håller till.
Och så hamnade du på Lidingö, eller snarare Storholmen?
– Ja, precis. 2015 flyttade jag och min numera man från Kalmar till Stockholm. När vi letade boenden så uttryckte han att det skulle vara så häftigt att bo i Stockholm fast i en liten stuga, helst på en ö. När jag kollade bland lägenheter att hyra på Blocket så skrattade jag åt att hans drömbild dök upp. Vi åkte ändå och tittade på det och på den vägen har vi nu bott här över nio år och idag äger vi vår stuga.
Vad är din drivkraft? Du har redan hunnit bli bäst i världen!
– Mitt driv är nog nyfikenheten på hur snabbt jag kan springa! Det finns så många delar att utveckla. Det är häftigt att vunnit veteran-VM, men det som pirrar mest i magen är att stå på startlinjen med de snabbaste kvinnorna. Så att utmana tjejerna på vanliga SM ger absolut ett driv och motivation att gå till träningen. Sen älskar jag även att träna, framförallt tung och explosiv träning där jag får ta i allt vad jag har! Hade jag slutat tävla hade jag nog ändå fortsatt träna friidrott på något sätt.
Vi som sett dig tränar på Bosön nu i vinter har imponerats av din snabbhet, inte minst i starten. Är just starten din styrka?
– Ja, jag är en stark löpare, så starten och accelerationen är nog min styrka!
Vad kan du förbättra (ytterligare) och vad gör du för att lyckas med det?
– Känns som att det finns mycket att jobba med! Jag fortsätter att nöta och lära mig mer teknik. Man kan inte lära sig allt på samma gång utan känns som om några saker faller på plats för varje säsong. Så teknik och förståelse för rörelsen att springa fort är något jag jobbar på varje säsong. Det i sin tur kommer förbättra min toppfart vilket är ett mål.
– En annan viktig sak som jag blir bättre och bättre på att förbättra är min återhämtning. Den glöms lätt bort men har varit en stor del i min utveckling. Både sömn, prehab och att gå på behandlingar regelbundet.
Du höll alltså på tills du var 19 år gammal (2007) och sen hade du ett långt uppehåll. Varför slutade du med friidrott då?
– Efter studenten var jag nyfiken på att resa och hade drömt om Australien i många år. Det i kombination med att min friidrottsgrupp splittrades och tränaren slutade gjorde valet rätt enkelt för mig där och då att gå vidare med annat. Och är glad att jag gjorde det för var en stor upplevelse för mig och just då fick jag inte den energin av träningen som jag får idag.
Vad gjorde du istället? Nån annan idrott?
– Först reste jag till och från i två år. Sen pluggade jag och tränade som ”vanlig motionär”. Jag sprang till och med TRE halvmarathon under den här tiden. Jag pluggade och började jobba som personlig tränare. Styrketräning har alltid varit något jag älskat och efter några år i gymmet så hittade jag till Crossfiten. Där tändes lågan att tävla igen och att träna för att bli starkare, bättre och klara nya saker. Det var så kul! Efter några år var jag starkare än någonsin samt väldigt explosiv! Då började en nyfikenhet om vad jag skulle kunna göra för tid på 100 meter…
Och så blev du mamma 2017 – och sen började du igen. Vad var det som lockade då?
– Precis! Nyfikenheten om att sprinta igen kom precis innan jag blev gravid och hängde kvar. När jag var höggravid och väldigt begränsad i min kropp så längtade jag efter att kunna springa snabbt och hoppa högt! Det var någon frihetskänsla i det. Jag bestämde mig att ha som mål att träna mig stark nog första året efter graviditeten så att jag sen skulle kunna testa att friidrotta igen.
Sen blev du mamma igen (2020???). Har du blivit starkare av att bli förälder?
– Det stämmer. Efter två säsonger på friidrottsbanan blev jag gravid igen. På sätt och vis har jag blivit det, men inte bara fysiskt. Jag har bättre tålamod nu, snällare mot mig själv och litar på processen på ett annat sätt. Att vara mamma har hjälpt mig att fokusera på rätt saker, älta mindre och vara trygg i att jag är viktig och bra oavsett hur jag presterar. Är mer än lyx att också få stå på startlinjen och jag njuter av att friidrotten också får finnas med i mitt liv, men inte är hela mitt liv.
Vad gör du när du inte tränar? Vad har du för intressen mer än familjen och friidrott?
– Jag måste säga att i och med min elitsatsning så är det faktiskt främst träning och familj som hinns med just nu. Kan låta tråkigt i andras öron men jag älskar det! Sen jobbar jag som PT både med kunder i gym men också online. Och det är ju mitt intresse som jag älskar att kunna jobba med.
Nu går du snart in i 2024 års inomhussäsong. Vilka tävlingar börjar du med och vad har du för mål?
– Har i år främst tävlat i Stockholmsområdet för att få ihop min logistik med familjen. Men stora målet är ISM i Karlstad. Mina mål för säsongen är som alltid att springa snabbare än någonsin. Har checkat av delmålet 7,51 som var klubbrekordet i Lidingö. 7,49 är mitt personrekord som jag hoppas kunna putsa!
Och till sommaren?
– I sommar är det SM i Uddevalla samt Veteran-VM i Göteborg som är huvudmålen. Jag hoppas få vara skadefri och frisk hela våren/sommaren så att personrekorden kan kapas ytterligare.
Vi håller tummarna. Lycka till i inomhus-SM nästa helg!
