1:14:07 är förstås en bit från den absoluta eliten – David Nilsson vann på fina 47:21 – men det är ju ändå riktigt imponerade av en längdhoppare som redan uppnått veteranåldern (37 bast i år).
Andreas har SM-guld både i längd och tresteg. Han är Sverige-fyra i längd genom tiderna inomhus (8.12) och femma (8.06) ute. Dessutom nr 14 i tresteg. Så spänst har han, men hur är det med uthålligheten? Eller hur var den – uthålligheten alltså – när han var längdhoppare? Ja, lika bra att fråga honom själv.
Ja, Andreas, hur mycket uthållighetsträning körde du när du var längdhoppare och var som allra bäst?
– Jag har alltid kört en del uthållighet, främst i början av hösten i sep/okt. Jag började köra det lite mer regelbundet hösten 2010 i Örebro. Då körde jag 3 km två gånger i veckan, oftast så fort jag kunde. Den säsongen gick jag från 7,67 till 7,97 så även om det kanske inte var långlöpningens förtjänst så vågade jag inte släppa det sen.
– Under hösten inför min bästa säsong 2015 sprang jag sista milen på Lidingöloppet ungefär en gång i veckan och några pass med 4x1km vid Kyrkviken. Månaderna innan tävling körde jag naturligtvis ingen långdistans utan då var fokus bara styrka och explosivitet vilket jag också alltid haft mer fallenhet för.
Så pass ändå. Kan tänka mig att det krävs en del uthållighet för att köra många korta snabba lopp och orka hoppa många hopp. Sprang du något längre när du var yngre? Typ terränglopp hemma i Örebro? Och när började du som längdhoppare?
– Jag började tävla i friidrott när jag var runt 8 år. Mina bästa grenar då var faktiskt kula och 800m. Några terränglopp körde jag dock aldrig, det var första gången på Lidingöloppet. Däremot har jag under hela min uppväxt sprungit ganska mycket i Karslundspåren som ligger några hundra meter från där jag växte upp.
2015 tog du brons i inne-EM i Prag. Går det att jämföra känslan av att stå på prispallen då och att springa över mållinjen på Grönsta gärde?
– Känslan i Prag var helt fantastiskt och svår att mäta sig mot. Jag har dock alltid drivits mest av att träna för att nå mina mål. Om målet är att vinna EM eller att springa 15km under 1:15 spelar faktiskt inte så stor roll.
– På Lidingöloppet gick jag tyvärr ut alldeles för fort och funderade på att bryta redan efter halva loppet när backarna började. För att ens komma runt fick jag gå i några backar vid Bosön och Grönstabacken. Jag tänkte då att mitt mål på 1:15 var kört men insåg sen vid 2 km kvar att jag fortsatt hade chansen så då började jag spurta igen.
– Upplevelsen på målgärdet vid Grönsta var därför inte så härlig som jag kanske hade hoppats på utan något av det jobbigaste jag varit med om. Däremot var det väldigt härligt någon timme senare.
Men det var inte första gången du passerade mållinjen på Grönsta. År 2019 hade du hedersuppdraget som tidernas andra kransmas i Lidingöloppet. Har det varit en inspirationskälla för att en gång själv springa loppet.
– Absolut, att vara kransmas var väldigt kul och det var då jag insåg vilket folkfest Lidingöloppet är och vilken fantastisk historia loppet har. När jag började fundera på att springa något lopp kändes det helt självklart att Lidingöloppet måste bli mitt första.
Hur kom du på att du skulle börja springa längre och längre pass för att sedan även ställa dig på startlinjen?
– Under 2022 hade jag väldiga problem med en höft som i början av sommaren gjorde att jag fick lov att sluta träna för längdhopp. Sen tränade jag ingenting fram till januari 2023 när jag insåg att jag saknade att röra på mig och sätta upp mål.
– På grund av höften så var löpning den enda träningsform som jag kunde göra utan smärta. Direkt satte jag upp tre mål att klara innan sommarens slut; sista milen på Lidingöloppet under 45 min, Grönsta 3:an under 11:30 och 5 km under 20 min. Om jag klarade dem hade jag tänkt att eventuellt köra Lidingöloppet.
– Jag tränade på under våren och sommaren och när jag hade klarat målen i augusti provade jag hela tremilen och insåg att jag inte riktigt var tränad för att klara hela distansen. Sen provade jag 15 km två gånger och insåg att jag inte heller hade tränat tillräckligt i backar. Jag var ganska inställd på att inte springa men ångrade mig någon vecka innan loppet och anmälde mig.
Vad menar du är den största skillnaden mellan längdhopp och långlöpning?
– Det är otrolig skillnad rent fysiskt. Längdhopp är förmodligen en av de mest explosiva sporter man kan hålla på med, ett hopp tar ca 5 sekunder. Jag har alltid varit en hoppare som levt mycket på just explosivitet och styrka som på många sätt är raka motsatsen till långlöpning. Alla snabba muskelfibrer man byggt upp jobbar emot en i långlöpning. Det märktes inte minst i backarna på Lidingöloppet då jag har väldigt lätt att få mjölksyra i musklerna.
– Men det finns också gemensamma saker som att det är otroligt mätbart och att man kan sätta upp egna mål att jobba mot.
Du har haft några år med skador och opererat en fot. Får vi se dig hoppa längdhopp igen?
– Min opererade fot har jag inga direkta problem med längre som tur är. Däremot tror jag inte min höft kommer tillåta längdhopp. Men vem vet, man ska aldrig säga aldrig. Just nu finns dock inga tankar på att ge mig på längdhopp igen.
Och blir det fler Lidingölopp eller andra tävlingar?
– Jag kommer absolut springa Lidingöloppet igen, nästa år hoppas jag kunna ge mig på hela 3-milen. Då hoppas jag kunna lägga upp loppet lite bättre och spara lite krut till backarna. Annars har jag tankar om att även springa Stockholm Marathon i juni och något snabbt 10 km-lopp. Så mål för 2024 finns det gott om, nu gäller det bara att hålla uppe löpningen under vintern.
Låter spännande. Lycka till nu!
