Operation Rädda Lidingövallen
Ungefär samtidigt som det var mest jobb inför och under VM var vi på väg att förlora Lidingövallen som möjlig träningsarena. Ett på pappret hyfsat alternativ på Bosön hade vunnit de styrande politikernas gillande, men många ansåg att läget och det faktum att det snarare var Djurgården fotboll och Svenska Fotbollsförbundets anläggning skulle begränsa våra möjligheter. Så Curt Högberg drog igång en proteströrelse där jag hjälpte till med kommunikation och mycket annat. Vi kämpade för Lidingövallen, vi kämpade för friidrotten, vi kämpade för spontanidrottens möjligheter. Vi samlade in namnunderskrifter från Lidingöbor som krävde en folkomröstning och till slut gav politikerna med sig. Men jösses vad det tog på energin.
Det här ökade mitt engagemang i vår verksamhet. Men inte bara mitt. Många andra kom också tillbaka och många nya kom till. Vi visste att vi som klubb behövde växa för att motivera både vår och löparbanornas existens. Vår barn- och ungdomsverksamhet behövde bli större. Vi behövde också växa för att sköta vår del av och därmed öka intäkterna från Lidingöloppet. Fler barn och ungdomar i klubben borde också ge ännu fler medlemmar, fler ledare, bättre verksamhet, fler talanger och därmed också ökad elit. På ett par år växte vi från typ 400 medlemmar till nästan 1700 som mest!
Team 2000-2001
År 2008 var Malex åtta år och det var dags att dra igång en träningsgrupp för dem som var födda de första åren på 2000-talet. Jag vill dock inte ta på mig hela ansvaret för att leda 2000-gruppen. Samtidigt gick Staffan Movin i motsvarande tankar för 2001:orna. Han ville inte heller ta på sig totalansvaret. Så då föreslog någon att vi skulle slå ihop de tilltänkta grupperna och så blev det.
Första året med en träning i veckan och successivt blev det någon till. Vi har haft många tränare och hjälptränare i gruppen genom åren – Therese Holm, Cissi Klinth, Maria Pålson, Lars-Kristian Feste, Ann-Charlotte Lusiak och många flera. Staffan och jag ledde gruppen i över tio år. Ja, inte bara vi, men vi var med från första till sista träningen mer än tio år senare.
En aktiv som var med från början – hon är visserligen född 1999 – var Johanna Hellman. I dag är hon den enda från gruppen som fortfarande håller på. Att hon skulle bli en rackarns vass stavhoppare såg vi inte komma då.
Klubbens webbplats
Från någon gång 2007/2008 började jag även skriva på IFK Lidingös webbplats lidingofri.se. Det har blivit några tusentals artiklar, notiser och krönikor där genom åren.
Fina och ganska unika jobberbjudanden
Under senare delen 00-talet fick jag ett par fina erbjudanden, eller åtminstone förfrågningar, om uppdrag inom internationell friidrott. I samband med japanska mästerskapen var jag på en finare middag som Internationell friidrottsförbundet anordnade tillsammans med organisationskommitten i Osaka. IAAFs dåvarande (en av tre) vice ordförande Dapeng Lou jobbade även med de kommande OS-tävlingarna i Beijing året därpå. Han frågade om jag ville regissera tävlingarna i Kina. Men med bara ett år kvar till OS och med vetskapen om hur mycket jobb som skulle krävas för att göra något riktigt bra valde jag att inte gå vidare. Det är inte alls säkert att jag hade fått uppdraget, men det var en frestande fråga.
Sista dagen på mästerskapen i Osaka kom representanter för VM i Daegu i Korea som var två år bort i tid och frågade samma sak. Där hade jag gärna varit med, men det rann ut i sanden.
Förberedelserna för Diamond League drar igång
DN-galan hade varit med och tagit initiativet till Diamond League och jag jobbade med det på lite olika sätt. Bland annat var jag med i deras tv-grupp, som representant för event presentation-delen av tävlingarna.
Jag fick också en ganska konkret fråga om att bli ansvarig för Diamond League. I efterhand är jag glad att jag inte gick vidare där heller. Det var inte så lätt att fatta ett sånt beslut med två små barn och vetskapen om att jag antagligen behövde vara på resande fot från typ slutet av april till slutet av september. Jag hade heller inte varit rätt person för vad som sen behövdes göras.
