Hej Toralf och grattis till att nyligen ha utnämnts till vice ordförande i Riksidrottsförbundet. Du och jag har ju gjort ett och annat ihop såväl i IFK Lidingö och Svenska Friidrottsförbundet som Europeiska Friidrottsförbundet. Det har varit läger, arrangemang, mästerskap och även en del marknadsföring. Vi har hittat på och förvaltat. Och du har strukturerat och organiserat. Jag minns speciellt hur du tog tag i fixeriet när vi var fyra killar som åkte iväg till Tokyo gör att kolla på VM i friidrott 1991. Vad minns du bäst från den resan?
– Det allra starkaste minnet är det historiska världsrekordet i längdhopp av Mike Powell, 8.95, efter en rafflande duell med storfavoriten Carl Lewis som hoppade 8.91w. Men jag har också många goda minnen vid sidan om tävlingarna så som besök på en pytteliten hål-i-väggen restaurang där hon som serverade var tvungen att gå ut från lokalen för att kunna komma åt att servera oss och vårt besök på ett traditionellt japanskt värdshus (Ryokan) dagarna före VM.
Du flyttade från Småland för att gå Bosön i mitten av 1980-talet. Hur hamnade du i IFK Lidingö?
– 1982 deltog jag i Svenska Friidrottsförbundets dåvarande ungdomsinstruktörskurs steg III på Bosön och lärde då att känna en av IFKs ungdomstränare, Roland Ljungberg som talade väldigt varmt om klubben. När jag 1984 började på Bosöns Idrottsfolkhögskola var det därför naturligt att kontakta IFK Lidingö om det fanns behov av fler ungdomstränare. Lennart Nilsson, som jag också lärt känna, hänvisade mig till Anders Juhlin som jobbade på kansliet. Anders bad mig först att bli hjälptränare i en grupp födda 1968–69. Jag upplevde dock att de inte var så motiverade varvid jag fick en ny och egen grupp födda 1970–71 som jag sedan följde och utvecklade fram till början av 90-talet.
Efter tiden i IFK Lidingö började du på Friidrottsförbundet. Hur fick du erbjudande om jobb där?
– Jag fick 1993 en fråga om jag ville ta över tjänsten som utbildningsansvarig när min föregångare och tidigare studiekompis från GIH, Ulrik Mattisson, slutade.
Du hade många roller där?
– Redan från slutet av 1980-talet jobbade jag deltid på Svenska Friidrottsförbundet med olika verksamheter kopplat till utbildning och en stor ungdomssatsning som kallades OK-projektet. Från och med 1992 anlitades jag även som landslagsledare för junior- och ungdomslandslagen, ett uppdrag som jag fortsatte med fram till 1995. Hösten 1995 skapades en ny organisation varvid jag tillträdde den nyinrättade rollen som idrottschef.
Och sen blev du ansvarig när Sverige skulle ansöka om EM i Göteborg. Hur fick du det uppdraget?
– Jag började redan i unga tonåren att arrangera allehanda tävlingar i Småland, något jag fortsatte med när jag kom till IFK Lidingö. Med andra ord har jag alltid haft ett stort intresse för evenemang. När jag 1993 anställdes som utbildningsansvarig fick jag frågan av dåvarande generalsekreteraren, Sture Ericsson, vad jag ville jobba med på sikt. Jag sa då att jag gärna skulle vilja jobba med internationella evenemang, vilket senare blev en del av mitt uppdrag som idrottschef. Det var därför en naturlig följd när Göteborgs stad redan under VM 1995 visade intresse för EM 2006 att jag uttryckte intresse för att få leda arbetet med kandidaturen och så blev det. Hösten 1999 påbörjade jag arbetet och från och i maj 2000 flyttade jag till Göteborg för att under 1½ års tid jobba heltid med kandidaturen.
Ja, ansökan gick ju finfint och så fick Sverige mästerskapet och då blev du generalsekretare för hela klabbet. Var det en självklar roll?
– I och med att jag lämnade min anställning som idrottschef för att leda kandidaturen så gjorde jag klart att jag ville jobba med genomförandet. Det formella beslutet att jag skulle bli generalsekreterare togs dock först efter att vi tilldelats evenemanget.
Och så blev det uppdrag för Europeiska Friidrottsförbundet, ja till och med innan du visat hur ett EM skulle styras. Hur halkade du in där?
– 1999 kandiderade jag till en av de fyra valda platserna i utvecklingskommittén och blev invald. Skälet till det var förmodligen att jag åren dessförinnan kommit att involvera mig allt mer i Europeiska Friidrottsförbundets aktiviteter och därmed hunnit bli etablerad.
