Önskningar och stordåd
Det var nyårsafton. 1973 skulle bli 1974. Jag var elva år gammal. Vi var på landet i Malexander. Snön låg vit på marken. Stjärnorna fyllde himlavalvet. Det var mörkt ute. Men uppe i farmor och farfars hus sprakade elden i öppna spisen och delar av släkten var samlad. Det var dags för önskningar och stordåd.
Har du inte någon koll på vad önskningar och stordåd står för på nyårsafton? Då ska jag berätta det.
Stordåd är bra saker man har gjort under året. Som att lära sig cykla, bestiga Kilimanjaro, ta silvermärket i simskolan. Ja, du fattar. På nyårsafton gäller det att komma ihåg några av årets stordåd, för då ska de antecknas i en stor bok. Till exempel farmors stora bok.
Jag minns inte vad jag hade gjort för stordåd just 1973, året jag hade fyllt 11 år. Kanske hade jag fångat nån stor abborre i Sommen. Kanske hade jag vandrat i fjällen med pappa. Men jag minns mycket väl vad jag önskade mig av det kommande året. För önskningar hänger ihop med stordåd, för det är sånt man önskar bli bättre på, göra eller uppleva (men absolut inte saker som man önskar få).
När farmor frågade mig vad jag hade för önskning inför 1974 sa jag ganska bestämt:
– Jag ska börja friidrotta i IFK Lidingö.
Och det gjorde jag också. Så nästa nyårsafton kunde farmor skriva med sin kulspetspenna och sin oefterhärmliga skrivstil att jag hade uppfyllt den önskningen som sedan alltså förvandlats till ett stordåd. Ett mycket viktigt stordåd.
Även min mamma förde bok över önskningar och stordåd. Efter att detta publicerades grävde hon fram boken från 1974 och skickade mig facit på vad jag önskade mig. Så här stod det i boken:
Till fjällen med pappa*
Fiska gädda och sutare*
Åka utomlands
Komma med i IFK Lidingös friidrottssektion för att bli ännu bättre i friidrott*
Inga nya knä- och benskador
Få vara frisk
Få se pilgrimsfalk*
En stjärna betyder att önskan blev uppfylld under 1974
IFK Lidingö friidrottssektion startade Friidrottsskolan
Våren 1974 drog Friidrottsskolan igång. Vi var många småttingar födda 1961, 1962 och 1963 som samlades på Lidingövallens träläktare för en första träff med ledarna. Minns att Thomas Mörk och Janne Karlsson tog med oss på ett första löppass längs med Kyrkvikens södra strand, förbi kyrkan och Trimergården. Ett par hundra meter senare stannade vi för att göra rörelser innan vi sprang tillbaka.
Det här, det kände jag, var min grej. Att få springa. Vilken frihet.
Jag hade ju börjat för att min gympalärare Lasse Eriksson tyckte att jag var snabb på 60 meter, bra i höjd och längd. Plus att springa den cirka 300 meter långa sträckan på Pilvägen från badet upp till Skärsätra skola. Jag kanske hade bestämt mig för att bli friidrottare långt tidigare också. Jag gillade ju att se friidrott på teve. Flera år tidigare hade min dagmamma frågat mig vad jag skulle bli när jag blev stor.
– En sån som springer runt runt på en löparbana, var mitt självklara svar då.
Ja, och så hade jag naturligtvis även sprungit Lilla Lidingöloppet med en niondeplacering som bäst innan jag gick med i friidrotten. Och varit med på Lidingö skolmästerskap med två fjärdeplatser som bäst. Och innan dess var jag med i orienteringen.
Men nu var det våren 1974 och jag hade precis börjat friidrotta. Flera av dem som var med där på Friidrottsskolans första träning har jag fortfarande kontakt med. Håkan Persson, Ola Svensson, Abbe Arbestål, Massi Bianchessi och Janne Englund. Senare kom bland andra Micke Enquist (numera Eberfors) med.
Internationell friidrott på Lidingövallen
Lidingövallens banor var stenhårda. De var belagda med ett slags gummiasfalt. Det var som asfalt fast med en massa gummi inblandat. Den där gummin försvann med åren. Dels fastnade den i spikarna som alltid fick rengöras. Dels verkade det som att den smälte bort under varma sommardagar.
På Lidingövallen arrangerades Collyspelen i månadsskiftet maj/juni. Det var årets första internationella tävling i Sverige och drog stora skaror av åskådare. IFK Lidingö lyckades alltid sätta ihop riktigt bra startfält. Det året, eller om det var året därpå, var exempelvis världsrekordhållaren på 1500m – tanzanierna Filbert Bayi – på plats. Minns också att Ricky Bruch var där ett av mina första år som aktiv. Han var gigantisk och minst lika stor idol som Daniel Ståhl är i dag. Han ställde upp alla autografhungriga Lidingöbarn i led på gräsmattan och delade sen ut färdigautgraferade idolkort.
Klubbmatcherna var viktiga och vi hade lag i S:t Erikscupen. Första matchen var en bortamatch på Hässelby IPs kolstybbsbanor. Där sprang jag 60m, hoppade längd och fick äran att föra pinnen i mål på sistasträckan i P12-laget på 4x60m. Då hade jag ännu inga spikskor utan sprang i strumplästen i gulblå fotbollsstrumpor.
Några längre sträckor sprang jag inte eftersom Abbe, Ola och Lars-Göran Pettersson var så bra. Ja, de var så bra att de tog hem UP-finalerna – dåtidens USM – i tolvårsklassen på 3x1000m i Örebro.
Själv fick jag springa 1000m först året därpå. Det gillade jag. Första sub-3-loppet var på Kristinebergs IP och jag var grymt stolt.
Sommaren 1974 tog pappa med mig på landskampen mot britterna på Stadion. Ett lopp som gjorde ett oförglömligt minne var 1500m. Där vann Sverige dubbelt med Uffe Högberg som satte svenskt rekord och Anders Gärderud. Båda kom att bli mina idoler.
Mitt första träningsläger
På hösten 1974 var vi på vårt första träningsläger, ett helgläger i Ellboda på Bogesundslandet. Läger var häftigt. Och att träna mycket var också häftigt. Vi tolvåringar sprang 15 km den helgen. Jag hade aldrig trott att det gick att springa så mycket på en helg. Det har blivit många läger sedan dess!
Janne Åkerblom
