Hösten 1986 fanns inga mobiltelefoner. Annars hade jag säkert tagit en selfie tillsammans med Leffe. För det var då jag träffade honom för första gången. Och gjorde den första publicerade IFK-intervjun med honom.
Vi stod på Lidingövallen och snackade. Jag frågade honom om hans bakgrund, hur han halkade in på tränarbanan, vilka tränarmeriter han hade, vilka han skulle träna i IFK Lidingö, om hans träningsfilosofi och vilket hans bästa friidrottsminne var.
Nu har Leif Robertson sagt att han ska sluta, flytta till Västkusten, äta mer färska räkor, umgås med brorsan och göra något helt annat än att planera träningar, åka på läger och vara på Bosön och Lidingövallen minst en gång om dagen.
Jag tycker att det är synd.
Det kommer att bli så tomt på något sätt. Leffe har varit tryggheten själv. I 34 år. Han har varit en del av klubben, en kulturbärare, någon att fråga om nästan vad som helst inom träning. Han har varit en ödmjuk person att diskutera med, fördjupa sig i statistik med och bara får skratta tillsammans med. En sann IFK-klippa helt enkelt.
När klubben fyllde 75 år, ja vem var det då som i ett par års tid förberett en jubileumsbok som täckte i princip allt i klubbens historia, från bildandet den 14 december 1932 fram till statistiken för jubileumsåret 2007. Jo, det var förstås Leffe. Eller Leif som han allt oftare kallas nuförtiden. Han börjar ju bli vuxen nu!
När han och jag nu träffas för att prata lite om de här 34 åren som han varit aktiv i klubben passar jag på att ställa lite av samma frågor som ”förra gången”. Plus några nya förstås. Då, på hösten 1986, träffades vi på Lidingövallen. Och nu gör vi det igen. Fast inte ståendes vid staketet vid läktaren utan på en byggarbetsplats, med grävskopor, sand- och jordhögar och stora förväntningar. Fast vi står faktiskt i princip på exakt samma ställe på Vallen, en bit innanför avspärrningarna. För just nu är Lidingövallen ju – äntligen efter alla dessa år – alltså under ombyggnad; en ombyggnad som så småningom kommer resultera i en kanonfin friidrotts- och fotbollsarena, en av de bästa i Stockholmstrakten.
Vi börjar med arenan. Det blir ju helt naturligt när vi ändå är där.
Innan jag hinner ställa första frågan berättar han att man nu är klara med att sätta ner kalkcementpelarna som ska göra lerunderlaget fast, fint och hållbart.
– Det är 4000 pelare de har tryckt ner där. De har med typ 90 centimeters mellanrum borrat sig ner genom leran, sanden och jorden ner till fast grund med en slags bred borr och när de långsamt tog upp borren fyllde de hålet med kalkcementen. Det gick förhållandevis fort och var i princip ljudlöst och störde alltså inte några grannar.
Du har i många år – ja sedan långt in på 1900-talet – kämpat för att Lidingövallen ska rustas upp och få 400 metersvarv. Nu är det bara ett knappt år tills det blir verklighet. Men då har du ju flyttat. Vad har Lidingövallen betytt för dig?
– Det har varit föreningens naturliga mötesplats. Många timmar har det blivit där, ofta mycket trivsamma och värdefulla både idrottsligt och personligt.
Och vad tror du ”nya Lidingövallen” betyder i framtiden?
– Hoppas på att den utformas på ett bättre sätt än den gamla. Bl.a. med tanke på säkerheten. Det är inte försvarbart att det ramlar in alla möjliga från alla håll, som äventyrar träning och trygghet och det går inte att förena med bollspel samtidigt. Att den nu byggs om är inte en dag för tidigt.
Sen tar vi den där selfien och konstaterar att han bara måste komma upp till invigningen av Lidingövallen någon gång nästa år. Sen fortsätter vi prata.
Du har säkert tillbringat lika mycket tid – om inte mer – på Bosön. Berätta om dina känslor för Bosön som nu tappat en hel del av dess möjligheter till friidrottsträning.
– Jag kunde inte begripa förslaget som ramlade över oss (inte bara friidrotten) att man menade allvar. Man har alltså skapat ett eget SATS i RFs regi (helt utanför uppdraget). De tror att våra idrotter ska jubla, men man ligger på helt fel spelplan. Man förstörde ett Bosön som härbärgerade alla idrotter som hade kul tillsammans och drog nytta av varandra. Nu är det ett ställe för motionärer och pensionärer. Inte idrott och definitivt inte elitidrott.
Nu har du till slut bestämd dig för att flytta till Västkusten och Fjällbacka. Ska du fortsätta som tränare i en ny klubb eller kommer du att släppa tränarsysslan helt?
– Nej, det är numera lagt på hyllan. Inget nytt engagemang. Dock kommer jag att verka som stöd och mentor för de aktiva jag lämnade. Enbart på distans, men jag svarar gärna på frågor och försvinner ju inte helt.
Du har alltid haft starka åsikter, lett tränarutbildningar, skött statistiken, varit inspiratör, suttit i styrelsen, drivit friidrottsgymnasiet, skrivit böcker, ja, listan kan göras lång. Vad tycker du själv har varit roligast – och viktigast?