Där har du också haft flera roller och varit med i några kommittéer?
– 2007 valdes jag in i styrelsen och från och med 2015 kom jag in i den exekutiva ledningen i vilken jag var kvar fram till 2019. 2007 lämnade jag utvecklingskommittén för att istället komma med i det som numera heter evenemangs- och tävlingskommissionen, ett uppdrag jag behöll till i våras. 2015–2019 var jag ordförande för kommissionen. Sedan i somras ingår jag i den nybildade kommissionen som arbetar med frågor kring governance och integritet, där jag fått ett särskilt ansvar för att leda arbetet kring mänskliga rättigheter.
Och de senaste åren har du varit ledamot i den gemensamma styrelsen för Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna. Blev du tillfrågad eller hur fick du den rollen?
– Jag hade redan i slutet av 2017 bestämt mig för att lämna Europeiska Friidrottsförbundets styrelse 2019 då jag ansåg att tolv år kunde vara tillräckligt. Samtidigt ville jag vara fortsatt engagerad inom idrotten och ställde då frågan till Svenska Friidrottsförbundets (SFIF) dåvarande ordförande Björn O. Nilsson om SFIF skulle vilja nominera mig till en plats i riksidrottsstyrelsen och förbundsstyrelsen. Björn och övriga i styrelsen ställde sig bakom detta. Jag valdes in vid Riksidrottsmötet 2019 och blev i maj omvald för ytterligare en fyraårsperiod.
Och för en dryg vecka sen blev du vice ordförande. Berätta!
– Då ordförande Karl-Erik Nilsson den 6 oktober meddelade att avgick med omedelbar verkan så utsågs den tidigare vice ordförande Anna Iwarsson till tillförordnad ordförande. Hon ställde därefter frågan till mig om jag skulle kunna tänka mig att ta vid rollen som vice ordförande. Jag tackade ja och på styrelsemötet på Bosön den 17 november valdes jag till vice ordförande.
Om du nu ser tillbaka på de här uppdragen; vilket har varit mest spännande?
– Varje uppdrag har sin tjusning, men om jag måste välja ett så skulle jag framhålla rollen som generalsekreterare för EM 2006. Att få jobba med projektet från första tanken på läktaren vid VM 1995 via kandidaturen och sedan få ägna 4½ år till att planera evenemanget och bygga upp organisationen för att sedan efter ett mycket framgångsrikt genomförande avveckla hela organisationen var en unik upplevelse. Jag var först in och sist ut.
Vilket har varit mest utmanande?
– Det är två olika tillfällen då jag fått varit med om att hantera stora ekonomiska svårigheter. Den första var i IFK Lidingö när vi hösten 1990 hamnade på obestånd, men räddades av Lidingöloppet. En motsvarande situation inträffade på Svenska Friidrottsförbundet i oktober 1995 uppdagades att den förväntade vinsten på 25 mnkr från VM utmynnat i en förlust som kom att växa till 60 mnkr.
Och var tycker du att du gjort störst nytta?
– Det bör andra bedöma, men när jag blickar tillbaka så vill jag lyfta fram mina år i styrelsen för Europeiska Friidrottsförbundet.
IFK Lidingö har haft många ledare och uppdrag både i den svenska och internationella förbunden. Vad tror du ligger bakom det?
– IFK är en stor och traditionsrik förening som länge spelat en viktig roll i svensk friidrott. Lidingöloppet utgör som världens största terränglopp en viktig bas. Tidigare var även friidrottsgymnasiet en viktig plattform. Att Bosön ligger på Lidingö och att Lidingö ligger nära såväl GIH som Svenska Friidrottsförbundets kansli spelar förmodligen också in. I slutänden handlar det dock om individer som kan och vill ta på sig olika uppdrag.
Har du något råd till unga ledare som är sugna på att i framtiden få prova på olika uppdrag och roller på riksbasus och kanske även internationellt?
– Var nyfiken, knyt och värna kontakter, ta chansen och se till att leverera med gott resultat så kommer det ena leda till det andra.
Jag började med att fråga om VM i Tokyo, nu för 32 år sedan. 2025 går VM i Tokyo igen. Ska vi åka dit och kolla?
– Jag tycker mycket om Japan och skulle gärna åka dit på VM, men med tanke på tidpunkten (mitt i september) så blir det problematiskt jobbmässigt.
Tack och lycka till på det nya uppdraget!
Janne Åkerblom