År 1975 vann jag 1000m i en hemmamatch i S:t Erikscupen. Minns
inte vilken motståndarklubben var, men det gör ju inget eftersom jag var först
över mållinjen. Ett starkt Lidingövallen-minne. Liksom galorna – Collyspelen på
1970-talet – ofta med flera världsstjärnor på startlinjen.
Bilden som är hämtad från mitt tidningsurklippsalbum här
ovan är därifrån, från Vallen, från Collyspelen och just från 1975. Det är världens
just då bästa medeldistansare, tanzaniern Filbert Bayi, som sitter på Vallens
läktare och skriver autografer. Och den autografjägare som Dagens Nyheters fotograf
har fångat på bild är min lillebror Sten (numer klubbrekordhållare för M50-veteraner på
just 1000m) och det är mitt nummerlappskuvert som den dåvarande världsrekordhållaren
på 1500m skriver på.
Att se världsstjärnor på Lidingövallen var inspiration i
högsta klass för en liten parvel som jag var då.
Sen dess har jag tävlat många gånger, tränat åtskilliga mil
intervallform, varit speaker, arrangerat tävlingar, haft möten och varit
tränare – allt på kära gamla Lidingövallen. Jag har mött motståndare från
när och fjärran, tränat med några av världens bästa löpare och lärt känna
spännande personligheter.
Hur många år av mitt liv som har tillbringats på först de
svarta och sedan röda löparbanorna på Lidingövallen – om man räknar sammanlagda
tider man varit där – vågar jag knappt räkna ut. Så det finns gott om minnen.
Och om det inte var när Filbert Bayi var där så är nog det
största minnet ändå när diskusstjärnan Ricky Bruch var på Collyspelen och
delade ut färdigskrivna autografidolkort till alla barn, ungdomar och vuxna som
ville ha. Det var väl 1975 typ. Ricky var en superkändis, en riktig pajas och
en av världens bästa diskuskastare. Alla snackade diskus. Alla gillade Ricky.
Och hela Lidingö kom till Vallen för tävlingarna som ofta inledde den svenska
friidrottssommaren.
Eller så är det det där träningspasset då det flöt på hur
bra som helst. Jag sprang 3x800m och snittade 2:01 och kände att jag kunde ha
gjort flera till. Det var dagen före midsommar 1985. Det året var jag i bra
form! Och det passet minns jag. Ah, det var häftigt.
Eller så är det sommaren 1976 då jag var nere på Vallen
själv för att träna i början av juli och Anders Gärderud och jag var de enda på
arenan. Han såg ut att vara i gott slag. Efter några gånger började vi morsa på varandra. Det bidrog säkert till att han vann guld i OS i Montreal bara några veckor senare…
Eller så är det bästa minne den gången som jag fyllde 50 år och alla – drygt 40
aktiva i 00–01-gruppen – sjöng ”jamåruleva” så att löparbanorna krullade sig. Det var fint. Det värmde. Det är ett
minne för livet.
Som du ser kan det vara svårt att välja sitt bästa Lidingövallen-minne.
Men gör ett försök. Skriv ner ditt bästa Lidingövallenminne och skicka till
ifk@lidingofri.se så publicerar vi det här på webben.
Janne Åkerblom