Det är torsdag den 5 oktober 2023. Klockan har precis slagit 18 och graderna på termometern sjunker i en imponerande takt på Lidingövallen. Gräset är fuktigt, luften fylld med höst. Mörkret skänker en dramatisk, ödesmättad stämning åt den annalkande kvällen. På löparbanan värmer en brokig skara upp: två nypensionerade höjdhoppare, en aktiv längdhoppare och en Peder. Orsaken? De ska drabbas samman i en episk Castorama. Kula, spjut och diskus står på schemat.
Linda hörs viska någonting om "jag kanske kan vinna...". Karin snörvlar lite, har höstförkylningen försämrat hennes chanser till ett bra resultat? Emil är nedtränad efter en månads grundträning, är det en fördel eller nackdel? Peder gör några väl valda svingar med armarna - en rutinerad kastares uppvärmning.
Första grenen är spjut. Efter några provkast konstaterar Peder att "antingen har man kastkänsla eller inte" och skickar ett menande ögonkast åt Lindas håll. Hon kämpar med att få spjutet att landa på rätt ändra. "Räknas det om spjutet fastnar i gräset fast liksom...med rumpan först?". Domarna är tveksamma. Någon som däremot visar sig besitta en imponerande kastkänsla är Karin Boestad. Spjutet flyger i en mäktig båge och sätter sig i gräset med en snygg darr. Imponerande mummel sprider sig i gruppen. Emil sular iväg sitt 800g-spjut till en tredjeplats, allt medan Linda kämpar i kölvattnet med sin bak-och-fram-vända spjutteknik. Karin och Peder slåss i frontlinjen, men tillslut får Peder iväg sitt spjut 3 meter längre och går vidare i tävlingen med en viktig grenvinst i protokollet.
Andra grenen är diskus. Nya tag! Chans på revansch! Emil tar sitt öde i egna händer och ber om coachning från mer rutinerade diskuskastare som skeptiskt betraktar de tävlandes amatörmässiga försök till uppvärmningskast. Emil har fått vittring på en avancerad has-teknik som han ska inviga i ringen. Resultatet? Något varierande. Vissa kast går i nätet, andra kast seglar ut på gräsmattan. Den nyrekryterade coachen grämer sig, Emil grämer sig. Men diskusen är ju också så stor, händerna så kalla och nätet så...nätigt. Karin är tveksam till om hon ens kommer landa med diskusen på gräsmattan, men jodå! Med råge dessutom. Peder visar var skåpet ska stå och lägger sig i täten. Sedan kommer hon - JSM 11:an i diskus från 2016, Linda Skantze. Och som den flyger! Seglar! Tiden står still! Och sedan landar den med en ledsen duns på 20 futtiga meter, 12 meter från pers. Men det ska mot alla odds räcka till en grenvinst.
Den tredje och avslutande grenen denna kylslagna kväll i oktober är kula. Fingrarna är stela, nästipparna vita. Modet och hoppet om storslagna rekord har sakta lämnat våra fyra tävlande. Men de kämpar på, och när de en efter en äntrar kulringen är det med största möjliga koncentration. På grund av tekniska problem blir det inga 4-kilos eller 7-kiloskulor som stöts utan våra tappra kastare får nöja sig med fjäderlätta 3- och 5-kilos. Och tur är väl kanske det. Peder grimaserar illa när kulan rullar över stelfrusna fingrar, och Emil jobbar enligt tesen "ju högre skrik, desto bättre resultat" (en vetenskapligt bekräftad tes!).
Karin är snubblande nära en tredjeplats när hon med kraft, grace och energi stöter sin sista stöt. Men det räcker inte riktigt hela vägen och hon landar på en ärofylld fjärdeplats i så väl deltävlingen som i totalen. Samma sak gäller för Emils del: en stark tredejplats både i kultävlingen och i totalen. Nu står det alltså mellan giganterna Skantze och Fjaestad. De muttrar ilsket åt varandra och mäter varandra med blicken. Det är nu det gäller. Lindas sista stöt går långt, så långt att det blir en vinst! En andra grenvinst! Nu har hon det väl ändå som i en liten ask?
Nej.
Den miserabla spjutkastningen har satt en stor fet plump i hennes protokoll och Peder går segrande ur striderna. Äldst vet bäst! Äldst kastar bäst!
Stort grattis Peder! Och tack alla hobbykastare för en mäktig, kall och fnissig kväll på Lidingövallen.