På uppdrag av Europeiska friidrottsförbundet
Under 2008 planerade Europeiska friidrottsförbundet att göra om den gamla Europacupen för landslag. Det blev Lag-EM istället och den första upplagan skulle komma att gå i portugisiska Leiria året därpå. Man hade också tänkt införa lite olika regler för att göra tävlingarna mer spännande för publiken. Bland annat korta ner de horisontella teknikgrenarna till fyra försök istället för sex där inte heller alla fick göra alla försök och det mest konstiga: att vissa varv var viktigare än andra under 3000m-loppet – då gällde det att inte vara sist för då skulle man bli avplockat.
Jag blev inbjuden till en workshop i Helsingfors där de nya idéerna presenterades. Jag kan knappast säga att jag var överförtjust över de påhitten. Men okej då. Jag tyckte till och analyserade svårigheterna att genomföra dem och för publiken att begripa dem. Jag skrev en rapport. Under sommaren fick jag sedan åka till fyra tävlingar i Spanien där de nya reglerna testades. De aktiva hajade dem inte riktigt, trots flera genomgångar. Jag skrev en ny rapport om svårigheterna.
Men när tävlingarna i Leiria 2009 skulle genomföras gällde de nya reglerna. Ungefär allt som jag hade pekat på som kunde gå snett gick mycket riktigt också snett. Bland annat var den spanska favoriten på 3000m – Natalia Rodríguez – sist vid första ”avplockningsvarvningen”. Det svenska laget hade smart nog satt in en stark 800m-/1500m-löpare som skulle ha krafter att spurta mitt i loppet. Det var IFK Lidingös Charlotte Schönbeck som hade koll på reglerna. Vilket tydligen inte spanjorskan hade. Hon fortsatte hela loppet och ville inte förstå varför hon inte vann när hon var först över mållinjen. Ingen direkt storsuccé för de kontroversiella reglerna.
Och så blev jag författare!
Jag fick också fler uppdrag av Europeiska friidrottsförbundet. Dels var det ytterligare föreläsningar om Event Presentation, dels fick jag frågan om jag kunde skriva förbundets första guidelines kring hur man på bästa sätt ska presentera friidrottstävlingar.
Jag har senare i ett par kommande internationella mästerskap fått tips av arrangörerna om att läsa en bok om just det här så att jag ska kunna göra mitt jobb bra. Då är det rätt skönt att kunna säga:
– Ja, det är bra att det finns en bok om det här. Det är förresten jag som har skrivit den.
När kungen kom till Lidingöloppet
Alla de här åren under 2000-talet (och ja, även fortsättningsvis) har jag förstås också jobbat med Lidingöloppet. Främst med marknadsföring och som speaker, men även i en del andra roller.
Som speaker införde jag någon gång i början av noll-noll-talet ”det trefaldiga Lidingloppslevet” till pristagarna som får gå upp på scenen och ta emot sina priser. Nu tycker jag att det är en aning tjatigt, men gissa hur många som kommer fram och säger att just det där är en viktig tradition. Så ska man förnya eller hålla fast vid traditionerna? Både och, men det gäller att förnya i tid!
I början av september 2003 gjorde kung Carl Gustaf en Eriksgata där han besökte Lidingö. Jag fick äran att vara speaker på det så kallade Kungaloppet där årskurs fem fick springa ett litet Lidingöloppet med start och mål på Grönsta gärde. Att vara speaker var kanske inte så svårt, men hela grejen blev typ 90 minuter försenad då det var flera stopp på vägen som drog ut på tiden. Då handlade det mer om att motivera löpare och publik att vara kvar.
När väl kungaparet kom gick det undan och jag hade dessutom ett något nervöst specialuppdrag. Kungen skulle nämligen vara starter och för att vara starter behöver man förstås en startpistol. Som speaker var jag också den som skulle överräcka startpistolen till kungen.
Lätt som en plätt. I vanliga fall. Men det var ju ändå så att jag plötsligt, när jag stod precis nära Sveriges konung, skulle hala upp en pistol ungefär i maghöjd på honom. Känn på den grejen. Man vill ju liksom inte bli nerskjuten av polisen eller livvakterna… Så jag fick ägna lite extra tid med att gå runt till dem och förklara vad som skulle ske. De sa att det hade koll, men helt lugn kunde jag ju inte vara.
Tyvärr fick jag inte intervjua kungen. Det ville han inte.
– Men, sa han, jag tar gärna mikrofonen och säger några ord.
Det gjorde han förstås riktigt bra och sen startade han loppet. Det gick också galant!
Janne Åkerblom