– Svårt att gradera, men givetvis var de 26 år på friidrottsgymnasiet viktigast om jag ser i ett större perspektiv. Vi gjorde bra saker och var under perioder bäst i landet. Sedan menar jag att vi måste lära oss mer. Vi behöver mer kunskap och en modern kunskap. Ledarrollen är kanske viktigare än någonsin och står vi inte på vallen, så kommer det inga ungdomar.
– Det går ju inte heller att sticka under stolen med att framgångarna som de aktiva jag arbetat med ligger i topp, där Andreas Otterlings brons i IEM 2015 är i topp, men även arbetet med Nadja Casadei som ledde till VM och EM. Kanske även arbeten utanför friidrottsarenan där jag fick möjlighet att hjälpa aktiva tillbaka till både idrott och ett bra liv.
– Synd att jag inte kan rabbla upp alla jag fått nöjet att hjälpa vidare, för det blir många och risk för att jag glömmer någon.
Nu kan det vara dags för dig att ge oss som är kvar lite råd. För jag misstänker att du fortfarande har ett par saker som du gärna tycker till om för att vi ska ha en bra framtid i klubben. Kan du säga tre saker som du tycker att vi som är kvar i verksamheten i IFK Lidingö ska tänka på och jobba för?
– Utbilda, vara närvarande och berätta gärna en rolig historia.
Tillbaka till den där intervjun i klubbtidningen Ossemellan för nu ganska länge sen. Då, 1986, frågade jag dig vad du har för meriter som tränare. Då svarade du att det var som coach för Marie Hesselgren (IK Tiwaz) som tog en bronsmedalj i höjd på USM. Men det var då. Vad är ditt svar nu drygt 34 år senare?
– Det blir som jag sa innan, svårt att gradera sig själv. Andra gör det bättre. Jag kanske skulle säga att mina meriter som tränare handlar mer om mitt förhållningssätt till idrotten och mest till aktiva och andra tränare. Det är lätt att bli fartblind när det bara rullar på.
– Den roll jag haft de senaste tio åren, eller sedan jag började träna Nadja har gjort mig till en tryggare tränare och tror också att jag är mer ödmjuk inför möten med t.ex. andra tränare. Jag vill vara vidsynt, lyhörd och ödmjuk, men mina mänskliga brister begränsar mig fortfarande.
Jag frågade också om din tränarfilosofi. Då svarade du så här:
Som alla andra kan jag ju säga att ”jag vill få så många som möjligt att bli så bra som möjligt”. Men det säger jag inte. Istället säger jag så här: Träningen ska leda fram till skadefria säsonger. Sjukdomar kan man ju inte alltid gardera sig mot, men med en vettig uppläggning och borttagande av riskmomenten tror jag att de aktiva ska kunna gå skadefria. Det är viktigt för annars förlorar de både säsonger, intresset och psyket.
Vad är ditt svar i dag?
– Är väl det samma, som då skulle jag tro. Ju närmare toppen man ligger, desto smalare blir plattformen att stå på. Lyssna mer på besvär och skavanker och tveka inte att undersöka skadan. Sedan vill jag lägga till – Ta det lugnt, våga vänta och ta tid på dig.
Hur har det avspeglats för dina adepter?
– Vet inte då det är lätt att vilja gå vidare för snabbt. Tror att jag tjatar på ämnet, men det är lätt att dras med i driften att vilja lyckas redan nu. Men bäst att fråga dem.
Avslutningsfrågan i debutintervjun löd: ”Vilket är ditt bästa friidrottsminne?” Det är ju förstås en stor och luftig fråga. Kan ju handla om egen karriär, något som man varit med och upplevt som tränare i någon tävling, kanske helt enkelt ett väldigt minnesvärt träningspass eller något man upplevt när man bara suttit på läktaren på en gala, mästerskap eller landskamp. Då svarade du efter en viss betänketid att det var när Marie tog det där USM-bronset. Mycket har hänt sedan dess och du har haft stora framgångar med dina aktiva. Men vad svarar du på samma fråga i dag?
– Bästa minnet är kanske se Usain Bolt slå världsrekord i Berlin, eller min miss att inte stanna för att se Patrik Sjöberg hoppa 242 på Stadion. Nej, det är nog Otterlings EM-brons. Svårt att komma runt det för det var två magiska kvällar i Prag. Men jag vill gärna lyfta fram en tjej, som hade stora problem med ätstörningar och hade både tränings- och tävlingsförbud. Att tillsammans med Charlotte Alexandersson jobba med denna aktiv, så att hon fick både att bra idrottsliv med SM guld och landslaget och ett bra liv utanför idrotten. Se henne stråla högts upp på pallen var grymt!
Leffe, från djupet av mitt hjärta, tack för de här åren. Klubben hade absolut inte varit den samma eller långt ifrån lika bra utan dig. Inte heller jag hade varit densamma, det ska du veta.
En sak vill jag här och nu be om ursäkt för. När vi avslutat intervjun den där gången på Lidingövallen hösten 1986 sa du till mig: ”Kom nu ihåg att jag stavar Robertson med ett s”. Det har jag också gjort varenda gång jag skrivit ditt namn – förutom i rubriken i Ossemellan den där gången. Sorry!
Ha det så bra nu. Jag misstänker att vi både hörs och syns snart igen!
(Ja redan i morgon kommer ytterligare en artikel om Leif Robertson här på lidingofri.se. Det är Leif själv som skrivit under rubriken ”Tack IFK Lidingö Friidrott”.)
Janne Åkerblom